fredag 5 augusti 2016

Mitt examenstal

Jag blev klar med rapporterna, med presentationen och examenstalet. Jag är med andra ord klar med skolan för stunden, och har bara några veckor kvar av resor, aktiviteter och allmänt hopsamlande av prylar och minnen - sånt där en gör innan en åker hem till andra sidan jorden. 

Samma dag som vi hade våra presentationer och jag mitt tal så hade vi även hejdå-fest på boendet eftersom det var den dag som passade alla bäst. Jag var sjukt sliten efter att ha haft sömnbrist i några dagar och dessutom den medföljande stressen som kommer med att ha massvis med deadlines och min tanke var därför att kanske inte vara kvar så länge - och kanske framförallt att inte dricka så mycket alkohol med en sån redan sliten kropp. Jag höll bara fast vid en av dessa tankar. Jag kom i säng först vid fem, halv sex på morgonen efter att ha pratat sedan 1-tiden om att jag "snart ska gå och lägga mig". Vad ska jag säga, de var bra på att hålla mig kvar... 
Till festen hade japanerna i boendet (eller en del av dem) förberett massvis med bilder på oss som de satt upp på väggarna, och även ett bildspel som spelades upp på en stor duk. Vi utlänningar fick sen säga några ord om våran vistelse en-och-en, vilket var en riktig tårfest. Ordet "familj" sades flera gånger. Vi fick alla ett papper/plakat med en bild på oss och vårat namn skrivet, som alla sedan fick skriva något litet meddelande på (jag tror att det tog över 2 timmar för mig att skriva på allas). Just nu är min största bekymran (eller nästan) hur jag ska få hem papperet utan att det viks eller skadas.
På festen var vi även några som pratade om att sticka till FujiQ, som är ett fantastiskt nöjesfält ungefär 1,5-2 timmar bort från Tokyo i närheten av Fuji. Samtalet gick till ungefär såhär:
"Ska vi sticka till FujiQ?"
"Ja"
"Ska vi åka i övermorgon?"
"Ja"
Och så var det bestämt. 

För att återgå till titeln på inlägget så hade jag som sagt äran att hålla ett tal på vår examen. Som tur var så var det inte så många där, 40 personer eller så varav de allra flesta var andra stipendiater som jag redan träffat på lektioner. Det hjälpte lite för nerverna. Sedan det blev klart att jag skulle hålla tal så har jag flera gånger fått kommentarer om att de ser fram emot att höra det eller att de kommer börja gråta, och jag har alltid sagt att talet inte kommer bli något rent känslosamt utan snarare något som får en att tänka efter. Hur som helst så fick mitt tal ändå någon att börja gråta, nån fick tårar i ögonen och någon sade att han fick gåshud. Sedan fick jag kommentarer från våran (stipendiaternas) mentor som skulle vilja att jag skickade talet till henne, och en kompis handledare som jag typ aldrig träffat men som tydligen skriver mycket om internationella relationer skickade mail till mig och frågade om hon kunde få tillgång till manuset och dela med sig på sin facebook. Så även om jag stod där och tittade ner i papperen mer än vad jag tittade upp när jag pratade, och fastän min ben började skaka så att jag var tvungen att röra på dem för att försäkra mig om att jag inte skulle falla ihop, så måste jag ju ha nått fram med det som jag ville med mitt tal. Och efter att ha pratat med Chrisse om det som ville veta vad jag sa så har jag försökt översätta det mer eller mindre ordagrant så som jag sa det (vilket på svenska kan ha ställen som låter lite tafatt och/eller riktigt cheesy). Detta är vad jag sa ("Nikkensei" är titeln på oss stipendiater, ISEP är stipendiater som läst kurser på engelska):

"Konnichiwa. Nu har allas presentationer avslutats utan svårigheter och vi har börjat närma oss slutet på vår examensceremoni, så jag tänkte ta mig den äran att hålla ett tal som representant av oss Nikkensei.
När det blev bestämt att jag skulle hålla tal här idag så visste jag inte först vad jag borde prata om. Skulle jag prata om mina egna minnen, om svårigheterna vi alla stött på när vi forskat, eller bara prata på måfå om något vi lärt oss genom bo i Japan. Jag visste inte vilket jag skulle välja, men tänkte till slut att jag ska prata om något vi gjort naturligt och per automatik genom att bara vara där vi är.

Vi har nu levt ungefär ett år i Japan. Om en ser tillbaka på det här året så tror jag att vi har erfarit det vi trodde att vi skulle erfara innan vi ens kom hit, men på både gott och ont så tror jag att vi även har erfarit något som vi inte alls hade räknat med att vara med om.
När jag tänker på vad som hänt under det här året så kommer jag givetvis att tänka på mina egna erfarenheter, men utöver det så har det under enbart det här året skett mycket hemskt över hela världen - och det håller fortfarande på och händer. Ett flertal terrorattacker, coup d'etat i Turkiet eller hatbrott mot flertalet minoriteter i USA är något jag är säker på att alla vet om, och dessa hemskheter har alla skett under den här tiden som vi bott i Japan som Nikkensei.
En kan se mycket hat över hela världen idag, men mellan oss Nikkensei som kommer från olika länder så kan en inte se något hat mot någon som har en annan tro än en själv, eller något hat eller fördomar mot någon som har en annan kultur eller vanor än en själv. Att vi har kunnat bo tillsammans, ta lektioner tillsammans, och kunnat haft kul tillsammans är ingenting som en borde underskatta. Detta eftersom att om en tittar på hur världen ser ut idag, så är detta något som verkar vara ytterst svårt att göra.
Genom att ha spenderat mycket tid tillsammans så har vi har vi lärt oss om olika länder och även förstått vad mångfald är. Genom att ha ökat vår förståelse för andra länder och människor så är jag säker på att det även finns de som börjat tänka att de problem som händer på andra sidan jorden nu även är ens eget problem. Oavsett hur långt bort det sker så finns det nu ett band mellan våra hjärtan som enar oss.
Det som vi har gjort per automatik sedan vi kom hit är med andra ord utbyte. Genom utbyte så har vi lärt oss förstå om andra människor, och att vi lärt oss om andra länder och människor tycker jag är otroligt viktigt. Det kan låta som något lätt att göra, men jag tror verkligen att vi har blivit privilegierade med något som inte alla får ta del av.

Det är på grund av det som jag till slut vill säga mitt varmaste tack till de som skapat denna chans, (japanska staten), och även till de som hjälpt oss på skolan - dess lärare och anställda. Även om vi Nikkensei alla har olika vägar att fortsätta på från och med nu, så är jag säker på att vi oavsett vägval aldrig kommer att glömma våra erfarenheter vi varit med om tillsammans eller bandet som det skapat. Och jag är säker på att vi kommer att använda oss av den kraften när vi fortsätter mot nästa utmaning. Tack så hemskt mycket för denna chans.
Och till alla Nikkensei och alla i ISEP som har jobbat så hårt det här året säger jag: Tack och bra jobbat.
arigatou gozaimashita. "

:)

fredag 22 juli 2016

Slutspurten

Idag lämnade jag in min forskning. Jag tycker att den blev bra även om min handledare fick mig att skriva ett stycke där jag skriver hur otillräcklig min undersökning är. Jag fick även en sista kommentar från honom om hur han tycker att min undersökning saknar mening, eftersom jag näst intill hade kunnat skriva texten utan att ha gjort undersökningen. Jag tror att han måste ha glömt bort att jag inte kan skriva en rapport om en undersökning utan att faktiskt ha gjort undersökningen. Jaja, nu är den färdig, inlämnad och det ligger inte längre i min makt eller skyldighet att göra något mer med den. Jag är glad över att jag valde det ämne jag gjorde.

Med den monsterrapporten inlämnad så skulle en nästan kunna tro att jag är färdig nu, men det är faktiskt nästan tvärtom. Nu när den är inlämnad så kan jag börja göra de andra rapporterna, talen och presentationen som legat på is medans jag jobbat med undersökningen.

