Innan jag delar med mig av ett urval godbitar ur mitt vårlov som förutom sovmorgon innehöll ett par veckor med mina bästa vänner, så “måste” jag bara dela med mig av lite musikrelaterade tankar.
Musik idag är i många fall ett jävla skämt. Dessa många fall jag pratar om är musiken vi köper på grund av att hen som sjunger har ett fint ansikte eller en fin kropp – helst ska den ju ha både och. Program som Idol existerar för att dra fram just dessa “stora personligheter” som de (juryn) ofta så pratar om, när det de i själva verket faktiskt gillar är att se en “fin” person framföra vackra toner. Susan Boyle tog världen med storm eftersom hon har en otrolig röst, men hon ser i mångas ögon ut som skit. “Hur kan något så fult sjunga så vackert?” är meddelandet som kommer fram genom enorma rubriker och Simon Cowells minspel.
Detta är dessutom frågan folk väljer att fokusera på, fenomenet Susan Boyle, istället för att fundera över varför hon inte under hela sin uppväxt funnits i TV-rutan eller skivhyllan.
Denna sortens musik är om någonstans fruktansvärt tydligt i Japan, det där landet där söt inte bara är ett ord utan också en livsstil. Musiken som strömmar ur medias alla hål är skapad av näst intill anonyma låtskrivare – till den med det vackra yttre som ska presentera den. Små pojkar och flickor söker som 12-åringar till företag som livnär sig på att sälja ansikten. Huruvida de blir anställda på företag eller inte har med deras sång- och dansfärdigheter att göra. Och givetvis vad man har för potential att bli ett vackert ansikte utåt med företagets namn vilande över sig. De största idolföretagen i Japan idag sysslar inte heller med sådant som att blanda män och kvinnor i sina grupper. Eftersom pojkband ska säljas till flickor, och flickbanden ska få manliga anhängare som står i flera timmars kö för att kunna köpa en affisch eller ett skrivblock med ett fint ansikte på det.
Jag har personligen trillat in i denna avgrund av framkallade stilar och normer och ser själv efter japanska TV-serier med mina favoritskådespelare som härstammar från idolgrupper och jag sjunger ofta glatt med till de idiotiska, men mycket taktvänliga, låtarna på karaoke. Om jag inte hade haft den där granskande hjärnbiten hade jag varit en av dem som, istället för ett kritiskt inlägg som detta, bjudit er på en söt låt eller två för att visa hur awesome Japan är med sin sjuka kultur.
Så, med det i bakhuvudet vill jag börja runda av med att säga grattis! till den kvinnliga idolgruppen KARA för att eran låt toppade listan över flest antal efterfrågningar på karaoke i Japan. Ni har förtjänat det.
Och till sist vad är det jag försöker säga egentligen, för att summera? Jo, att stora delar utav dagens musikindustri istället för att koncentrera sig på själva musiken säljer ansikten, kroppar, objekt. Och att vi själva sedan köper eländet och slukar allt vi ser och hör med hull och hår – många (speciellt dagens BARN) olyckligt ovetandes om vad riktig musik egentligen är och handlar om. Men seriöst, who can blame them: Eric Saade är ju snygg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar