Hejdå-fest

I lördags hade jag min hejdå-fest för folk som bor i andra sharehouse genom företaget BorderlessTokyo. Eftersom det är ett företag som har ett event per månad där du har chansen att träffa folk så har jag ändå lyckats få ett gäng bra bekanta/vänner genom att gå på en del av dessa event under tiden jag varit här.

Upplägget var bowling –> hemmafest –> karaoke. Vi som skulle bowla (7st) möttes upp i Ikebukuro och lokaliserade med mitt eminenta minne en bowlinghall jag enbart besökt en gång förut. Det var första gången jag bowlade med samtliga och var lite nervös eftersom alla tror att jag är proffs, som dessutom ska glänsa trots hallskor och hallklot. Ett exempel på konversation jag haft flertalet gånger här:
De: “Du har ju slagit 300!!!”
Jag: “Jo, men du blir inte proffs för att du slagit 300 precis...”
De: “Men..du har slagit 300”
Jag: “Jo, men”
De: “300!!!!!!”
Hur som helst kunde jag i alla fall slå in 170 och 160 vilket var tillräckligt för att de skulle bli imponerade. Alla nöjda (utom jag).

Efter bowlingen mötte vi upp med en vietnamesisk klasskompis till mig vid namn Thai och åkte hem till mig. Han var den enda på festen utan anknytning till Borderless. Koreanen Ahram lagade okonomiyaki (japanska pizzan) medan vi andra åt kycklingsallad och snittar med guacamole, lax, bläckfisk, räkor, rökt skinka och ägg.
Vi var ett 20-tal som delade på vårat minikök och Ahrams lilla rum. Det fantastiska med festen var att jag, eftersom det var en Borderless-fest, bjudit in alla jag träffat via företaget sedan jag kom hit, men det var bara de jag ville träffa som kom, plus-minus ett par stycken som jag gärna bytt ut. Det var alltså en mycket schysst stämning och mycket prat om tiden som varit och det som kommer – det där klassiska när en står mitt emellan två världar.

Eftersom tågen i Tokyo slutar gå ganska tidigt, strax efter midnatt, begav sig de flesta hemåt när ett gäng av oss började prata om karaoke. Jag har varit på karaoke många gånger sedan jag kom hit, men för första gången var det lite pirrigt och jag var noga med att inte vara först ut med att sjunga eftersom jag hade min huskompis Ai med. Hon är som jag tror skrivit förut utbildad operasångerska. Istället tryckte fransmannen Camille in en gammal rocklåt som fick de små spänningarna att släppa och strax låg vi alla som vanligt över varandra skrikandes med till något svängigt fram till morgontimmarna.

Söndagen började seg eftersom jag kom i säng på morgonen men jag gick ut på kvällen för en bit mat med Tobbe, Yuri och Watta. Vi ska försöka hänga mer än vanligt även på vardagarna för att få ut så mycket som möjligt av tiden som är kvar. Det är något väldigt ledsamt över att planera alla dessa “sista gången vi går på karaoke/äter på izakaya/går på klubb/går till den där baren vi brukar gå till” och så vidare... Men samtidigt också väldigt kul! Jag har mycket att se fram emot.