Bildmarathon #2

Idag gick jag och köpte en helt vanlig tråkig vit skjorta i största herrstorlek. Ja, den är ganska stor, men anledning ger köpet rättvisa: Halloween. Jag ska vara en traditionell zombie i en för stor skjorta, tights och trasiga sneakers (de gick sönder igår, passande nog). Men på vägen dit och hem från mitt vanliga och tråkiga köp fick jag lite bilder tagna från två redan nämnda platser: fisket och det första templet jag såg på nära håll. Bilder som ger en vanlig tråkig promenad en hel ateljé med färger.










Mina favoriter är den glada fiskaren, flickan som springer runt hörnet, flickan som hoppar ned för trappen med pojken som tittar, och flickan som väljer att kolla på mig istället för kvinnan som håller i kameran framför henne. Klicka på bilderna för att få dem större, för att sedan komma tillbaka till bloggen klickar ni på webbläsarens tillbaka-knapp.

Uppgradering i huset

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt japanska toaletter. De traditionella kräver nog lite vana innan man kan slappna av när man gör sina behov, men de vanligaste toaletterna däremot finns det nog inget som slår (inom ämnet).

• Sitsen har värme.
• Man kan välja att bli rengjord med vatten, varmt eller kallt.
• Det sitter en sensor som märker när man reser sig och spolar då automatiskt.
• En del toaletter har en musikknapp – trycker man kommer ljudet av rinnande vatten, för att dölja vad man gör (även om alla redan vet).
• Ännu oupptäckta funktioner.

På bilderna är våran toalett, vi fick den nya sitsen här om dagen. Den uppfyller “bara” de två översta punkterna. Som ni ser finns det en sensor där men den är inte inkopplad. I övrigt är sensorer den stora grejen på en toalett. Om sitsen inte har automatisk spolning är det på offentliga toaletter vanligt med en sensor, för att slippa onödig bakteriespridning, och likaså till kranen och handtorken. Med tanke på att jag vanligtvis tar papper för att spola, vrida på kranen eller öppna dörrar välkomnar jag det här med glädje.

Sådär, nu har jag lyckats skriva ett helt inlägg om toaletter, får er att längta extra mycket efter nästa inlägg eller hur?

Det högt föraktade studentlivet

Det är bara ett fåtal punkter i det japanska studentlivet som stämmer in på det svenska. I Japan behöver jag inte direkt leva på nudlar, vilket jag gärna hade gjort om det inte var för att det är ganska dyrt, utan så länge jag håller mig till det japanska eller lättillgängliga kan jag komma undan väldigt billigt. Räkor är billigare än köttfärs och du får betala 3kr för 400g tofu. Ris kostar ~80kr för 2kg, men skillnaden kan vara stor i klass och sort. Jag stod och stirrade på ris-utbudet i 3-4 minuter och tog sedan den sort jag sett en annan kvinna välja. Det var inte Uncle Ben’s.

Levererar ett par bilder på min studentmat:

Räkor i tomatsås, pasta.
Stekt tofu, diverse hackade lökar samt röd och gul paprika, ris.
Och så en svamp jag inte sett hemma i butikerna, men jag har inte kollat heller. Garanterar annars att jag kommer sakna den. Den är grym att ha i soppor även om smaken inte är sensationell. Svamp liksom.
I övrigt är potatis och morötter dyrt med pris kring fyra respektive 10kronor styck. Tanken att potatis och köttbullar är lyxigt sjunker sakta men säkert in.

Japanska studenter behöver inte heller snåla eftersom majoriteten skaffar extrajobb. Extrajobb är också ett bra sätt att ta sig in i ett företag, man förväntas ha jobb redan innan man tar examen på universitetet.
Extrajobb för min del är inte helt uteslutet men än så länge besitter jag inte den språkliga kunskap som krävs. Så jag håller mig till tofu och räkor, kanske någon bläckfisksarm.


Ett litet p.s. som inte har någonting med inlägget i övrigt att göra: En av mina vänner från juniorlandslaget, Sandra, var nyligen i Australien och tävlade (bowling). Hon placerade sig på en 2a plats och kammade hem inte bara 7500 AUD, utan även tredje och sista platsen i världsrankingfinalen som kommer spelas, TV-sänd, i Las Vegas i mitten av november. Hon är 20 år. Jag är otroligt lycklig för hennes skull.