- Jag har ett tal på måndag på ungefär 4-5 minuter där jag ska prata om vad "familj" är, och prata lite luddigt om hur folket som jag bott med under det här året har varit som min familj.
- Till på måndag så måste jag även skriva en sammanfattning på min forskning som ska användas till flygblad eller något sånt, eller kanske är det en sammanfattning av allas undersökningar så att en kan få lite info inför allas presentationer.
- Tills på onsdag har jag en rapport på två sidor att skriva om något som jag tänkt på eller varit med om sedan jag kom till Japan. Jag har redan börjat skriva om hur japaner inte skäms, och tänkte nämna att ingen dömer någon baserat på vad den tycker om för anime/mangaserier (även om de enligt mig kan vara väldigt olustiga val), att de inte har några problem med att vara nakna inför andra (när de badar i varma källor), och att de inte skäms över att vara "gamla" när de provar något för första gången. Där tänkte jag ta snowboard som exempel eftersom jag själv lyckades besegra skamkänslorna över att vara kass på något.
- Till nästa måndag (den 1a augusti) har jag ytterligare en rapport på två sidor till en lektion där vi pratat om diverse olika problem kretsat kring utbildning i världen. Jag ska välja en del från det vi pratat om på lektionerna och skriva vad jag tycker om det problemet, och sedan skapa en lektion där undervisningsproblemet jag valt att skriva om kan hanteras. Här hade jag nog tänkt skriva om hur utbildning ofta har ett behov av att en kan läsa och skriva, men tänkte lyfta ett exempel på att foto eller konst även kan vara utbildande även om en inte har läs- och skrivkunnighet. (Vi såg en film om barn i Indien som alla fick en varsin kamera att dokumentera sin vardag med, den var väldigt rörande då alla barns mödrar var prostituerade.)
- Dagen efter detta, den 2a augusti, så ska vi 19 stipendiater presentera våra forskningar. Jag drog lotten 5 i ordning, det känns bra att inte vara först och att inte heller vara för sen.
Bland oss 19 stipendiater så är det även en person som ska hålla ett tal, någon som ska typ representera alla oss. Vi valde genom lottning, vi fick helt enkelt skriva det namn vi tyckte vore mest passande. När läraren började prata om att en av oss ska hålla tal så sa Doston högt "Men det finns ju bara en som borde göra det och det är såklart Aneki". Tack Doston. Tack som fan. Ja, det blev till slut bestämt att jag, som Doston så vackert sa, är den som ska hålla talet. På ett sätt så ska det bli kul för jag tror att jag kan få till ett bra tal, men å andra sidan så har jag så sjukt mycket att göra att jag kanske inte kommer kunna förbereda mig så bra som jag skulle vilja. Jag har bott i Japan två gånger, och har två gånger blivit vald att hålla tal på skolorna jag gått på. Något måste jag ju göra rätt (eller fel?).

Förutom allt detta så har jag ännu en fet rapport på 6 sidor om kinesiska, koreanska och japanska där jag ska skriva om dess ursprung, uttal, skrivsätt, namnsättning och så vidare. Det är en rapport jag helt enkelt måste göra eftersom den kursen är ett krav för mitt stipendium. Den här rapporten är nog den som väger tyngst på mina axlar, och den som jag antagligen kommer bli klar med sist. Men jag har inget annat val än att få den gjord. Jag kommer gå med kniven mot strupen i ungefär 10 dagar till, jag får helt enkelt se till att inte få halsen avskuren helt. Det måste gå. Jag löser det. Fan jag har ju gjort en undersökning om något PK och skrivit en rapport om det på japanska, jag är ju typ odödlig.

söndag 17 juli 2016

Min forskning

Som jag nämnt flera gånger i bloggen så är jag här på ett stipendium som kräver att jag uppfyller vissa krav för att kunna få ett diplom på mitt år här på japanskt universitet, och även för att jag ska få rätt till gratis flygbiljetter hit och hem. Ett av kraven är att jag ska göra en forskning, eller undersökning som det mer känns som att vi alla gjort men forskning låter ju coolare så jag kör på det. Min forskning är inriktad på en del av det japanska språket eftersom det är det som jag kommer ta ut examen i så småningom, men den handlar också om ett socialt problem. 

När en pratar japanska så finns det ett antal namn-suffix typ, som en lägger till efter namnet på den man pratar med/om. Från filmen Karate Kid har vi nog alla (som sett den) snappat upp att lärare/mästare kallas sensei. Sensei funkar som ett ord för sig så väl som suffix på lärarens namn. Om jag är och bowlar med mina icke-bowlande kompisar så kan de på skämt kalla mig för Josefin-sensei till exempel. Men andra suffix fungerar som honorifics, som det kallas. De markerar artighet och/eller personens (eller sin egen) rang sinsemellan. Kyaku som är ordet för kund följs med ett sama, som markerar att kunden står över en själv (kunden har alltid rätt osv), kyaku-sama. Om jag ska använda samma exempel som ovan, att jag är och bowlar, så kan jag även bli tilltalad Josefin-sama på skämt, eftersom jag är mycket mer erfaren med bowling än mina icke-bowlande vänner. Sama används för att höja den andra personen (samtidigt som man sänker sin egen betydelse). Vi har även ett hyfsat neutralt san, som används av artighet mer än att markera någon rang. När en träffar någon för första gången (om det inte är typ kejsaren eller nåt som kräver ett sama) så använder en san, och det kan ta flera träffar innan man slopar san och bara kör på namnet (beroende på vad man har för relation). Jag har en vän som har en flickvän sedan tre år tillbaka, och de använder tilltalsnamn+san när de pratar. Lite torrt kan jag tycka, men jag tror att det kan ha mycket med vana att göra också.

Utöver dessa ovan som är ganska könsneutrala (återkommer till "ganska" senare) så finns det även två ord som till största del används beroende på vilket kön personen en pratar med/om har. Chan, till flickor. Kun, till pojkar. Skulle jag och mina syskon vara födda i Japan så skulle jag och min syster genom alla barndomsår och en bit upp i skolan ha blivit kallad för Josefin-chan och Jennifer-chan, medans mina bröder skulle bli kallade Christoffer-kun och Andreas-kun. Upp till slutet på högstadiet så används de här orden också ofta av lärare, medans det inte är lika vanligt i gymnasiet. Detta för att de kan ha en liten barnslig klang över sig (och kanske för att eleverna numer ska respekteras mer än vad man respekterar barn.. obs, personlig fundering).

Med min forskning så har jag undersökt om chan och kun används på universitetet, och kommit fram till (efter att ha observerat ett 15-tal lärares lektioner) att chan inte används, men att kun fortfarande förekommer ibland när lärare tilltalar manliga elever. I min rapport så problematiserar jag detta utifrån ett könsperspektiv. Lärare använder kun till killar, men san till tjejer, och delar därför medvetet upp eleverna i könen kille och tjej. I rapporten så nämner jag att det är skillnad på biologiskt kön (att man är född med en penis) och könsidentitet (att man kanske inte uppfattar sig vara man trots att man har en penis), och jag kommenterar att det medvetna uppdelandet av elevernas kön i dessa två grupper kan riskera att utesluta de personer som inte identifierar sig med den grupp som läraren placerar en i - eller med någon av grupperna. Därför är detta utöver ett språkrelaterat problem även ett socialt. 
"Say it's only words
And that it will get easier with time
Nothing's only words
That's how hearts get hurt"

MIKA - Hurts
Det jag menade när jag sa att sensei, sama och san är ganska neutrala kan ses i stycket ovan. Om kun används till killar medan san används till tjejer som är lika gamla som killarna trots att det finns ett motsvarande ord (chan), så tyder det på att san inte är så könsneutralt som det kan presenteras vara, vilket jag ändå (hej språknörd) tycker är intressant. Ja, det var bara det.

Iallafall så har jag skickat in min rapport och fått tillbaka den med några markeringar på grammatiska fel och en kommentar från min handledare att min undersökning har brist på innehåll. Han tycker att jag även skulle ha undersökt varför lärare använder de tilltal som de gör genom att göra till exempel intervjuer, och även om jag förstår vikten av det så håller jag inte med om att avsaknandet av det i min forskning inte behöver göra min rapport sämre. Om jag ska undersöka varför lärare använder olika ord till olika kön så skulle jag behöva gå in på en djup analys om könsnormer i det japanska samhället, och kanske även andra aspekter som rent psykiskt vad det är som gör att en delar upp språkbruk utefter kön. Det finns flera sätt att se det på och även om jag håller med om att en sån undersökning skulle vara intressant så är det inget jag tycker att han borde kräva av mig på en 8-sidig uppsats (när det ämnet i sig kan hålla en sysselsatt i en livstid). Jag har helt enkelt undersökt om det förekommer en könsuppdelning - och konstaterat att det gör det. Varför, och vad för konsekvenser det har är något jag anser kan vara något att forska vidare nu med min undersökning som grund. Det är iallafall vad jag intalar mig för att inte låta honom sänka mig mer än han redan gjort de gånger vi träffats för att prata forskning. Jag tycker inte om honom och vi kommer inte så bra överens, men jag behöver bara ta mig igenom den här kommande veckan och få hans signatur på att han godkänner min uppsats - sen är jag förhoppningsvis klar med honom. 

Jag ser fram emot det. Den här rapporten har varit en ständig berg-och-dalbana under perioden jag jobbat med den. Ena sekunden har jag känt att det går utför, andra att "det här kommer jag klara!!", nästa att njaaa shit det kommer nog gå åt helvete ändå, för att nästa sekund känna mig odödlig. Detta är en metafor jag använt när jag pratat med de andra om rapporten. "Joda, just nu är jag på toppen. Så snart kommer det gå utför igen - men förhoppningsvis så kommer det vända och gå uppåt igen." Hur som helst. Det är inte så mycket kvar nu, och hur lite jag än tycker om min handledare så förlitar jag mig på att om det skulle komma till en fråga om att underkänna min rapport, att han inte är den enda som kan bestämma det... Det visar sig. Det löser sig.

fredag 3 juni 2016

Aneki

Jag tänkte prata om mitt namn igen. Genom alla år i skolan har jag varit Josefin för läraren medans jag varit Jossi för klasskompisarna, vännerna och familjen. Även alla bowlinglag som jag spelat i har anammat mitt smeknamn, även om vissa haft svårt för det på grund av andra associationer som typ tuppen i Pettson & Findus som tydligen heter Jussi, och så har vi ju såklart förrädaren i Bröderna Lejonhjärta. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att "det är Jossi som är förrädaren". Fuckers. Vad och vem skulle jag kunna förråda liksom?

Jag när vi var och campade med dormet vid en svinkall älv. (3/5-2016)
Jag tror att jag skrev i ett inlägg förra gången jag bodde här om hur mina antal tilltalsnamn ökat, från Josefin och Jossi till att även inkludera bland andra Yose och Josepin (F finns inte i koreanska). Jag tänkte att det är på sin plats att jag även introducerar er till några av mina nya smeknamn som jag fått sedan jag kom hit förra året. 

Foto vi tog första gången vi var till skolan i oktober. Förlåt för den dåliga kvalitén, jag skyller på facebook.
Utav de 20 utbytesstudenter som är på bilden ovan så var jag med mina 25 år den äldsta i gruppen. Jag var även den enda som hade erfarenhet av att bo i Japan i längre än ett halvår innan den här resan, och jag blev därmed satt med smeknamnet aneki, som kan översättas till "storasyster". Det finns även de som säger nee-san eller Jose-nee som också är varianter av storasyster (Jose ersätts med ens namn. Typ Jeni-nee, Milla-nee, Sofi-nee osv), men de allra flesta i boendet säger aneki. Den senaste tiden har det även spridit sig till andra japaner i skolan som inte ens har något med vårat dorm att göra, utan de har hört andra säga aneki och helt enkelt hakat på. Det som är lite roligt med det hela är att aneki är ordet för storasyster om det handlar om en familjemedlem - eller om du skulle vara dotter till en yakuzaboss (antagligen för att maffian är som en familj). Jag får helt enkelt anta att det i mitt fall handlar om familjerelationen.

På knogarna står det "sasuga aneki", som kan översättas till "som förväntat av storasyster".
I början kändes det ovant att bli kallad storasyster, framförallt eftersom jag aldrig varit i den situationen som yngst i familjen, men nu känns det helt normalt och tvärtom så kan jag reagera (eller i alla fall lägga märke till) när någon säger Josefin. Det är bara de som är jämngamla med mig som säger Josefin, även om de ibland säger aneki när vi är i större grupper, och jag har även i kombination med smeknamnet och min personlighet fått ta konversationer och hantera situationer i dormet som få av de andra utbytesstudenterna känner till. Nån berättade om att hen extrajobbar (även om det är mot skolans regler) eftersom hen "inte kan ljuga för aneki", och jag har typ fallit in i, eller blivit kastad in i, rollen som allas storasyster. Vilket är ganska lustigt med tanke på att jag innan jag åkte hit egentligen kände mig lagom pepp på att börja lära känna människor på nytt och ännu en gång köra igång processen av att bli del av nån grupp och behöva socialisera och ha sig. 

Samtidigt så känns det skönt att jag åkte hit med såna tankar, eftersom att det har gjort att jag inte har gjort något speciellt eller anpassat mig speciellt mycket för att vara alla till lags och bli gillad av alla. Jag åkte inte hit och kände ett behov av vänner, eftersom jag hade några här redan som jag kunde falla tillbaka på om jag skulle vara ensam. Jag har därför kunnat vara mig själv, utan tillsatser och falska skratt, och jag tror att det är en viktig ingrediens till hur det kommer sig att uppåt 20 personer av olika nationaliteter samlar ihop sig en vardagskväll/natt och överraskar mig inom minuten då jag fyllt 26 med tårta och presenter. Jag är riktigt glad över att kunna vara en del av den här Higashikurume-familjen som får stå ut med mig varje dag. Aneki out.

"Hur många kan få plats i aneki's rum? Låt oss testa!!" Alla fick plats efter det att vi ställt oss på sängen. 

Födelsedagstårtan där det stod "Happy birthday aneki"

fredag 29 april 2016

Golden Week

Den bästa veckan i Japan har börjat, och det på en fredag! Japaner har ungefär lika många semesterdagar att ta ut som vi har i Sverige, men det finns en stor skillnad i antalet faktiskt lediga dagar eftersom deras sjukdagar ofta dras från deras burk med semesterdagar, och så har vi ju det fantastiska fenomenet klämdagar i Sverige som inte existerar i Japan. Det är därför slutet av april och början av maj har fått det officiella namnet Golden Week (GW) - det inträffar nämligen ett helt svep med helgdagar vilket ger många japaner förmånen att vara ledig flera dagar i rad. Om kalendern är vänlig kan det innebära upp till 6 dagars ledighet om man räknar med lördag och söndag! 

I år är inte ett bra GW-år. Ledig idag (fredag), vanlig dag på måndag, ledig tisdag, onsdag, torsdag, och sen vanlig dag igen på fredag nästa vecka innan nästa helg. Det har säkert satt käppar i hjulen för folk som annars gärna tar tillfället i akt att åka lite längre bort från deras vardag, nu måste de istället anpassa sig till kortare resor för att sedan kunna åka till jobbet en dag där mitt i ledigheten. 

GW är ett exempel på en tidpunkt då en kanske inte ska besöka Tokyo, med tanke på att antalet folk på gator, tåg och friluftsställen ökar med ganska många människor jämfört med de annars blygsamma 10-tals miljonerna som en vanligtvis kan springa in i. Priser för hotell och resor har även en tendens att gå upp väldigt mycket, eftersom folk ändå kommer vara villiga att betala för att försäkra sig om att få spendera sin efterlängtade ledighet någonstans fint.

För min egen del betyder Golden Week kanske inte så mycket resa (mest på grund av sagda priser och the fact att jag vanligtvis är ledig varje fredag ändå, så jag kan åka på kortare resor när jag vill), men vi ska iväg och campa med dormet på tisdag och sova över till onsdag. Eller ja, det heter att campa, men jag tror att vi har rum på ett slags pensionat så det blir inga tält. Däremot så kommer vi spendera dagen vid en älv där vi kommer kunna leka av oss och trampa runt i det antagligen iskalla vattnet, och även grilla där på sidan av älven. Vi är runt 30 personer som åker, och många av mina favoritpersoner att hänga med i dormet ska med vilket ska bli skitkul. 

Förutom campet så hade jag tänkt träffa Sou-chan och kanske Watta i helgen för någon öl ute i nån park (antagligen Yoyogi), och även passa på att hitta på andra saker med folk i dormet, som en utflykt till IKEA på söndag, och kanske karaoke någon av dagarna. Jag måste även börja med min forskning/undersökning eftersom vi ska ha en sorts presentation av hur långt vi kommit den 18e maj, och jag har inte ens börjat förutom att jag äntligen har bestämt vad jag ska skriva om och frågat om lite råd från några vänner.

Tokyo Rainbow Pride börjar idag och har lite event under kommande veckan innan det avslutas med parad nästa söndag (den 8:e maj). Det hade jag tänkt kolla in också, speciellt paraden. Synd att mamma och pappa missar den med bara en dag, det hade nog varit en kul grej att säga att ha varit på. :) Dock så är inte Pride lika stort i Japan som det är i Sverige, det är fortfarande på en nivå att en får förklara vad bokstäverna i HBTQ+ står för, och säga att "det finns faktiskt såna människor också". Jag tycker dock att det är stor skillnad från förra gången jag bodde här, det diskuteras mer och rycks på färre axlar. Jag undrar om det kan ha att göra med att jag läser på universitet nu där 1-årsstudenterna är 18-19 år och därmed är mer öppna för förändringen, än tidigare när jag bara förde såna diskussioner med "äldre". 
Pride är ironiskt nog inte alltid inkluderande för alla, men jag anser att det är en så pass välkänd pusselbit att det är en bra sak att stödja i kampen för allas rättigheter. 

Avslutningsvis så är faktumet att Golden Week benämns som Golden Week ytterligare ett exempel på något som avskräcker mig från att vilja jobba i Japan i framtiden. "Wow, massa lediga dagar i rad, det är en guldvecka!" I Sverige kallar vi det för jul*, nyår*, påsk*, midsommar* plus även höst-, vår- och sportlov för studerande.

*Förutsatt att en har råd att vara ledig.

måndag 4 april 2016

Utmattad av svenska

När jag kom hit i början på oktober förra året så tog det några dagar för mig att vänja mig vid all japanska, men all-in-all vill jag minnas att det gick väldigt snabbt tills det att jag började drömma och tänka på mitt tredje språk. Det känns såklart skitkul att det gjorde det eftersom det betyder att repetitionen på två år på Göteborgs Universitet trots allt har gjort praktisk nytta (tillsammans med allt häng med japaner som jag träffat i Göteborg). Den där tröttheten som kommer när en fokuserar på att få fram en mening på ett annat språk än sitt modersmål försvann efter de där första dagarna (men återkommer varje gång jag pluggar nya ord), men nu de senaste veckorna när jag har haft besök av en svensk invasion så har jag även fått se baksidan av att ställa om hjärnan till ett annat språk. 

Efter de första dagarna av översättning av menyer och lotsande på gatorna som jag lärt känna någorlunda väl så var jag helt slut när jag kom hem på kvällarna. En utmattning som nästan kändes onaturlig, det enda jag har gjort är ju att umgås med folk som jag inte behöver anstränga mig ett dugg för när vi träffas eftersom vi känner varandra så bra. Jag var trött och förstod inte varför. Jag tror att det var ungefär halvvägs in på deras besök som jag lade märke till en tanke jag fick när jag en kväll närmade mig dormet efter en heldag med gänget. Jag tänkte "äntligen kommer jag hem dit där jag bara behöver prata på japanska". Jag var helt slut, men kände ändå en lättnad över att stå i Kuinoses rum och prata om hans resa i Europa som han precis kommit hem ifrån eftersom att jag inte behövde anstränga mig för att tänka på hur jag ska formulera mig.

Jag tycker att det här är så sjukt intressant. Inte bara för att det betyder att mina studier tagit ytterligare ett kliv uppåt på stegen-utan-slut, utan också på ett rent vetenskapligt och filosofiskt plan. Jag läser svenska varje dag på internet, antagligen mer än vad jag läser japanska. Jag har inte jättesvårt för att skriva på svenska även om jag ibland måste googla fram ord som jag bara inte kan komma på vad det heter på svenska ("vetenskapligt" ovan är ett exempel på ett sånt ord). Men när det kommer till att prata så var det på den nivån att jag flera gånger under den svenska invasionen blandade ihop när jag skulle använda en och ett, och när jag ville förklara ett japanskt ord så ville jag skriva tecknet för ordet i handen med fingret eftersom det helt enkelt skulle gå snabbare än att sitta och fundera ut en passande översättning.

Rent logiskt så är detta kanske inte så konstigt. Jag är ensam svensk på dormet och pratar bara svenska när jag träffar någon i skolan och då blir det sällan långa samtal eftersom alla har fullt upp med sitt. Vi har ju dessutom haft vårlov de senaste 5-6 veckorna så jag träffar ingen svensk på regelbunden basis, vilket gör att jag använder svenska muntligt när jag pratar med någon där hemma på Skype - vilket inte heller händer så ofta (det kanske blir lättare nu när det är 7 timmars tidsskillnad istället för 8). Det är klart att en blir rostig när man gör något sådär med ojämna mellanrum. Men även om det är logiskt så tycker jag ändå att det är fascinerande hur det skiljer sig mellan muntligt och skriftligt användande av ett språk, och vilken skillnad det egentligen gör att använda ett språk rent praktiskt. Det är även coolt hur ett tredje språk egentligen kan ställa till det med ens modersmål som en ju alltid tar för givet att man har till hands.

Jag tror att språk kan lägga en stabil grund för ens identitet. Det är något som jag tänkt på ett tag och kanske speciellt mycket sedan jag pratade med Sima som berättade om hur hon, trots att hennes modersmål "på papperet" är franska, känner att hon kan relatera bättre till det hon säger på engelska. Jag tror att om man går djupt in i ett språk så kan det hjälpa till att forma ens person eftersom det ligger så mycket av ett lands kultur i just språket. Jag bugar (eller nickar med huvudet) automatiskt när jag ber om ursäkt på japanska men inte när jag gör det på svenska. Jag skulle kanske inte sträcka mig till att säga att jag är en annan person i Japan jämfört med i Sverige, men jag tror att mitt första intryck som jag ger folk kan skilja sig pyttepyttelite beroende på vilket land de träffar mig i och vilket språk jag använder. Jag tänker att ens identitet inte är något som är hugget i sten utan snarare något som förändras bland annat av och med erfarenheter och kunskap. Jag känner mig inte kluven, utan snarare som om att jag har sått ett äppelträd där nya grenar växer ut och gör trädet lite fylligare, och där nya äpplen står för ytterligare en ny valmöjlighet.


Fan vad äpplen jag skulle ha att välja mellan om jag även slängde mig in i det koreanska språket...

torsdag 25 februari 2016

Maxat

Nämen hej! Det var en så udda känsla att trycka på "skriva nytt inlägg" att en nästan skulle kunna tro att jag inte skrivit något på två månader vilket ärligt talat, ptja, faktiskt stämmer. Vad har jag sysslat med i två månader som är så himla viktigt att jag inte har tid att uppdatera bloggen då tro? Bra fråga. Vi kan ju kolla närmare på det.

Nyåret firade jag in med folk i dormet. Vi åt mat, stack till ett tempel lagom till midnatt och fick det kommande året förutspått (på min lapp stod det att det kan bli en del svårigheter men bara jag behåller tron så löser allt sig. "okej"). Det var riktigt skönt att hålla sig hemma istället för att gå ut på stan bland ungefär flera miljoner andra människor. Istället spelade vi spel till sex på morgonen, eller ja det var då jag gav upp. De andra ville se första soluppgången och var uppe till strax efter nio. Jag ångrar inte att jag gick och lade mig tidigare.

Jag hade ett par lediga dagar innan skolan satte igång igen och de fördrev jag på mitt rum mer eller mindre. Det var mycket spontanhäng varje dag vilket jag var tacksam för men generellt höll jag mig antingen ensam eller med Machi och Hirari. Det var ganska körigt när skolan satte igång igen på grund av en drös med prov och inlämningar som skulle göras/lämnas in typ veckan efter det att Sofia åkt hem igen efter ett par veckor på besök. När hon var här prioriterade jag att umgås med henne och försökte fixa plugg på kvällarna innan jag skulle sova. Även om det gick sådär, så gick det till slut! Det var sjukt skönt att ha henne här, att åka runt i Tokyo och känna mig som en vanlig människa och inte en student som måste sitta instängd på rummet och plugga hela tiden. Och så var vi ju till Korea en sväng, också riktigt nice!!! Kanske kan ge det ett eget inlägg till och med, och lägga in lite bilder!

