Det japanska språket #1

Jag befinner mig på andra sidan jorden och pluggar japanska. Så långt tror jag alla mina läsare är med mig. Men vad innebär det egentligen? För att ni mer ingående ska veta vad jag egentligen pysslar med i skolan tänkte jag ge mig på ett försök att förklara hur japanska är uppbyggt.

Tillåt mig att klargöra detta en gång för alla: JAPANSKA LÅTER INTE SOM KINESISKA. Varje gång jag berättar för någon svensk att jag studerar japanska är den vanligaste kommentaren jag får “ching chong, eller nåt sånt”. Jag dör litegrann inombords varje gång. Klargjort.

I svenskan använder vi fler ljud än vad japanska har, och vi har dessutom förmågan att klippa av ljud väldigt abrupt när vi pratar.
Japaner använder inte våra ch-ljud som presenteras i ord som choklad eller siffran sju vilket får dem att låta som norrlänningar när de försöker. De ersätter V med B, vampire uttalas “banpaiaa”. Deras ord slutar även alltid, bortsett från ord som slutar på bokstaven n, med en vokal vilket gör det näst intill omöjligt för dem att kunna säga ett utländskt ord korrekt. När vi till exempel ska lära våran lärare säga “tack” säger hon “tacki”. När japaner beställer öl säger de “biiru” (låneord från engelskans beer). Kostym, suits på engelska, blir “suutsu”. Och egentligen kan jag fortsätta i all oändlighet med hur japanska kan vara skitroligt att prata, när man helt lagligt får förvrida namn till Buraddo Pitto och Zuratan Iburahimobichi. Men jag går vidare.

Japanska skriftspråket är nog det som förvirrar de allra flesta, och det är den delen av språket man har det tuffast med. De använder sig av tre skriftsätt, två av dem kan nog stoppas in i kategorin alfabet eftersom de enbart är där för det fonetiska syftet. De består av ett 50-tal tecken och heter hiragana och katakana. De är relativt lätt att lära sig bara man tar sig tid till det. Ett av få krav skolan hade på mig innan jag flyttade hit var att jag skulle kunna skriva och läsa dessa.

Hiragana och katakana har exakt samma fonetiska ljud, den stora skillnaden är att alla ord tagna från andra språk skrivs i katakana medans japanska ord kan ses med hiragana. De ser givetvis olika ut men många utav dess bokstäver liknar varandra vilket gör inlärandet lite lättare. Jag slänger in ett litet exempel på hur de ser ut:

Jag hade tänkt skriva om det tredje och svåraste med japansk skrift men tiden rinner ifrån mig och jag får göra det till ett eget inlägg imorgon, för nu måste jag spendera lite tid med en av japanerna i huset, Masaki, som flyttar ut imorgon. På snart återseende!

Jullov

Min första termin här rundades av med ett stort prov, tenta, på det mesta jag lärt mig hittills. Vi fick två timmar på oss att skriva provet. Eftersom jag är en relativt snabb läsare tog det mig ungefär en timme att bli klar men eftersom Adrian skulle återvända till Sverige bara dagen efter hade vi bokat in sushilunch. Så jag ägnade resterande timme till att gå igenom mina svar ordentligt och försöka komma på svar där jag inte hade skrivit. Provet är viktigt, om man inte klarar det måste man göra om det vi precis pluggat, i en annan klass. Jag kan säga direkt att jag skrev lite fel här och där men jag är inte orolig. Mest för att jag isåfall ändå inte kan göra något åt det.

Så, istället för att grubbla har jag med glädje gått in i mitt allra första lov här i Japan. Eftersom jag fortfarande har lektioner med barnet har jag ändå 4 timmar om dagen som jag är upptagen (2 timmar lektion, en timme vardera att ta mig fram och tillbaka), men utöver det försöker jag göra sådant jag inte kan göra under skoltid: Sova ut och ta det lugnt. Jag har ännu inte rört mina studieböcker men jag känner redan att det börjar klia i fingrarna, jag känner att jag måste plugga mer eftersom jag är väl medveten om att det inte finns några genvägar till att lära ett språk. Så ironiskt nog är ju ett lov den perfekta tidpunkten att studera...

Jag hade en mycket bra julhelg. Den 23:e åt jag riktig indisk curry och kollade på två filmer hemma hos Tobbe, han bor ungefär en kvart från mig till fots.
På julafton åt jag popcorn till lunch medan jag tittade på Disneyfilm och tacos till middag, jag gjorde egen guacamole som blev riktigt god (avokado, yoghurt, rödlök, peppar, lime). Pratade med min familj några timmar när natten började närma sig (på min sida Jorden), och ännu några minuter med en bästa vän, Sofia.

Den 25:e mötte jag upp med Tobbe och hans flickvän, Yuri. Vi åkte till ett shoppingcenter som heter Omotesando Hills för att kolla in dess julbelysning. Vi kom även över lite sådant på vägen dit:

(Tobbe gömmer sig bakom Yuri som tar kort på trädet på fotot ovan:)

Trottoaren vi gick på var packad med människor. Det fanns ingen anledning att stressa för man skulle inte tjäna mycket mer än 30 centimeter. Men eftersom vi hade fina träd att titta på och intressanta samtal gjorde det inget.

När vi kom till Omotesando Hills förstod jag varför jag inte varit dit än. Det är ett köpcenter med, vad jag såg, bara märkeskläder som Dolce&Gabbana, Louis Vuitton, och ett något malplacerat svenskt “God Jul!” från J. Lindbergs skyltfönster. Men julbelysningen var mycket vackert i sitt Disneytema. Varför det var Disney vet jag inte, men att det var ett populärt evenemang kan jag intyga.

Jag tror att jag ska återvända till Omotesando nu i dagarna för lite shopping nu när det är rea. Jag kommer dock inte vända mig till detta köpcenter, det finns ett H&M och coola japanska butiker alldeles i närheten.

Tack

För ett par dagar sedan kom ett paket fram. Ett paket fyllt till alla dess likformade kanter med godis, presenter och (hur klyschigt det än låter) kärlek.
Det var bland annat djungelvrål, juleskum, cola-nappar, en fin glasängel, värmeljus, vattenflaska att hälla varmt vatten i för att värma sängen, sockor, handskar, lurviga och värmande tofflor. Och inte minst ett gäng med brev.

Även om jag har det alldeles för bra här för att längta hem så får dessa saker mig ändå att uppskatta allting jag har hemma i Sverige. Jag vet inte hur många gånger jag nu läst ditt brev, mormor, och det är inte för att din handstil är svårtydd! 
Tofflorna passar perfekt, jag sover i dem varje kväll.

Jag är riktigt rörd och oerhört tacksam över alla paket, kort, te-sorter och chokladbitar jag får.
Tack så mycket.

Mobilbilder

Jag har ju en kamera på min mobil. Om det inte var för att det låter som en kanon går av hade jag tagit fler bilder med den. Men de få jag tagit delar jag gärna med mig av. Speciellt dessa första som är det enda bildbevis jag har på att jag sett Fuji-san. Jag vet inte hur svårt det är att se så jag slängde in en fin beskrivningsbild också.

Sämre pluggställe kan man hitta:

Oma

Min förkylning har ökat ett steg till ständigt rinnig näsa och ögon så jag ringde Mamman och meddelade att jag inte skulle komma på dagens lektion. Jag drog hem direkt efter skolan och sov fyra timmar, kände mig lite bättre när jag vaknade. Men det som fick mig att må som bäst i detta stadie var en knackning på min dörr...
Det var min koreanska husvän, Haz. Jag öppnade och möttes av ett par onda ögon som strax förvandlades till hopplöshet. Hon sjönk ihop på golvet med orden “Jag vill inte lära den där ungen nå mer!!!”. Jag satte mig bredvid henne och frågade vad som hänt, hade en av Haz’s senaste Facebook-uppdateringar i bakhuvudet där hon skrivit hur barnet hade varit otroligt bråkig och bitit henne i ett raseriutbrott. Jag funderade vad i allsindar hade hänt nu;
Idag när hon hade satt sig ner för att leka med barnet hade det slagit på hennes händer och sagt att hon inte får röra leksakerna: “Josefin-sensei* och jag ska leka med dessa!!!!”

Hur sjuk jag än känner mig imorn vill jag inte ta ledigt från jobbet igen. Just nu tänker jag att det inte kan vara mycket här i världen som kan ge en mer självkänsla än när ett barn som man inte ens vet om den förstår allt man säger uttrycker tillförlit om sina favoritleksaker.