Japanska

Efter tre veckor har jag kommit in i vad jag tror är det normala tempot i klassen. Lägger jag ner ett par extra timmar varje dag på att plugga vokabulär och tecken så kommer jag strax vara ikapp helt och hållet, kanske till och med ligga något steg före då jag besitter kunskaper som de ännu inte gått igenom. Och så tar jag in mycket ord från att kolla på japanska TV-dramor som jag försöker använda själv. En ständigt återkommande fras på TV är “shi-sugiru” som man lägger till efter ett verb eller adjektiv. Det betyder att man gör eller är något alldeles för mycket. När jag igår använde det på lektionen blev läraren paff och gick upp någon tonart när hon sa att det var en mycket bra mening jag komponerat där.

Vidare har jag tagit till en metod som gör det lättare för mig att lära mig ta in all ny information man får på lektionerna: Jag ifrågasätter ingenting.
Om man ska börja fundera varför ordföljden är “’(Jag)Vokabulär inte förstå när, lärare jag frågar” (istället för: ‘När (jag) inte förstår vokabulär frågar jag läraren) så kan det hela kännas mycket svårare än det egentligen behöver vara.

Jag tror att det vanligaste ordet att säga är “sumi-masen”, som betyder “förlåt” eller “ursäkta”. Man säger det när man råkar gå in i någon, när man vill passera vid trångt utrymme, när man låter kunden vänta, när man vill säga en fråga, när ens barn ramlar av cykeln och man är rädd att man stört, när... när... när... Det tar aldrig slut.

Däremot är det ord som hörs mest garanterat “irra-shai-masen” som betyder “välkommen”. Går man in i en affär blir man välkomnad varje gång man möter en anställd, i en restaurang ropar de välkommen inifrån köket. På gatan utanför butiker står anställda och ropar ut till den som lyssnar (ingen) att man är hjärtligt välkommen in. Överallt. Hela tiden. Det var förresten så jag träffade Miho, hon stod ute på gatan och skrek – och jag nappade.

Och se så glada vi är över att hon ropade!

Stolthet och fördom

I Japan skräpar man inte ner på gatorna och få väggar är fyllda med klotter. Rutor är inte krossade och bara det att polisen i Japan fick in oäääändligt med värdeskåp efter den stora jordbävningen med efterföljande tsunami tycker man ska säga det mesta om hur mycket japaner respekterar varandra. Jag har hela mitt liv sett respekt och stolthet gå litegrann hand i hand. Detta enbart utifrån mitt eget sätt att tänka: Jag respekterar människor som är öppna med att vara stolt över något – i första hand sig själv. Men jag har fått en klyfta i det här tänket presenterat för mig, i just japanerna:

Bara någon månad innan jag begav mig hit kom jag över något överraskande information. Att Pride inte är stort i Tokyo. Det känns otroligt motsägelsefullt med tanke på alla sjuka bilder man sett på Tokyoiter genom åren. Män som gjort hemmagjorda klänningar av färgglada kartonger, kvinnor som fått vaginor målade på sina naglar och allmänt en öppensinnad känsla till det som sticker ut från mängden – det är ju trots allt en mångmiljonstad. Ingen kastar en extra blick när en japan stampar fram på gatorna iklädd en fullständig SS-dräkt, det är liksom dennes persons val, han har säkert en anledning. Så varför? Jag har försökt sammanfatta det jag vet vad gäller Pride i Japan:

1994 hade Tokyo sin första lesbiska gayparad och den förblev årlig fram till slutet på 90-talet. När man ville stadga en officiell politisk åsikt till det hela skrämdes många bort och allt rann ut i sanden för något år. År 2000 togs paraden upp igen pga stor efterfrågan från sexuella minoriteter och riktade sig denna gång även till män. Diverse problem uppstod dock inom själva organisationsarbetet (TLGP – Tokyo Lesbian and Gay Parade) där ekonomiska brister och interna dispyter resulterade i att Tokyo Pride inte blev en annuell företeelse. Den senaste paraden hölls 2010 – om den ska hållas 2012 är ett frågetecken.
Japan är ett konservativt samhälle där det till stor del fortfarande ses som tabu att vara gay. Tokyos guvernör, Shintaro Ishihara* (född 1932), har även uttryckt sig offentligt om att homosexualitet är en genetisk defekt, och det blev inga större löpsedlar över det uttalandet även om gay-Japan gick ner i brygga av ilska.
Många använder ordet ”normal” som synonym till ”straight” och den genomsnittliga japanen vet föga mycket om TLGP och dess arbete.
Prideparaden i sig har sedan inte hållit samma mått som i övriga storstäder. I början använde man solglasögon och många höll sig till den delen av paraden som fotografer inte fick fotografera. Man har även bokat in den här paraden under en av få högtider då många japaner är lediga och håller sig undan från gatorna för en gångs skull – kanske inte det bästa sättet att sälja ett koncept, att göra det när ingen ser. Självklart kan det också vara svårt att få till något så stort som en Pridefestival när ens kommun väljer att inte hjälpa till på något vis alls.
Det är ironiskt att en högt utvecklad och nytänkande stad som Tokyo kan ha så bakåtsträvande invånare. Andra storstäder som Osaka och Sapporo har haft Pride varje år sedan 2006 respektive 1996 – med stöd från kommuner och ett fint mottagande från den ”normala” befolkningen, till skillnad från Tokyos parader.