När Sofia hade åkt hem i början på februari så började som sagt alla prov och inlämningar att närma sig. De kurser som jag kände mindre för lät jag bli att plugga lika mycket inför, och de som jag kände att jag kunde få ett OK resultat på ett prov struntade jag också i, haha. Det som var jobbigast var att skriva rapporter för vissa klasser. Jag tror att jag skrev tre eller fyra rapporter på japanska och en på engelska. Det tar en himla lång tid för mig att skriva, speciellt på japanska. Skillnaden mellan prat-japanskan och skriv-japanskan är riktigt stor och jag kan inte alla regler eller ord så det blir mycket rådfrågande hos Google-sensei. Jag kan ge ett exempel med det motsvarande ordet för "dela upp/sära på".

När jag pratar och säger att vi ska dela upp/sära på till exempel pengar/ansvar/varor/dokument så använder jag ett och samma verb för alla dessa saker, medans jag när jag skriver måste specificera vad det är jag/vi ska dela upp/sära på. Verbet jag använder när jag pratar är wakeru, som skrivs 分ける på japanska. Kanjit (den första krumeluren) är 分 och det är i det tecknet som betydelsen för ordet ligger. De efterkommande två är bara fonetiska (för uttalet). När jag vill skriva "dela upp/sära på" så vill jag som sagt specificera vad det är jag delar upp, och det gör jag genom att lägga till substantivet med verbet. Alltså: 分(dela)+担(ansvar, läses tan) blir till 分担. Och för att krångla till det lite så läses detta inte wa-tan, utan kanji har ofta fler läsningar beroende på om det står ensamt eller inte och i det här fallet läses ordet bun-tan. När jag skriver en rapport på japanska blir det därför mycket tid som går åt till att försöka hitta rätt ord, snarare än innehåll.

Nu är dock allt avklarat för den första terminen och jag har vårlov fram till den sjunde april då vi har nytt placement test för att se vilka japanska kurser en kommer kunna ta. Lektionerna börjar runt den elfte tror jag. Under lovet hade jag tänkt åka runt lite i Japan, jag är sugen på Hiroshima och Kochi som ligger söderut, och Sendai och det katastrofdrabbade området i norr (men det kanske jag spar till senare). Jag kommer också försöka pricka av lite stationer och kaféer i Tokyo som jag kollat in mig på, och även spendera lite tid till att läsa Alice i underlandet på japanska. Vi är några i dormet som tänkt åka till några berg och åka snowboard den 14-15 mars. Jag hade tänkt följa med men vet inte om jag ska åka något, det är fler som bara ska hänga med eftersom det även finns onsen (hot spring) på hotellet/i närheten. Så även om en inte åker något så kan det vara värt att komma ut bland bergen, bada, och festa. 
Jag hade också tänkt lägga ner mer tid på bowlingen nu när jag har möjlighet att åka på förmiddagarna (det är mycket billigare då), det ser jag fram emot. Sist jag tränade gick det skitbra. 
Och under lovet så kommer det ju en hjord med svenskar på besök när Jennifer, Martin, Andreas, Anna, Oscar och Gurra tar sig an utmaningen att resa i grupp!

Kul med lov.

söndag 27 december 2015

Reina och Anders bröllop

Sådär. Nu har jul passerat och jag är enbart en dag bort från en hel veckas ledighet, vilket är vårat vinterlov. Egentligen borde jag inte klaga eftersom jag inte har lektioner på torsdagar och fredagar vilket gör att jag har minilov nästan varje vecka, men jag kan ändå inte hålla tillbaka en suck av lättnad över den kommande lediga veckan. Det är många projekt och rapporter som kommer sluka så mycket av min tid i januari att de redan börjat göra mig trött. Jag känner att det hade varit asnice att vara hemma i Sverige nu och jobba och få in en medelmåttig lön än sitta här och skriva rapporter, men det är nog en känsla som uppstått på grund av min lysande ekonomi de senaste veckorna. På den korta tiden jag har varit här så har jag hunnit spendera mer eller mindre allt av mina sparpengar, vilket på ett sätt nu i efterhand känns jobbigt att tänka på - samtidigt som de spenderade pengarna i sin helhet enbart gått till vettiga saker, så som konserter, sängkläder, skolgrejer, julklappar, umgänge och Reina och Anders bröllop. Det sistnämnda är vad jag vill fokusera på i det här inlägget!

Jag träffade Reina i Göteborg för två år sedan, nästan direkt när jag flyttat till Göteborg och började hänga på språkcaféet där. Jag kände på en gång att hon var en sån där person som jag vill lära känna mer och som jag nog har mycket gemensamt med. Några tre-fyratimmars fikavändor senare så kändes det som om att vi känt varandra i flera år, och hon blev snabbt en person som jag kan vända mig till utan rädsla över att låta dum. Anders träffade jag i samma veva och vi har träffats några gånger där vi bland annat gått på Lisebergs julmarknad tillsammans, eller lagat mat hemma hos Reina och Anders. De är ett väldigt fint par som jag håller mycket av och det gör mig otroligt glad att jag kunde vara med på deras bröllop här i Japan. Det var första gången jag var på ett bröllop här, det var första gången jag hade en kimono på mig i mer än någon timme, och det var första (och kanske enda) gången som jag fick se Meiji-jingu från insidan.

Meiji-jingu byggdes för drygt 100 år sedan till minne av dåvarande kejsaren och kejsarinnan Meiji. Templet förstördes under andra världskriget men byggdes upp igen under '50-talet och är idag ett vanligt turistmål för den som besöker Tokyo. Däremot så är turister inte välkomna att gå in till helgedomarna, utan det är bara något de anställda har tillträde till. Eller de som är där på låt säga ett par vänners bröllop... Till och med Wikipedia och Google saknar bilder på det rum där ceremonin ägde rum, det är lite coolt. Självklart har inte jag heller några bilder från ceremonin eftersom det är fotoförbud, men jag har fått tillåtelse att dela med mig av bilderna jag tog före och efter ceremonin.

Det regnade den dagen, och när vi gick sakta i led mot helgedomen för ceremonin och en tittade mot den öde innergården dit ingen har tillträde så kändes det som om det var en scen som hämtad ur en film. Fint silande regn som faller mot kalla, gråa stenplattor med träväggar och pelare i mörkt trä och mörkgrönt tegeltak. Det känns som att jag kan förstå hur människor som mediterar och som menar att de funnit sitt "inner peace" känner.

Under ceremonin var vi uppdelade på varsin sida om Reina och Anders, som satt mitt i rummet. Anders släktingar/vänner på ena sidan och Reinas på den andra. Det var en präst som sjöng/manade på japanska till helgedomen om att ta hand om Reina och Anders lovord till varandra. De drack sake ur varandras koppar, de läste upp sina löften, och även vi andra drack sake för dem. Det var även ett gäng andra ceremoniella grejer som hände men som jag inte riktigt kommer ihåg meningen med. De hade bland annat ett varsitt blad som de vände på i ett bestämt antal rörelser, och vi bugade några gånger. Efter att prästen ropade "grattis till ert giftermål!" så var vi gäster som eko och ropade också grattis (detta var en del i ceremonin). Reinas kimono vägde över 10 kilo och hon hade hela tiden en kvinna med sig som assisterade och lade kimonon rätt när Reina hade satt sig eller ställt sig upp. På någon bild kan man se, om man anstränger sig, hur Reina håller upp kimonon med ena handen, något hon fick grym träningsvärk av efteråt. Nu till bilderna!

Reina med riktiga blommor i håret signerar deras giftermål.
Trädgården utanför.
Det traditionella instrumentet koto.
Förrätt: Tofu, sjöborre, räka, daikon rädisa, krabba, lax, rom
Sashimi: Torsk, räka, bläckfisk, guldbrax
Hummer (spiny lobster)
På tallriken: Grillad biff med potatischips och grönsaker. I skålen: kokad fisk, grönsaker och räka
Misosoppa med tofu och svamp, ris med krabba och ägg, inlagda grönsaker.
Anders pappa höll ett tal på japanska.

Jag i en kimono som jag hyrde. Min kimono har länga ärmar som hänger ner eftersom jag är ung och ogift.
Strumpan och skorna.

I "väst" så har vi blivit matade med idén om att en kimono är något som en sätter på sig som en morgonrock, och ja, om du går in på H&M och frågar efter en kimono så är det självklart ett sådant plagg som du får i dina händer. Men en riktig kimono är inte något simpelt du bara drar på dig för att kyla dig när du gör din frukost. Det är inte ens bara ett plagg. En kimono består av en underkjol, en undertröja, en underkimono (på bilden på mig ser ni lite rosa i de långa ärmarna, det är underkimonon), strumporna, skorna, obi:n (det guldiga bältet runt midjan) som knyts, snöret utanpå obi:n, och innanför obi:n så har jag fem eller sex snören som är knutna tight om de lägre revbenen. Jag har även två handdukar som hjälper till att hålla formen på obin. Och det rosa som sticker fram runt bröstet, samt det rosa som syns vid min hals är också två fristående tygbitar. Jag betalade lite mer än en tusenlapp för att bli påklädd, och när jag stod där och hade två kvinnor som försörjer sig på att klä på kimonos så fick jag erfara vilken konst det verkligen är, och det fick mig att uppskatta kimono än mer än jag redan gjorde. En gång var det en som sa till mig att "det finns ingen klänning som kan slå en fin kimono", kanske inte det mest objektiva en som jobbar med att klä kimono kan säga, men jag är ändå beredd att hålla med! Det var en riktigt trevlig upplevelse att ha på sig även om det var ganska tacksamt när allt togs av och jag kunde andas normalt igen. För att inte nämna hur skönt det var att gå på toaletten...

Även om det var det traditionella instrumentet koto som användes och som tros ha funnits sedan ett par tusen år tillbaka så var låtarna betydligt mer moderna än så. När Reina och Anders kom in i matsalen så spelades en låt med X-Japan (som jag och Reina veckan efter bröllopet såg live), och det spelades även ett gäng låtar från Ghibli-filmer, First Love med Utada Hikaru (som är roten till varför jag befinner mig i Japan just nu eftersom jag fastnade för hennes musik när jag var yngre), och de hade även förberett den svenska nationalsången. Det var en riktigt häftig och känslosam dag generellt, men att höra musik som jag annars älskar framföras på det här för mig främmande instrumentet var även det tillräckligt för att bli tårögd flera gånger. Jag avslutar inlägget med en video jag hittat på en "gammal klassiker"...

måndag 7 december 2015

En bra måndag. En viktig måndag.

Idag har varit en rätt så annorlunda dag. Måndagar är egentligen tunga eftersom jag har lektioner från 8:50 till 16:00, och den allra första lektionen är en ganska svår lektion där vi tillsammans med japanska studenter pratar om mångkultur. Det kan vara ett ganska tungt ämne med mycket ord som en inte lärt sig än vilket gör att en måste hålla sig fokuserad till 100% för att kunna hänga med. Hittills har jag spenderat många av dessa lektioner genom att stirra ut i luften och inte kunna ta in ett ord pga trötthet och därmed inte kunnat bidra till gruppdiskussionerna, men idag hände det något. 

Jag gick upp tillräckligt tidigt för att hinna äta frukost (äggröra och smörgås med ost), tvätta håret samt fylla på min vattenflaska. När jag satt på bussen så satt jag och läste i en bok (novell) istället för att sitta och sova med huvudet mot rutan och musik i öronen. På första lektionen hängde jag med rätt så bra och fick användning för min nya elektroniska ordbok som jag spenderade en fjärdedel av stipendiet på (~2000kr), och inte nog med det så fortsatte allt att flyta på under hela dagen. Andra lektionen (hörförståelse) var skitsvår eftersom läraren ville att vi skulle lära oss urskilja ord bland gröten som kommer ur en gammal sluddrig japansk farbrors mun, men det var ändå roligt eftersom alla satt som frågetecken. Jag själv släppte pennan i bordet flera gånger i uppgivelse, jag har sällan varit så irriterad på mig själv samtidigt som jag är det med glimten i ögat. Hur ofta kommer jag lyssna på sluddriga gubbar med ljudkvalité som passar ett gammalt VHS-band liksom. Inte på något framtida prov i alla fall, that's for sure!

Tredje lektionen är en kurs som kan översättas till "Upptäck mångfalden i Japan", där läraren varje vecka presenterar en ny majoritet i Japan. Det är vanligtvis en sjukt intressant kurs, men idag så var det något extra i och med att vi hade en gästföreläsare från ICU, ett universitet som ligger ett par hållplatser bort från våran. Föreläsaren i fråga är transgender och han pratade om hur det var att leva som det i Japan. Mer om det längre ner i inlägget under stjärnorna.

På fjärde lektionen fick jag tillbaka en uppgift jag lämnade förra veckan där läraren enbart markerat ett enda tecken som överflödigt. Resten av texten (innehållet, grammatiken etc) var helt perfekt, tydligen. Det var en sjuk boost. Inte så mycket att renskriva heller när det bara handlar om ett tecken.

Efter skolan stack jag till Shinjuku för att möta upp med några andra utbytesstudenter. Vi medverkade i en intervju om ett karaoke event som vi var på för några veckor sedan och fick betalt 5000 yen (350kr) för att sitta i ett karaokerum och säga vad vi tyckte om eventet, eventuella priser på ett sånt event, och bara generellt prata idéer och tankar om olika japanrelaterade underhållningsevenemang. Efter intervjun blev vi bjudna på mat och dricka i en sån där kryp-in-restaurang som använder plastdraperi som väggar, hur mysigt som helst. Det rundade av dagen helt perfekt. 

☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆
Jag undviker att nämna personens namn, men använder pronomen han eftersom det är så han identifierar sig.
Killen som kom och gjorde en presentation för oss är hyfsat jämnårig med mig och föddes med en kvinnas kropp här i Tokyo, men har så länge han kan minnas alltid identifierat sig som kille. Tankar som "vad är det för fel på mig?" och "varför får jag inte vara såhär?" ledde till självmordsförsök som tonåring (han försökte hänga sig), och det faktum att han är transgender har även lett till misshandel inte bara från barn/människor i skolan eller i hans närhet, utan även från hans föräldrar. Han bor sedan några år tillbaka ensam och har ingen kontakt med sina föräldrar, som han säger att han aldrig mer behöver träffa. (Han valde efter mycket om och men att fortsätta plugga efter gymnasiet och valde ICU av två anledningar: ICU som universitet är väldigt LGBT-vänlig, och det är också ett av få universitet där du kan ändra ditt kön i ditt skolregister.) Han har fått utstå mobbning och har även blivit diagnostiserad med ADHD, vilket allt kan kopplas till hans djupa depression som ibland hindrar honom från att kunna röra sig en millimeter från sängen. "Idag är en bra dag, jag kunde ta mig upp ur sängen."

Han pratade mycket om hur Japans lagar sätter stopp för en transgender att genomgå operationer. Till exempel så måste du för att byta kön i Japan uppfylla bland annat följande krav:
- Du ska vara över 20 år gammal.
- Du får inte vara gift.
- Du får inte ha barn som är under 20 år gammalt.
- Du ska vara infertil. 
Du måste även bli diagnostiserad med GID (Gender Identity Disorder) av två olika psykiatriker, en process som oftast tar flera år, för att få rätt till operationer och hormonterapi. Låt oss ta en paus här och fundera över hur ens identitet ens kan klassas som en "disorder" - som om det vore en sjukdom. Så. Ni får gärna fundera vidare utan uppmaning också. Släng in en tanke på att detta självklart betalas ur egen ficka, en summa som lätt närmar sig 100 000kr.

Efter hans presentation var över så delades vi in i grupper där vi skulle diskutera hur vi tror att vi skulle reagera om våra eventuella framtida barn kom ut som LGB eller T. I min grupp var vi väldigt överens om att oavsett vad så är stöttning det absolut viktigaste. Det har inte så mycket med "acceptans" att göra tycker jag, eftersom "acceptans" kan tolkas som att du accepterar något utöver det vanliga. Mitt personliga svar på frågan är att jag hoppas och tror att jag i ett sånt läge inte kommer kommentera någonting, eftersom det inte ska behöva vara något som behöver kommenteras. Det är inte min sak att "tycka till" om en annan persons identitet. Med folk från olika länder från Europa och Asien och ett par amerikaner blev det intressanta diskussioner där några av tyskarnas inlägg var det som kanske stod ut mest. Två tyskar sa att deras uppfostran varit strikt katolska och att de innan den här lektionen aldrig ens tänkt tanken på att deras barn skulle vara något annat än hetero, och sa att de ärligt talat inte ens kan föreställa sig varken den ena eller den andra reaktionen. En annan i klassen från samma område i Tyskland är däremot homosexuell och kan knappt förstå hur tanken aldrig slagit dem.
Diskussionen avrundades med att gästföreläsaren sa sin egen personliga åsikt: att om hans barn skulle vara LGB så skulle det vara "party every day", men om hans barn kom ut som transgender som han själv så skulle han säga stoppstoppstopp och förklara hur slitsamt det är på ens psyke och ens kropp om en vill gå igenom alla operationer. På något magiskt sätt fick han genom sitt kallblodiga och neutrala sätt att säga det på få de nästa orden att låta helt normala: "I don't know how long I will live."

Det var lite surrealistiskt att höra någon prata så öppet och så lätt om att man i framtiden kanske kommer ta livet av sig på grund av att man mår så jävla dåligt. Jag kände direkt hur mina ögon tårades och jag fick svälja många gånger innan jag kunde få bort klumpen i halsen. När lektionen var slut gick jag fram och ville tacka för hans engagemang och försöka få fram något som "kan hjälpa honom att må bättre" men jag kunde inte annat än tacka och kommentera hur viktigt detta är inte bara för folk att få höra på utan också för en själv för den personliga bearbetningen. Det var så fruktansvärt upprörande att höra om hans upplevelser och jag tänker för mig själv, såhär en hel vägg av bloggtext som tagit 2 timmar att skriva senare, att det är viktigt att komma ihåg att han inte är deprimerad för att han är transgender, utan han är deprimerad för att samhället inte tillåter honom att vara transgender.

torsdag 3 december 2015

Takaosan

Jag och tre andra från dormet var iväg till Mt. Takao, eller Takaosan som det heter på japanska. Det är ett berg som ligger ungefär en timme bort från där vi bor (men det är fortfarande inom Tokyo) som är ganska lågt med sina 600 eller så meter, men det är perfekt om en vill slå ihjäl en dag ute i friska luften. Jag och Machi pratade för några veckor sedan om att vi båda vill gå dit under november och se på träden när de skiftar till höstfärgerna, och Doston och Kinga från Uzbekistan respektive Polen hängde på. Jag är osäker på om de faktiskt förstod att vi skulle till ett berg, haha, för båda hade sina vanliga kläder som jeans, skor med klack, handväska etc. medans en annan kände sig fullt utrustad med vindjacka, träningsbyxor, underställströja under T-shirten, och en ryggsäck med vatten, plåster, handduk och regnjacka "utifall att". När vi kom fram visade det sig dock att ingen av oss direkt stack ut. Det var en stor blandning av utstyrslar, allt från kjol eller kostym till full mundering med vandringsstavar. 
Eftersom jag skrev så mycket på mitt förra inlägg och jag har lite plugg att styra så får det bli bilderna som talar mest i det här inlägget.
Bulliga berg framför en bullrig stad.
Jag fastnade för det slingriga trädet.
Fujisan med moln vid toppen, sett från toppen av Takaosan.
"Om du skulle lägga upp den här bilden och skriva att du varit till Kyoto en sväng så skulle folk tro dig." sa Machi.
Även på den här resan lyckades jag ta fina bilder, hurra! Takaosan har flera leder en kan gå, och nu har jag provat en av dem. Jag går den gärna igen, men jag känner att jag skulle kunna åka tillbaka och prova på någon av de andra också. Jag har kommit att älska bergiga landskap dessa månader.
En liten språknotis är att själva berget egentligen heter Takao. Som engelskan lägger till ett "Mt." före för mountain så lägger japanskan till "san" efteråt (som är tecknet för berg). Därför blir alla berg att avslutas med san på japanska. Takaosan, Fujisan, Koyasan, etc. 

Yamanashi bildbomb

Wow. Sedan min senaste uppdatering för ett par veckor sedan så har jag haft fullt upp känns det som med bussresa med skolan till Yamanashi-prefekturen, promenad till toppen av ett berg här i Tokyo, ett par vänners bröllop, och nu senast igår var jag till Yokohama för att se X Japan live i Yokohama Arena. Jag börjar med Yamanashi i det här inlägget.

Yamanashi-prefekturen är en grannprefektur till Tokyo, och den är känd bland annat för goda viner och Mt. Fuji som ligger i söder vid gränsen till Shizuoka. (Se karta över Japans prefekturer här.) Vi tog oss dit en fredag med buss på 2,5 timmar och hade dagen fullspäckad med ställen vi skulle stanna till vid, men med endast 1,5 timmes sömn under natten så var jag inte alls pepp på något över huvud taget. Jag försökte sova på bussen vilket såklart inte gick så jättebra. Jag lyckades skramla ihop kanske en timmes slumrande på ditvägen och var kanske inte riktigt lika intresserad som de andra var över att stanna vid en glassfabrik och äta gratis glass (jag åt en halv), utan jag kände mig bara allmänt misärig (helt klart ett ord) och ville till bussen igen så jag kunde vila. Bra start på resan med andra ord. Det som glassfabriken får ett plus i kanten av mig för är att den var omringad av tallskog. Eftersom jag var tidig tillbaka till bussen tog jag mig tid till att dra några djupa andetag, och kunde inte låta bli att tänka på Sverige och då framför allt Dalarna med all skog. Det var några sentimentala sekunder.
 

Vi var så pass många som åkte på resan att vi hade två stora bussar med en guide i varje som förklarade om ställena vi skulle till och gav oss lite information. När vår guide började prata om stoppet efter glassfabriken, en "vägkrog" som serverade en nudelrätt som tydligen kommer från Yamanashi, så var jag fortfarande måttligt intresserad och hade dessutom börjat känna mig illamående så jag ville helst inte tänka på mat. Men när vi kom fram, tog av oss skorna, tassade på tatamimattorna och satte oss vid det gigantiska bordet där maten redan stod serverad var det som att jag vaknade från min zombieliknande existens och jag kunde faktiskt exklamera med de andra. Jag menar kolla.
Nudlarna är breda och tjocka och liknar udon-nudlar, soppan är miso-baserad. Det är en helt vegetarisk rätt med pumpa, sjögräs, morot, potatis, purjolök, lök och någon svamp, i det här fallet shiitake. Maten serverades i järngrytor, jag åt nog inte ens upp hälften för att det var så mycket. Jag mådde onekligen bättre efter maten och har kanske den att tacka för min energi att fota under resten av resan.

Vårat nästa stopp var Takeda Shrine. Ett tempel byggt i slutet på 1910-talet för att hedra en gammal krigsherre, Takeda Shingen, som levde nån gång under 1500-talet. Tempelområdet var ganska stort och jag gick runt och fotade så mycket annat att jag faktiskt missade huvudtemplet, men när jag fick bilder som dessa känner jag att det inte gör så mycket ändå.




Speciellt den här sista kommer nog alltid vara en favorit. Inte bara på grund av de vackra färgerna, utan för att jag tog bilden medans kameran stod på Manuell, vilket innebär att jag fick fixa och trixa en del innan jag fick det ljus jag ville ha. Jag är nöjd över att jag tog mig tiden att klura. Här är den bara lätt redigerad med pyttelite ökad färgkontrast.

Som avslutning på Yamanashi-resan åkte vi till "Yamanashi Prefectural Maglev Exhibition Center", som det så kort heter. För att sammanfatta kan jag säga att det är en utställningsbyggnad om världens snabbaste tåg, JR-Maglev, som testkörs förbi den byggnaden. Vi hade turen att få se det sticka förbi i 500km/h vilket är den hastighet det kommer ha när det i framtiden kör passagerare mellan storstäder. Det som är speciellt med tåget förutom att det kan köra i över 600km/h är att det är förarlöst, det svävar, och det drivs fram av magneter. Som Oscar sa när jag skickade en video till honom: "vad sysslar SJ med liksom".


Under hela besöket vid utställningen gick jag runt och frös, men när vi sen satt på bussen på väg hem var det tvärtom som att jag höll på att brinna upp. Klassisk förkylning med antagligen 38-39 graders feber. Men trots att jag var helt slut så hade jag bestämt träff med Ayano för att gå ut och ta nånting att äta. Jag var på vippen att ställa in det men bestämde mig för att gå ändå, och tur var väl det för när vi kom tillbaka till skolan så stod inte bara Ayano där och vinkade, utan även Tommy som var hit på en 10-dagars visit. Jag hade inte träffat honom sedan innan sommaren så det var hur trevligt som helst även om jag var jäkligt sliten. Han hade med sig marabou schweizernöt och en chokladkalender såhär lagom till jul till mig, så himla gulligt. Jag hann träffa honom en till gång innan han stack hem, då hade jag blivit kvitt min förkylning och kunde prata mer sammanhängande. 