*Sensei betyder lärare och används hela tiden i Japan där man knappt duar ens lärare. Så Oma (barnets namn) med familj kallar mig för sensei, ibland Josefin-sensei.
En svår del av mina timmar som lärare är att man alltid använder tredje person i japanska, som ju är mellanspråket mellan mig och Oma då jag ibland förklarar ord på japanska. Jag säger inte “vill du ha lite vatten?” utan jag säger “Vill Oma ha lite vatten?”.

Mitt (korttids)jobb

Jag är på väg att åka på den årliga Förkylningen, men jag har ändå tillbringat tre dagar på mitt tillfälliga jobb.
Som beskrivet i mitt förra inlägg lyckades jag snubbla (stillasittandes och kollandes på House) över ett extrajobb som privatlärare i engelska under december månad. Nu har jag mycket mer kött på benen: Barnet är 3 år och bröt benet i en taxidörr, vänsterbenet är gipsat från tårna upp till höften och kan därför inte gå till skolan förrän gipset tas av, i januari. Mamman är hemma nu pga detta, men om hon kommer återgå till studier sen har jag ingen aning om. Pappan driver ett företag tillsammans med sin bror som deras far startade.

Mitt oskrivna kontrakt säger 13.30-15.30 måndag till fredag där jag varje dag sitter på en madrass på golvet och leker med plastfigurer eller bygger med LEGO där det enda jag pratar är engelska. Med i timmarna är även lite uppgifter som rita efter prickar och streck. Jag går igenom alfabetet, färger och siffrorna 1-10. Jag pratar om stor och liten, kort och lång och jag använder barnets personliga grejer för exempel förutom när det kommer till färgerna, då använder jag mina nyköpta färgpennor.

När jag äntrar den 52 våning höga byggnaden behöver jag ringa upp till Mamman som därifrån öppnar gästdörren. I den gigantiska lobbyn måste jag ringa henne igen för att hon ska skicka ner hissen som går upp till de två översta lounge-våningarna. Omständigt. Deras lägenhet finns på 51a, det slår lock för öronen runt våning 30.
Vardagsrummet, som är det enda förutom hallen jag varit i, är rätt stort med fin utsikt över både skyskrapor, ett och annat pariserhjul samt hav. Varje kväll kan de skåda fyrverkerierna från Tokyos Disneyland.
Såhär ser byggnaden ut:

Med allt ovan som den enda informationen är det lätt att man får fördomar. Jag gick nog igenom dem alla i huvudet när jag närmade mig byggnaden första gången.
Det jag inte hade väntat mig var ett halvstädat ställe med leksaker upptryckta i bokhyllan bredvid fina bilder på familjen. Jag pratar inte studiobilder utan spontana bilder på föräldrarna som ser ut att vara såna där man tar på krogen efter en öl för mycket. Och de klassiska privata barnet-i-förälders-famn.
Jag hade inte heller väntat mig att båda Mamman och Pappan ogillar dyra märkeskläder eller att han har varit DJ (inte känd och bara för skojs skull). Att hans favoritmusik är techno. Att Mamman haft tre piercings och en tatuering (alla nu urtagna och tatueringen borttagen med laserbehandling). Att när jag pratar om Peace and Love-festivalen kan de bara relatera till Rave-festivaler.

Jag kommer komma i god tid till dem eftersom jag åker direkt efter skolan och tågresan tar 40 minuter. Så jag kommer ta tillfället i akt och utforska närliggande områden. Bilden nedan är tagen idag, det har varit en molnig dag. Ser fram emot en klar så att jag kan få se Mt. Fuji från balkongen.

Allins som hastigast

Jag har lite tankar och händelser att dela med mig av.

1. Tokyoiter är till stora delar snyggt klädda oavsett ålder. Vilket har lett till att jag flertalet gånger spanat in en mans snygga kläder och noterat att de sitter väldigt bra på kroppen för att sedan upptäcka att det kan vara en 40-årings. Jag säger KAN för att japaner ser förbannat unga ut. Och lever länge. Drömlandet, kanske.
Det har också hänt att jag spanat in en kvinnas snygga kläder för att sedan upptäcka att det, trots de supertighta jeansen och handväskan, är en man. Vilket leder mig till punkt 2.

2. Japanska män har förstått hur praktiskt det är med handväska. I de flesta fall handlar det inte om en “cool axelväska” utan en helt vanlig handväska som lika gärna kunnat ha funnits i handen på en kvinna, om det inte vore för att kvinnors och mäns handväskor skiljs åt i utseende, såklart.