Hittills älskar jag Tokyo som stad, men det finns en stor klyfta mellan oss i vår relation som jag hoppas kommer minska, eller i bästa fall försvinna. För Tokyo med dess höga genomsnittsålder har bara respekt, ingen stolthet.


note1: Tokyos Pridefestival drog 2010 femtusen människor. En siffra som borde kunna mångdubbleras med stadens antal invånare.

Välkommen!

Igår hade vi min välkomstfest här i huset. Jag bor ju i ett delat hus inom ett företag som heter Borderless. Företaget har flera hus i Tokyo och även några i Seoul (det uttalas ‘saol’ på koreanska). Så igår blev jag plötsligt bekant med ett 20-tal infödingar, utlänningar och annat löst pack som jag antagligen kommer få äran att stifta för mycket bekantskap med i framtiden.
Nej, skämt åsido så verkade de flesta vara riktigt trevliga och jag önskar att man kan lära sig ett språk över bara några dagar så att jag kan börja lära känna dem. Men så är inte fallet, jag får istället vackert ta tag i mina studier och hoppas kunna få fram mina tankar och åsikter i framtiden.

Festen hade inget speciellt tema förutom att man kommer hit, betalar ~30kr och får äta mat tills det står en upp i halsen. Vi lagade oko-no-mi-ya-ki som tros komma från Hiroshima ursprungligen. Det är som en pizza med en bassmet gjord på ägg, mjöl, vatten, hackad vitkål och så en rotfrukt som inte finns i Sverige (såklart) men som liknar potatis. Man tillsätter diverse ingredienser efter smak (bacon, gräslök, räkor t.ex), sen steker man det på en rund så kallad “hot plate” som man ställer på bordet så att alla kan hugga in. (Okonomiyaki betyder “laga efter egen smak”.)

Detta är inte en bild från våra men det är ruggigt likt. Såserna är någon japansk sås (såklart) som man skulle kunna likna med BBQ-sås, och så majonnäs som japaner av någon skum anledning verkar älska. Tunna spån av torkad fisk verkar också vara lite av ett måste.

Man får en tydlig inblick i hur det svenska/skandinaviska/europeiska festandet skiljer sig mot Japans. Man klarar sig gott på 3-4st öl på en hel kväll eftersom det sällan finns musik och man därför har en anledning att inte sitta tyst. Alltså, mer prat och mindre dricka.
När klockan var 2 stack vi sex som var kvar ut på karaoke och stannade tills de stängde, klockan 5 på morgonen.

- Välkommen till Tokyo, sade de och gav mig mikrofonen.

En del av vardagen

Varje gång jag ska gå till det närmaste ICA, här kallat Life (eller raifu som det heter på japanska), passerar jag en bro där jag alltid stannar och kollar på människorna nedanför. Fiske. Men inte fiske skapat för att fånga och äta – utan enbart för att just fiska. Det finns bara små fisk i ett par olika färger (guld är en av dem!) som nappar med jämna mellanrum. Får du napp slänger du i fisken i vattnet igen.


Det verkar vara ett populärt ställe som lockar alla åldrar, om det så är medelåldersmannen, barn som njuter av en ledig eftermiddag, eller den äldre farbrorn som mest av allt bara vill njuta av en lugn stund.


En stund han inte verkar kunna få med den nyfikne utlänningen uppe på bron som verkar vägra ge sig iväg. Har hon ingenstans hon måste gå?

På tåget eller tunnelbanan

På senaste tiden har jag känt att jag varit dålig på att skriva vad som händer, men det är nog mest för att jag har kommit in i ett stadie där jag inte ifrågasätter lika mycket som vid första anblicken. Jag har fått en vardag, där det är vardag att ovanliga saker sker.

Tåg och tunnelbana är dock väldigt annorlunda mot Sverige. För det första är tågen alltid i tid. Skulle ett tåg mot alla odds vara grovt försenat*, på grund av till exempel motorproblem får samtliga på tåget en lapp att visa sin lärare, chef eller den man ska på möte med – ett intyg att man är berättigad att vara sen.
Man ser folk i kostym spela Nintendo DS eller som sitter/står och sover, deras hållning för länge sedan tappad. Man pratar inte i telefon, särskilt inte vid prioritetssätena (för pensionärer, gravida, handikappade). Man har inte ens ljudet på telefonen på, istället för “ljudlös” heter det “manner mode”.
Musik får inte störa andra.
Jag har ännu inte kommit över några som konverserat högljutt.

Första gångerna jag kom till stationen kl 07:55 för att se ett tåg så fullt med människor att de yttersta måste stödja sig mot perrongen under tiden tåget står stilla – ja, då reagerade jag. Nu är jag en av de som trycker mig in i de överfulla vagnarna, trots att människor står på perrongen i väntan på signalen “tåget åker snart – tryck in er!”. Jag har ännu inte varit i ett tåg där någon blir tryckt mot fönstren, men jag har däremot flertalet gånger inte behövt hålla i mig då det inte finns en chans att man ska ramla hur mycket tåget än kränger och slänger.
Jag lärde mig dock att om jag inte tar tåget 07:55 och istället väntar 5 minuter får jag första ching på att komma på nästa tåg vilket innebär garanterad handtag, och ett fåtal färre människor. Med det senare tåget kan jag röra på fötterna en aning.

Jag tycker inte att det är speciellt dyrt med tåg generellt. Jag betalar ungefär 25kr varje dag för T&R till skolan som ligger 7km bort, eller två linjer om man så vill.
En man jag haft kontakt med på den japanska bowling-kongressen föreslog att jag ska komma till deras hall och träna, men tyvärr får jag betala mycket för den resan (50kr T&R).
50kr för en resa som tar mig till andra sidan Tokyo och tillbaka. Dyrt? I Sverige kostar det mig 54kr att åka buss T&R till Falun.

*Jag vet inte vad ett försenat tåg är i Tokyo, eftersom väntetiden mellan tågen inte är lång. Jag har aldrig behövt kolla på tidtabell när jag borde vara på plats – det finns alltid något passande som avgår.

Dans i Ikebukuro

I brist på något att göra tog jag tåget till Ikebukuro för att se mig för, kvällstid. Det första jag möttes av var detta:

Vad jag förstod var det olika universitet som uppträdde.
Mycket coolt.

Shinjuku och Nakano

I veckan som gått har jag förutom varit i skolan även varit på äventyr på nya ställen i Tokyo. Eftersom jag slutar väldigt tidigt har jag god tid på mig att se mig omkring, så länge vädret tillåter.

I måndags, till exempel, hookade jag upp med två från skolan. De är svenskar och heter Simon och Leif.  Vi går inte i samma klass nu, de är nybörjare i språket. Vi gick till Shinjuku, en promenad på 13 minuter från skolan. Vi möttes av skyskrapor, neonskyltar och folk. Folk, folk och folk.


Jag gillar den här bilden extra mycket. När jag redigerade den lite hittade jag en guldklimp jag inte märkt innan:

Hursomhelst, i Shinjuku gick vi mest in i butiker med fräna Halloween-dräkter, eller sportbutiker som såg ut att kunna sälja skateboards. Killarna vill åka skateboard till skolan. Vi snubblade även över ett tempel innan vi begav oss hem.
Man åker till Shinjuku när man går ut på clubbar eller karaoke.


När jag efter skolan i torsdags frågade efter vägen till Nakano trodde kvinnan att jag menade från vilken tågstation. Nejnej, jag vill gå dit. Hon skrattade och frågade om jag var seriös, det är ju trots allt ganska långt. Jodå, jag vet, svarade jag och försäkrade henne om att jag har tid och inte bryr mig om hur långt det är (jag hade kollat på Google maps att det bara skulle ta 53 minuter). Så hon bad mig vänta och skrev ut en liten karta åt mig innan hon bad mig ta tid och berätta för henne dagen efter hur lång tid det tog.
Det var en lätt väg dit, jag skulle bara följa samma väg tills en större korsning och där ta höger. Jag gick faktiskt inte vilse. Och på vägen fick jag se nya vyer vilket gör promenaden mycket kortare.

Några utav Shinjukus skyskrapor.




Ett tempel.

45 minuter efter start hittade jag det jag sökte – anledningen till att jag ville till Nakano: Bowlinghallen.

Misströsta dock inte, bowlinghallen låg som vanligt under markyta. Två våningar med 14 banor på varje våning. Det var svårt att avgöra om det var liga eller bara träning som pågick, antagligen det senare alternativet. Oavsett var det ingen intressant där att kolla på, mest pensionärer, men jag stannade ändå 20 minuter längre än vad jag egentligen hade behövt. Jag har saknat ljudet. Att ta mig dit skulle kosta mig ungefär 30kr T&R med tåg.

När jag till slut slitit mig ut ur bowlinghallen lät jag mina fötter bestämma var jag skulle ta vägen härnäst. Egentligen var det mer min mage som styrde mig för den här dagen hade jag försovit mig och därför inte ätit frukost och klockan började närma sig halv tre. Är man hungrig i Tokyo går man till närmsta gränd i hopp om att finna något mysigt hak.

Jag hittade inget som föll mig i smaken och när jag vände om för att ta mig ut mot storgatan fick jag ögonkontakt med en kvinna vars hår var både svart och rött, både långt och rakat. Hon jobbade på en restaurang, hon verkade cool. Jag valde hennes restaurang, enbart för att hon vid den sekundens ögonkontakt verkade mycket, mycket sympatisk. Vi konverserade. Eller ja, jag hackade mig fram på japanska. Hon heter Miho, är 24 år och ska om ett år sticka till Australien för att jobba. Hon vill träna sin engelska tills dess, och föreslog att vi kan byta språk med varandra. Hon ger mig japanska och jag ger henne engelska. Deal, sade jag.
Vi utbytte mail och ägnade några minuter åt att fundera på vad man kan hitta på i Tokyo, lustigt nog kom vi inte på så mycket eftersom vi inte känner varandra så väl. Men vi bestämde att vi ska träffas och hitta på något i stil med karaoke, fika, gå på nån konsert, hon föreslog olika sorters fester – om vi skulle välja en fest med kimonoklädsel skulle hon låna mig en eftersom de är så dyra. Så, hon verkar inte cool längre, hon är väldigt cool. Jag ska träffa henne under dagen på torsdag, vad vi hittar på då vet jag inte.

Jag gillar Nakano.

Den första skoldagen

När jag kom till skolan idag möttes jag i korridoren av massa “ohayo-!”, som betyder god morgon. Jag blev hänvisad till tredje våningens klassrum F. Jag kände inte igen någon av de andra i rummet från tidigare introduktionsdagar och tänkte spontant att jag gått vilse igen. Men det hade jag inte. Utefter resultatet på mina språktester hamnade jag i en klass som vad jag förstod existerat i 3 månader. 5 kineser, någon korean, någon ryss, ett par stycken från Nepal, Vietnam och med mig är vi tre svenskar.
Klassens standard verkar synka ganska bra med mig. Medan de har ord och lite kanji fräscht i skallen besitter jag ett flow när jag pratar som de inte har. Jag har inte stora problem med hörförståelsen, men det är inte plättlätt.

Jag går 8:30 – 11:55, uppdelat i 4 lektioner med ungefär 5 minuters rast. Måndag till fredag.

Idag debutkissade jag på en traditionell japansk toalett. Det är den enda sorten de har på skolan. Ungefär som att kissa i skogen bara det att det är porslin som tar emot, inte mossa. Jag kände mig lite dum.

Egentligen hade jag planerat in en promenad till Nakano efter skolan för att checka in en bowlinghall där. Det är bara 10 minuter med tåg från skolans station (Shin-Okubo), eller drygt en timme till fots. Men det regnade och blåste kallt, så jag tog mig hemöver. På tåget hem ville jag verka som om jag inte alls är nybörjare i staden, jag satte på mig hörlurar med musik. Gick av 2 stationer för tidigt för att jag hörde fel.