Även om resan till Yamanashi var slitsam så är jag glad att jag åkte. Det var något fantastiskt över att halvligga i sätet och se ut över det bergiga landskapet som en annars aldrig får se så mycket av i Tokyo eftersom det döljs av byggnader, och att få känna lukten av tall och gran. Och att dra ett djupt andetag och det enda som kommer in i lungorna är ren luft istället för avgaser eller avloppslukt som en annars är "bortskämd" med i en storstad. Det enda som var lite synd var att det var så molnigt att vi inte såg Fuji en enda gång, trots att vi i princip var alldeles bredvid. Istället fick jag skymta det en vecka senare från toppen av ett annat berg... (to be continued)

söndag 15 november 2015

BIGBANG

När jag var 16-17 år så köpte jag en ny telefon. Det var en Samsung och min första touchtelefon. För att lägga över bilder och musik mellan telefon och dator så var man tvungen att använda ett program som hette typ Samsung PC, och trots att det var en OK design så hade jag svårt att få till det rätt så jag kollade på en instruktionsvideo som fanns tillgänglig i programmet. I videon visade de var man ska klicka för att få över musikfiler, och som exempel i videon använde de en musikfil som hette "BIGBANG - Last farewell". Kul namn, tänkte jag och kollade upp dem på Youtube. Nu har jag äntligen sett dem live.

BIGBANG är ett koreanskt "pojkband" som vi säger i Sverige, idolgrupp som vi säger i Japan. Med undantag från nån period på kanske 1 år så har jag följt dem och uppdaterat mig när de släppt något nytt. De senaste 4 åren har jag lyssnat på dem hur mycket som helst, mycket tack vare att de även när de inte släppt något med BIGBANG så har alla fem medlemmarna haft soloprojekt. Jag tror att den största anledningen till varför jag fastnade så för dem var för att de var en stor kontrast till övriga idolgrupper jag lyssnat på som hade mer av en gullighetskänsla över sig. BIGBANG har alltid varit mer "coola" med mer attityd, och hade mer upptempo-låtar än de vanliga kärlekslåtarna (som de dock också har gott om). Och för att deras musikvideos är så sjukt välgjorda (även om det nästan ALLTID finns något skevt i dem, men det beror oftast på att det är något positivt att vara macho här).

 
 (↑Den låt som har mest views på Youtbue.)
Konserten ägde rum i Tokyo Dome som är en av de största arenorna i Japan. Jag tror att vi var över 50.000 i torsdags. Det var helt sjukt stort och en fet känsla att stå bland så många som är där av samma anledning som en själv. En kul grej är att jag köpte biljetten runt lunchtid på torsdagen, typ 5 timmar innan showen skulle börja, på internet. Det kändes lite oroligt att klicka på "köp", och sen springa till närmaste convenient store för att betala biljetten utan att få biljetten direkt i handen. När jag betalat så kom det dock ett mail direkt från hon som sålde och vi bestämde att träffas vid 17 (konserten började 18). Hon var trevlig och allt gick bra. 
Något som var lite synd med konserten var att jag lyssnat på de koreanska låtarna, men eftersom de var i Japan så körde de några av mina favoritlåtar på japanska - som jag alltså inte lyssnat lika mycket på. Men jag skulle nog inte vilja se dem i Korea bara för det eftersom jag då istället inte hade fattat mellansnacket mellan låtarna. Men annars var det riktigt roligt och en riktigt väl framförd konsert, lite som förväntat av en så pass rutinerad grupp. Till skillnad från musikvideos så är ju live bra eftersom det är så lätt att se artistens/gruppens kärlek till musik, och man får en förståelse för att "den här personen älskar verkligen att göra det den gör". I musikväg så finns det nog inget jag älskar mer än live, även om jag sällan går på dem. Det var för övrigt även intressant att gå på konsert i Japan eftersom japaner sällan gör ljud ifrån sig under låtarnas gång, utan är istället tysta och lyssnar, jämfört med en annan som helst sjunger och hoppar med. Istället blev det lite "simon says", att de sjöng med, skrek eller hoppade när någon medlem uppmanade till det (förutom i början/slutet av varje låt). Det var lite skumt.

Igår tror jag det var så kom det besked om att MIKA ska ha två konserter i Japan i februari, varav en av dem är i Tokyo. Det kom som ett brev på posten för jag hade precis konstaterat att februari kommer innebära jävligt mycket plugg eftersom det är i slutet på terminen. Jag hoppas att jag kan få tag på en biljett!
Nästan en halva av Tokyo Dome.

tisdag 10 november 2015

Halloween

Idag blir det en lite snabb bilduppdatering. I fredags hade vi Halloweenfest på boendet. Eftersom folk var uppbokade på diverse under själva allhelgonahelgen blev vi en vecka försenade här - men vi kompenserade förseningen med awesomeness istället. Själva partystuket var hyfsat simpelt: Kom utklädd, ta med nånting att bjuda på (hemlagat eller köpt) och betala 500 yen som bidrag till läsken och alkoholen som köps in. Jag kokade pasta medans jag sprang mellan köket och mitt rum för att göra min sminkning, vilket resulterade i ganska överkokt pasta, kändes som ett fail. Dessutom blev jag ganska försenad till festen så de flesta hade redan ätit när jag kom med min kastrull - något vi var många som var tacksamma för framåt 3-tiden på morgonen. Om inte mitt minne sviker mig så satt vi 4-6 personer och pratade medans vi tryckte i oss pasta.

Från vänster: Jag, Machi, Tabi-san och Kuinose hänger vid ingången eftersom det är dit rökare hänvisas. Machi och Kuinose röker, jag och Tabi-san håller dem sällskap. Vid välkomstfesten vi hade så pratade jag sönder Tabi-san med bowlingsnack (han ställde massa frågor), och Machi och Kuinose (som var två av de som var med vid Kawagoe-festivalen) är bland de jag pratar med mest här. Om jag är på mitt rum och känner att jag behöver träffa folk brukar jag gå till ingången på kvällarna eftersom de ofta sitter där och röker/pratar.
Vänstra bilden: Kuinose, Tabi-san och jag. Högra bilden: Yama-chan, jag och Haru (mongol som är här på samma stipendie som jag. Han heter egentligen något annat men det är för svårt att uttala så han har valt smeknamnet Haru, som betyder vår (säsong)). Haru och jag har nästan varje lektion tillsammans.

Gruppbilden med för mycket namn.

Från vänster: Hirari, Tei-kun, Tomo-chan och jag. Hirari är den jag lärde känna snabbast här eftersom han är en sjukt bra människa, haha. Efter bara ett par veckor kändes det som att jag känt honom hur länge som helst. Tei-kun är här på samma deal som jag och Haru. Han är kines, och också otroligt vettig. Hittills har det inte varit tråkigt att prata med honom. Vi tänker väldigt lika, vilket jag finner förvånande eftersom vi har sån olika kultur och bakgrund. Tomo-chan lärde jag känna mest genom Hirari. När vi precis kom fram så var det bara några dagar senare som Tomo-chan stack iväg på en 10-dagars resa i Thailand och Taiwan. Eftersom jag hängde mycket med Hirari de dagarna (och de två är tillsammans) så blev det att vi tre hade en konversation eftersom Hirari framförde vad både jag och Tomo-chan sa i deras chatt.
Festen var generellt väldigt lyckad. Det var riktigt kul, skrattade så jag fick ont i magen en gång. När festen var slut så satt jag och pratade med Kuinose till fem på morgonen, båda försökte sitt bästa för att slippa bli bakfulla, båda utan framgång. Det blev en klassisk jossi-bakfylla med allt vad det innebär på lördagen. Kul att jag var mer zombie dagen efter än på den faktiska halloweenfesten. Sist jag bodde här så hann jag vara med om två Halloween. Båda gångerna var jag ut med vänner och härjade på stan och såg såklart oroligt mycket bra kostymer. I år minns jag ens knappt vad jag gjorde på den helgen - tror jag var iväg till Shin-Okubo en sväng på en av dagarna för att inhandla lite koreanskt. Riktigt skönt att avdramatisera det hela och slippa lägga energi på hypen för hypens skull, och istället ta festen på boendet - nära hem. Två tummar upp.

Avslutar inlägget med en bild på Hirari när vi satt i hans rum och lyssnade på Harry Potter-ljudbok på engelska. Lustigt hur jag åker till andra sidan jorden och ändå inte kan sluta med vissa ljudboksvanor...