3. Jag och Tobbe ska, om det stämmer med mina jobbtider och hans boxning, börja plugga inför Det Stora Testet som kommer sista dagen innan jullovet (22:a).

4. Jag har lyckats få ett jobb som håller sig under december månad. Jag menar i ordets sanna betydelse “få”. Haz, den andra av koreanerna jag bor med, frågade om jag hade lust att spendera 2 timmar om dagen måndag-fredag (efter skolan) med att lära en 3-årig blandras (japansk pappa/koreansk mamma) engelska. Javisst sade jag och gav mitt nummer till henne för att bifoga det till föräldrarna. Planerade att ringa dem själv men Haz tyckte inte det är nödvändigt, mamman är väldigt lugn när det kommer till främmande folk som kommer och umgås med hennes barn. Haz själv är där och pratar koreanska med barnet. Egentligen tänkte hon inte på mig först, Tobbe har öppet pratat om att han vill jobba som engelsklärare men pappan till barnet vill att det ska vara en kvinnlig lärare...............
Jag har ännu ingen precis aning om vad det är för folk. Pappan har bott ett tag i ett engelsktalande land och hanterar därför språket bra. Mamman pratar japanska och koreanska. De vill förbereda barnet inför en internationell skola som börjar i januari. Familjen bor i en skyskrapa i centrala Tokyo, mer exakt var vet jag ännu inte. Borde fråga Haz om det nästa gång jag träffar henne, för jag börjar på måndag.

Min mobil

När jag kom till Japan var jag tvungen att skaffa mig en ny, japansk, mobil. Eftersom jag bara ska vara här i ett år tog jag det billigaste som fanns, vilket i Sverige skulle betyda en gammal variant av låt säga en Nokia som man får slå med hammare på tangenterna för att något ska hända. Vad man inte skulle få för de pengarna i Sverige är en mobil med direkt tillgång till de senaste nyheterna rullandes på en banner ovanpå din bakgrundsbild, bloggverktyg för att göra ditt bloggande lättare, eller TV. Ja, TV.
Bland de första dagarna såg jag en man gå och kolla på TV på sin mobil och tänkte något i stil med “Wow, vilken dyr och häftig mobil han verkar ha” – för att sen få samma sak på min “tegelsten”.Om jag hade hållit kvar vid min svenska mobil hade jag inte bara fått skyhöga räkningar utan jag hade inte heller kunnat skriva på japanska. Mina första sms tog en stund att komponera eftersom det japanska fonetiska alfabetet inte är placerade på samma knappar som vanliga bokstäver. Jag kan ge ett exempel:
När man skriver sms med bokstäver finner man vokalerna på knapparna 2, 3, 4, 6 och 8. Men på den japanska mobilen finns alla vokaler (a, i, u, e, o) på samma knapp: 1. Man får alltså bläddra fram sig till det ljud man söker.

Den fonetiska japanskan delas in i olika grupper beroende på vilken som är första bokstaven i “ljudet”. D.v.s. att ka, ki, ku, ke, ko är i en grupp och finnes på knapp 2 och sa, shi, su, se, so är en annan grupp som finns på knapp 3. Mer om japanska kommer i ett annat inlägg. Tillbaka till min mobil, dess knappsats ser ut såhär:Menyn, min mobil är av märket Softbank som använder sig av en (i Japan) känd hundikon vid namn otou-san (åtåå-san):
I Japan använder man sig av mobilsmycken. Och jag pratar inte bara en liten kedja med pingla, utan remmar med någon gulligt på som till exempel mjukisdjur, i plural. Den här bilden är tagen från Google, men det är ett exempel på hur det kan se ut:
Men eftersom jag hellre har träningskläder och ett äpple i min väska håller jag mig till något lite mer simpelt (än så länge).

Yakiniku

Det är ett magiskt ord. Ordagrant betyder det “laga kött”. För mig och de svenskar jag känner betyder det mest “otroligt god mat”. Egentligen är det bara vanligt kött som grillas, men det som gör det så gott är att man alltid är ett gäng med folk, man dricker ofta något till – och så tillagar man det själv på grillen inbyggd i bordet.
De två gånger jag hittills varit på yakiniku har vi tagit en deal som ger oss två timmar att äta och dricka så mycket vi vill. Det kostar kring 320kr vilket är väldigt överkomligt med tanke på mängden mat och inte minst alkohol man kan hinna få i sig under den tiden. Nu senast drack jag nog 4 öl, ett glas rött, ett glas kall äppelsake och ett par koppar varm sake. Bara den mängd alkohol skulle få mig upp över 500kr på en svensk restaurang (förutsett att man kan beställa sake), att lägga på några antal grillade kött- eller grönsaksbitar på det så har vi oss en svindyr middag.


Man tar maten antingen med tängerna eller med sina pinnar och lägger det i din skål med sås innan du äter det. Vanligtvis brukar det börja med att man använder tängerna men ju längre in i dina två timmar tiden går desto mindre bryr man sig om att det ska se snyggt ut, och man övergår sakta men säkert till ett stadie där man inte äter för att man är hungrig utan enbart för att det är gott.
Vad man bör tänka på när man äter yakiniku är att man såklart måste säga till personalen för att få in det man vill ha. Och om man lämnar för mycket över kräver de pengar som ersättning för det förlorade köttet. Igen, en helt överkomlig deal. Mest för att man sällan lämnar en god grillad matbit. Förutom kött beställde vi in en del svamp, majs och någon skål med färsk sallad. Ris finns såklart också.

Yakiniku är med på topplistan över vad jag vet att jag kommer sakna i Sverige. Det är trevligt, det är socialt och det är helt upp till dig själv eller personen på andra sidan bordet om det blir gott eller inte.

Diet från öst

Mitt rum är hysteriskt kallt. Huset är hysteriskt kallt. Visst, japanerna är grymma på att bygga skyskrapor, de ligger före oss med nästan all teknologi och deras tågsystem är som taget ur framtiden. Men deras vanliga hus består av en grund och fyra  gipsplattor som väggar, med bara ett glas i fönstret. I Sverige är man helt klart bortskämd med tre lager glas per fönster. Uppskatta det. Här nästintill bokstavligen blåser det in så mycket luft att jag nästan ifrågasätter om glaset i sig faktiskt är helt intakt. I en veckas tid så har temperaturen ute sjunkit ännu lite mer i väntan på vinter vilket tvingat mig till att sova i mjukisbyxor och hood-tröja. Inatt hade jag till och med en extra långärmad på mig under. Kanske kan detta vara en bra sak, med denna kyla jag har i rummet vill jag gärna vara ute och gå så att jag blir varm... MEN, så hittade jag precis en korean i köket som förbereder en gryta. Grytan består av kött och diverse rotfrukter förutom en väldigt viktig grönsak: Rädisa.

Jag hade ingen aning om att kineser och japaner äter mycket mer rädisa på vintern jämfört med övriga säsonger. Jag visste ännu mindre varför. För att rädisa tydligen hjälper kroppen av hålla sig varm. Jag vet inte varför men det har väl ganska klart något med dess vitaminer och syror att göra.

Så från och med imorgon ska jag inkludera rädisa i de mål mat det passar, vilket kan vara alla – det återstår att se. Om detta skulle fungera så vore jag oändligt tacksam till Ahram, och om det inte fungerar så är det i alla fall väldigt gott. Allt jag vill ha är varma händer så att jag kan sova, istället för koncentrera mig på att var de än är så blir de inte varmare, de sprider bara kyla. Men vem vet, jag kanske är semi-vampyr?

Detta är livet

Nästan en vecka har gått sedan min senaste uppdatering. “Hon måste ha fullt upp”, kanske ni tänker. Men det har jag inte. Jag har bara fruktansvärt svårt att hitta någonting som är värt att skriva om, för mer än någonsin befinner jag mig i vardagens vardag.

I veckan fick jag min allra första sena ankomst till skolan. 10 minuter. Om man ska komma försent är det bra om man håller sig inom den första kvarten, det noteras inte som lika illa som om man kommer efter det – så än så länge ligger jag på det goda planet. Jag är väldigt nöjd över att klara mig nästan 7 veckor innan min första sena ankomst. Jag har dessutom 100% närvaro. Om jag håller i det fram till jul och håller mig borta från sjukdom eller något annat som skulle kunna trassla till min procent blir jag belönad med någon slant. Hur mycket kommer jag inte ihåg, men många bäckar små säger man ju.

Två gånger i veckan går jag direkt från skolan till bowlinghallen i Takadanobaba, en promenad på ungefär 20 minuter. Vid lathet kan jag betala 12kr och ta tåget en station, men det har hänt en gång hittills. Jag trivs bra i bowlinghallen, de anställda känner nu igen mig och istället för välkommen får jag ett vanligt hej. Jag har en känsla av att det mesta av mina besparingar kommer gå åt i den lokalen. 25kr per serie kan jag gott betala, men min första månadshyra för ett skåp som tar två klot blev över 600kr, men då betalade jag en “startavgift” på det skåpet och eftersom november är en av de mer aktiva månaderna är priset högre då. Det förekommer ett par månader om sommaren att hyran är nere på 100kr. Men ja, jag blundar inte för att det är dyrt – och då har jag ännu bara två klot här, med planer på att få hit två till. Banorna är relativt lättspelade, med en spärrboll kommer jag nog kunna snitta ett tiotal över 200 om jag går in för poäng. Bra för självförtroendet, men jag åkte inte hit för att bli ännu divigare – jag har faktiskt påbörjat min grundträning.

Det är mycket nytt som har kommit med den här flytten. Inte bara att jag måste lära mig ta hand om mig själv på en ny nivå, jag måste även lära mig ett språk och anstränga mig rejält om jag vill ha någon form av umgänge. I Sverige kom allting liksom gratis med bara ett par telefonsamtal. Detta är inget som kommer som käftsmällar såklart, jag är inte dum. Men det är annorlunda att inte vara i sånt behov av telefon eller andra kontaktnät. Så eftersom jag ändå lever under kategorin annorlunda har jag satt upp mål för två, kanske tre, joggingturer i veckan och jag har sett ut ett gym som eventuellt kommer få dra en och annan slant från mitt konto framöver. Kul, kanske.

Vad som mer är noterbart från dessa 6 dagar är att jag hittat ett bageri som ligger längs vägen till/från tågstationen som säljer baguetter och någonting wienerbrödsaktigt fast med äpple och kanel istället för “det där äckliga gula” som vi har i Sverige.

Jag hade gärna delat med mig av lite nya bilder jag tagit, men jag glömde kameran i bowlingväskan. Så istället rundar jag av här och värmer upp min första och riktigt goda hemmagjorda broccolisoppa innan jag sätter mig med 16 nya tecken och 100 nya ord. Eftersom det regnar lämnar jag dagens gymnastik till hjärnan.

Svart-vita kvällar

De senaste dagarna har jag haft väldigt lite att göra. Skolan har avancerat men trots det har jag haft lätt för det nya vi har fått presenterat för oss. Så istället för att plugga om jag har tid över har jag tagit med mig kameran och gått på en promenad eller två. Varje gång jag är ute och går för att fördriva tiden tar jag nya vägar, annars tycker jag inte det finns en anledning att ens vara ute och gå.

Eftersom min kamera är ganska dålig vid kvällsljus tog jag bort färgerna totalt, så slipper man bekymra sig för den detaljen.





Som bilderna förtäljer är vägarna otroligt smala, som gränder, och på mindre gator existerar inga trottoarer. Detta gör att det är lättare att lämna plats för utryckningsfordon eller stanna till om telefonen ringer (det är olagligt att prata i telefon när man kör). Det är även lätt för folk att bara stanna bilen, lägga i handbromsen och springa in på affären medan bilen står ute och går. Praktiskt kan man tycka.

Morgon i framtiden

En morgon under mina första veckor här stod jag på perrongen och kikade på människorna som forsade fram från bokstavligen alla håll och kanter. Jag tänkte mig själv som den enda människan bland ett hav av radiostyrda robotar som går framåt med snabba och säkra kliv. Robotar som synchar sina första steg ut ur tåget med löjligt exakt tidspression eller svär någonting på robottiska inombords när den får vänta några minuter på ett tåg. Robotar i kostym och väska som ställer sig i precisa led i väntan på tåget, som kliver åt sidan exakt samtidigt som det exakta tåget stannar, på exakt samma ställe som det alltid gör. Jag antar att det var just för att det var morgon som jag fick den här visionen, eftersom det varje morgon avgår tåg samma minut som nästa anländer.

Men det var då det. Nu finner jag mig själv stående på samma perrong som alla andra utan den blekaste aning om hur jag tog mig dit eller hur lång tid det gått sedan jag lämnade huset. Musiken är på ganska hög volym och jag behöver inte längre kolla vilken som är nästa station, jag känner det på mig när jag ska gå av. Och så tyckte jag att det var förbannat jobbigt att behöva vänta 9 minuter på ett tåg hem en gång när jag stått och pratat med Tobias i ungefär 11 sekunder för länge.

Halloween

Jag vet inte var jag skulle kunna hitta en stad som går så fullt ut på Halloween som Tokyo. Även här nöjer sig vissa med att köpa en vanlig mask, men de flesta lägger ut otroliga summor för bara en dags nöje. Jag är dock inte riktigt den rätte att klaga på detta då jag njöt otroligt mycket av att vara i ett virrvarr av TV-spelsikoner, filmhjältar eller figurer tagna från en och annan tecknad film.

Kvällen började med middag hos en av våra kontaktpersoner inom företaget jag bor med. Jag åkte dit tidigt för att hjälpa till med matlagningen. Fick för första gången åka bil i Japan då jag fick hämtning vid stationen (jag hoppas att jag aldrig kommer behöva köra bil här, jag var säker på att en och annan backspegel skulle ryka flertalet gånger). Detta blev också första gången jag träffade småbarn, det blev inte så mycket konversation dock eftersom jag var dränkt i fake blod...
Vi var ett 30-tal personer runt ett bord för 20. På bordet fanns ris med lax strött över, kyckling, fläsk, köttbullssoppa och sedan diverse efterrätter i form av någonting sockerkaksaktigt till te eller kaffe. När klockan närmade sig halv elva på kvällen bestämde vi oss för att dra oss in “mot stan”.

Jag och Yuya (Dracula) på tåget.

Ahram och Tommy, två av dem jag delar hus med.

En nunna som ska... ut och festa?

Bilden som redan blivit en klassiker på Facebook:
Jag med Mr. Sparrow.

Vid min sida under kvällen hade jag mina svenska klasskamrater
Tobias (t.v) och Adrian (t.h).

Nintendos största stjärna: Mario. I plural. Vi träffade dem på stationen.

Kvällens viktigaste sällskap, från vänster: Ahram, Yuri, Adrian och Tobbe.

Det var en speciell känsla att stå på ett dansgolv klädd som en zombie och dansa vid sidan av PowerRangers, vampyrer, varulvar och ett och annat hembiträde. Halloween i Tokyo, jag har gjort det. Och jag skulle kunna ge mycket för att göra det igen.

Bildmarathon #2

Idag gick jag och köpte en helt vanlig tråkig vit skjorta i största herrstorlek. Ja, den är ganska stor, men anledning ger köpet rättvisa: Halloween. Jag ska vara en traditionell zombie i en för stor skjorta, tights och trasiga sneakers (de gick sönder igår, passande nog). Men på vägen dit och hem från mitt vanliga och tråkiga köp fick jag lite bilder tagna från två redan nämnda platser: fisket och det första templet jag såg på nära håll. Bilder som ger en vanlig tråkig promenad en hel ateljé med färger.










Mina favoriter är den glada fiskaren, flickan som springer runt hörnet, flickan som hoppar ned för trappen med pojken som tittar, och flickan som väljer att kolla på mig istället för kvinnan som håller i kameran framför henne. Klicka på bilderna för att få dem större, för att sedan komma tillbaka till bloggen klickar ni på webbläsarens tillbaka-knapp.

Uppgradering i huset

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt japanska toaletter. De traditionella kräver nog lite vana innan man kan slappna av när man gör sina behov, men de vanligaste toaletterna däremot finns det nog inget som slår (inom ämnet).

• Sitsen har värme.
• Man kan välja att bli rengjord med vatten, varmt eller kallt.
• Det sitter en sensor som märker när man reser sig och spolar då automatiskt.
• En del toaletter har en musikknapp – trycker man kommer ljudet av rinnande vatten, för att dölja vad man gör (även om alla redan vet).
• Ännu oupptäckta funktioner.

På bilderna är våran toalett, vi fick den nya sitsen här om dagen. Den uppfyller “bara” de två översta punkterna. Som ni ser finns det en sensor där men den är inte inkopplad. I övrigt är sensorer den stora grejen på en toalett. Om sitsen inte har automatisk spolning är det på offentliga toaletter vanligt med en sensor, för att slippa onödig bakteriespridning, och likaså till kranen och handtorken. Med tanke på att jag vanligtvis tar papper för att spola, vrida på kranen eller öppna dörrar välkomnar jag det här med glädje.

Sådär, nu har jag lyckats skriva ett helt inlägg om toaletter, får er att längta extra mycket efter nästa inlägg eller hur?