Obehagligt nära slutet

Det är lördag och jag är helt fri, utan planer och utan mening att göra något annat än städa, plugga och dricka mer än ett glas vin. Jag är otroligt nära min sista dag på Samu som elev, och jag gillar det inte så mycket som du kanske kan tro att en ska gilla att ta examen. På fredag har vi slutprovet, och på torsdag har vi en lite utflyktsdag där vi fick välja vilket muséum eller turistfälla vi vill åka till och har därför den dagen inga lektioner. Jag valde att åka till Edo Tokyo muséum, som ger en insyn i hur Tokyo såg ut förr i tiden, med allt från Edo-periodens (år ~1600-1870) inredning till kläder och hus. Inriktat på historia och hur Tokyo blev just Tokyo.

När jag valde mellan de olika muséum och tempel valde jag snabbt bort templen. Dels har jag redan varit vid dem, och dels ville jag hellre åka någonstans där jag inte behöver frysa i flera timmar. Och sen har jag ju skaffat mig jättebra vänner senaste tiden i två koreaner på skolan, Sunjin och Hongsang (uttalas “hånsan”), så jag kände att varthän de vill åka så följer jag med.
Hongsang flyttar dock hem till Korea på torsdag och kan därför inte deltaga, men Sunjin kände för att se Edo Tokyo och jag var inte sen med att anpassa mig. Allt för att kunna hänga så mycket som möjligt med dem (honom) innan vi slutar skolan och jag slängs in i en vardag med svenskar på besök.

Våra lektioner slutar klockan 12, men senaste veckorna har vi suttit kvar tills dess att skolan stänger klockan 17:30, och bara pratar. Det roliga är att alla stannar av olika anledningar: jag för att plugga, Hongsang för att kolla på anime, och Sunjin för att döda tid framför datorn innan jobb – men ingen av oss blir att göra det vi är där för att göra. Istället sitter vi och blir skrattade åt av lärare som går förbi och alltid ser oss sitta där, får frågor som “bor ni här?” och “har ni verkligen ingen annanstans att gå, ni är ju här varje dag?!”. Men även om vi bara sitter där, så gör vi något så mycket viktigare än plugg, anime eller dödande av tid: vi bondar. På kort tid har vi lärt känna varandra så pass att vi gått från klasskamrater till bekanta till vänner. Nu när jag ser slutet på resan komma närmare och närmare så är det när jag är med Hongsang (vänster på övre bild) och Sunjin (höger) som jag allra mest känner ett obehag över tanken på att lämna den jätteroliga och trevliga vardag jag har varje dag – för det något större och något mer skrämmande som väntar i Sverige (att sätta igång med ‘allt’). Jag känner mig otroligt ljus, liksom skinande, när jag är med dem, och jag kommer sakna dem otroligt mycket. Det är fina människor, på bilden tre.