Ahram

I huset där jag bor är vi tre kvinnor och tre män. Jag har träffat samtliga då vi i söndags hade en välkomstmiddag för mig. En utav de koreanska kvinnorna, Ahram, har jobbat på koreansk restaurang och har matlagning som hobby – hon stod alltså för maten. Efter middagen delade vi upp husets sysslor mellan oss alla, jag har fått äran att göra ren duschen 2 gånger per vecka. Vi bestämde även att vi den 15:e ska ha en välkomstfest här i huset. Oftast när det är fest i något utav Borderless-husen kommer det 15-16 personer. Men till vårat hus kommer det alltid 25-30 personer. Ingen vet varför, vi har inte det största huset och absolut inte bäst planlösning. Vi blir tvungna att använda hela bottenvåningen, vilket betyder mitt rum, köket och Ahrams rum. Totalt ~25 kvadrat.

Ahram är cool. Hon har bott i Japan i 4 år nu och pratar perfekt japanska. Hon har varit nästintill ovärderlig för mig de här första dagarna. Eftersom hon även kan engelska (hon har pluggat i New York i ett år) har hon erbjudit sig att hjälpa mig skaffa japanskt ID (ett måste), en telefon, följa mig till närmaste station och allmänt svarat på alla mina frågor. Hon har med andra ord erbjudit sig vara min personliga översättare.

Nåja, jag åkte inte till Japan för att förlita mig på andra, så japanskt ID fixade jag själv. Det blev mycket gester och “Ursäkta, jag förstår inte” – men till slut blev det gjort (kortet kommer om ungefär en månad, tills dess lever jag på ett intyg). Närmaste stationen (Naka-Itabashi) hittade jag till med karta.

Men en ny telefon... Hade jag gett mig in i den djungel av information och paragrafer själv hade jag varit i behov av hemtjänst innan jag hittat ut igen.
Jag har länge suktat efter iphone men priset i Japan är sjukt. På två år ska jag ha betalat ungefär 11.000kr. Så jag vände på tabellen och gick på det absolut billigaste de har. Problemet är bara det att det billigaste erbjudandet de hade inte bara var en mobil, utan även en digital fotoram. En digital fotoram är ingenting jag har intresse av, men klart jag hade kunnat ta en sån. Om det inte var för det att i och med att jag bara stannar 1 år och deras kontrakt ligger på 2 år så är jag i behov av att avaktivera både telefonen samt fotoramen när jag åker hem. Ett pris som ligger på ungefär 900kr, vardera. Eftersom jag inte är i behov av en fotoram gick vi på nästa idé. Eller ja, Ahram och försäljaren snackade ganska gott, jag stod mest och såg från den ena till den andra.
De kom fram till en super mega deal som inte alls följer företagets regler:
- Jag får köpa en telefon.
- Ahram tar en mini-telefon, istället för fotoramen, som hon kopplar till sin telefon, så pratar man gratis mellan dessa. Hon har pojkvän i Nagoya. Grundtanken är att den ska vara till barn – mobilen har bara en knapp så man kan bara svara eller ringa telefonen som den är kopplad till. Den kostar lite under 300kr.
- Inom tre dagar efter köp måste man registrera sig någonstans. Försäljaren gjorde detta åt mig direkt eftersom jag inte kan språket (detta är en superhemlis mellan oss tre – därför skriver jag det här).

Gode gud, tack tänker jag när vi sätter oss för att skriva diverse papper. Diverse papper visade sig vara en koll av mitt pass, mitt intyg att jag får köpa mobil och en hel DRÖS med papper som försäljaren enligt ny lag måste berätta för oss. Jag var tvungen att personligen bocka för samtlig information, ett bevis på att jag är införstådd i spelets regler.
Sedan samma procedur för Ahrams lilla telefon. Vi hann tappa intresset.
En liten miss är att för att värdet ska gå jämt upp var Ahram tvungen att ta två minitelefoner. Så jag ska ge henne 600kr. Men det är ändå billigare än om jag bara skulle ha köpt telefonen. Sjukt.

Men nu så, efter ungefär en timme hos Softbank, har jag en japansk mobil. Som jag ringer och mailar gratis med till andra Softbank-abonnenter för 60kr i månaden. Jag satt i 10 minuter innan jag lyckades lista ut hur man komponerar ett sms.
Vi firade genom att gå till ett ät-så-mycket-du-vill-ställe.

En kastrull på platta, med två olika såser/soppbaser. Ett buffébord bakom med grönsaker, svamp, ris och tofu. Till vänster i bild 6 lådor med tunt skivade köttbitar (fläsk och nöt, så tunna att de blir klara efter bara några sekunder i “soppan”). Vi beställde in fler allt eftersom. Mina tre skålar har vispat ägg, soya och sesamsås att doppa det man tar ur “soppan” i innan man äter det. 140kr.

En annan fruktansvärt awesome grej med Ahram är att hon gett mig hennes studentrabatt på tåget eftersom hon oftast går eller tar bussen till skolan. Detta sparar mig ungefär 414kr varje månad.

Hon nämnde i förbifarten att hon inte har någon att clubba med, eller någon som vill hänga med till baren. Eftersom det är så mycket folk. Intressant.

Bildmarathon

Igår när jag gick vilse som mest hittade jag ett tempel. På bilden ser ni små “koppar” som man tar vatten med. Vattnet är till för att dricka och tvätta händerna, det är något man gör innan man går vidare för att be gudarna om ja, gud vet vad.


Mina gissningar kretsar kring pengar, välgång och hälsa.

Jag lyckades också komma över en liten tant med hatt, käpp och Converse-ryggsäck. Lite hållning på det bara.


Nåja, hållning eller inte så är japaner generellt väldigt smidiga. Faktum är att deras knäskålar är mer rörliga än våra, att huka sig ner med hälarna i backen är något 99% (kvalificerad gissning) kan – medan det i Sverige är vanligt att den rörligheten försvinner när man växer. Eller blir tjock.
Det är ingen ovanlighet att se dem huka sig och samtidigt sminka sig, prata i telefon, äta lite nudlar och snacka med en kompis, eller fixa med rabatten.

Presentation av ett par trogna vänner

De handlar alltid tillsammans, är aldrig oense. De tar mig framåt och bakåt. De följer min önskan och springer, går eller dansar med mig. De tar mig dit helst jag vill. De gör mig lycklig.


Men just nu tror jag att de hatar mig.

Strosarn

Idag har jag varit ut på äventyr. Jag var till Ikebukuro, ett av de lite större områdena i Tokyo. Grundtanken var att jag skulle köpa mikrofon så att Skype inte ska förbli en omöjlighet.
Jag skulle ta den östra utgången och sen bara gå åt höger, har min norska husvän sagt. Jaha, det lät ju inte så svårt tänkte jag och gick av tåget. Jag hittade inte östra utgången. Istället följde jag bara strömmen och hamnade mitt på ett torg och det första jag såg var KFC (bilden är inte tagen från torget). Det luktade friterat och andra ännu oidentifierbara dofter. Jag blev hungrig. 

Jag kikade in genom varje mathak jag kom över men de såg överfulla ut, eller så behövde jag jobba lite på mitt mod att beställa mat på ett språk jag ännu inte hanterar. En del restauranger var det kö till för att få komma in. På något vänster lyckades jag dock strosa så pass att jag kom över ett Soba & Udon-hak (läs: nudlar), som låg ungefär 100meter från där jag ursprungligen kom, som var nästintill öde så när som på en människa.

Eftersom jag provade Udon under mitt Londonbesök 2009 valde jag den här gången Soba. Med fisk. Fråga mig inte vilken, jag pekade bara på det som såg minst friterat ut. Gott var det i alla fall. Jag har en plan på att återvända till restaurangen när jag kan säga något mer än vad jag vill äta.
Jag har sett att det ligger ett par Soba-hak väldigt nära huset, de ska få sig sina besök också – det är jag säker på.

När jag var redo att ge upp sökandet utav den där butiken norsken, Tommy, tipsat om återvände jag till stationen. Jag gick en gång till vilse innan jag till min stora glädje (läs: förvåning) hittade östra utgången och sedan också Bic Camera. Det är alltså en 8-våningars byggnad med allt en teknik/prylnisse kan önska sig. Skal till iphone/ipods/Xperias, massagestolar, hörlurar i alla jordens färger, TV-apparater som visade upp sin kvalité med Final Fantasy XIII-2 på högsta volym – och så vidare. Det var så fruktansvärt mycket grejer att kolla på men när jag kom till dammsugarna kände jag att det fick räcka. Min IQ sade mig att mikrofoner antagligen finns vid hörlurarna, på våning 2. Nu är jag fit for Skype.

På vägen hem stannade jag och handlade. Köpte något från havet, gissade jag. Bläckfisk visade det sig att det var.