Utmattad av svenska

När jag kom hit i början på oktober förra året så tog det några dagar för mig att vänja mig vid all japanska, men all-in-all vill jag minnas att det gick väldigt snabbt tills det att jag började drömma och tänka på mitt tredje språk. Det känns såklart skitkul att det gjorde det eftersom det betyder att repetitionen på två år på Göteborgs Universitet trots allt har gjort praktisk nytta (tillsammans med allt häng med japaner som jag träffat i Göteborg). Den där tröttheten som kommer när en fokuserar på att få fram en mening på ett annat språk än sitt modersmål försvann efter de där första dagarna (men återkommer varje gång jag pluggar nya ord), men nu de senaste veckorna när jag har haft besök av en svensk invasion så har jag även fått se baksidan av att ställa om hjärnan till ett annat språk. 

Efter de första dagarna av översättning av menyer och lotsande på gatorna som jag lärt känna någorlunda väl så var jag helt slut när jag kom hem på kvällarna. En utmattning som nästan kändes onaturlig, det enda jag har gjort är ju att umgås med folk som jag inte behöver anstränga mig ett dugg för när vi träffas eftersom vi känner varandra så bra. Jag var trött och förstod inte varför. Jag tror att det var ungefär halvvägs in på deras besök som jag lade märke till en tanke jag fick när jag en kväll närmade mig dormet efter en heldag med gänget. Jag tänkte "äntligen kommer jag hem dit där jag bara behöver prata på japanska". Jag var helt slut, men kände ändå en lättnad över att stå i Kuinoses rum och prata om hans resa i Europa som han precis kommit hem ifrån eftersom att jag inte behövde anstränga mig för att tänka på hur jag ska formulera mig.

Jag tycker att det här är så sjukt intressant. Inte bara för att det betyder att mina studier tagit ytterligare ett kliv uppåt på stegen-utan-slut, utan också på ett rent vetenskapligt och filosofiskt plan. Jag läser svenska varje dag på internet, antagligen mer än vad jag läser japanska. Jag har inte jättesvårt för att skriva på svenska även om jag ibland måste googla fram ord som jag bara inte kan komma på vad det heter på svenska ("vetenskapligt" ovan är ett exempel på ett sånt ord). Men när det kommer till att prata så var det på den nivån att jag flera gånger under den svenska invasionen blandade ihop när jag skulle använda en och ett, och när jag ville förklara ett japanskt ord så ville jag skriva tecknet för ordet i handen med fingret eftersom det helt enkelt skulle gå snabbare än att sitta och fundera ut en passande översättning.

Rent logiskt så är detta kanske inte så konstigt. Jag är ensam svensk på dormet och pratar bara svenska när jag träffar någon i skolan och då blir det sällan långa samtal eftersom alla har fullt upp med sitt. Vi har ju dessutom haft vårlov de senaste 5-6 veckorna så jag träffar ingen svensk på regelbunden basis, vilket gör att jag använder svenska muntligt när jag pratar med någon där hemma på Skype - vilket inte heller händer så ofta (det kanske blir lättare nu när det är 7 timmars tidsskillnad istället för 8). Det är klart att en blir rostig när man gör något sådär med ojämna mellanrum. Men även om det är logiskt så tycker jag ändå att det är fascinerande hur det skiljer sig mellan muntligt och skriftligt användande av ett språk, och vilken skillnad det egentligen gör att använda ett språk rent praktiskt. Det är även coolt hur ett tredje språk egentligen kan ställa till det med ens modersmål som en ju alltid tar för givet att man har till hands.

Jag tror att språk kan lägga en stabil grund för ens identitet. Det är något som jag tänkt på ett tag och kanske speciellt mycket sedan jag pratade med Sima som berättade om hur hon, trots att hennes modersmål "på papperet" är franska, känner att hon kan relatera bättre till det hon säger på engelska. Jag tror att om man går djupt in i ett språk så kan det hjälpa till att forma ens person eftersom det ligger så mycket av ett lands kultur i just språket. Jag bugar (eller nickar med huvudet) automatiskt när jag ber om ursäkt på japanska men inte när jag gör det på svenska. Jag skulle kanske inte sträcka mig till att säga att jag är en annan person i Japan jämfört med i Sverige, men jag tror att mitt första intryck som jag ger folk kan skilja sig pyttepyttelite beroende på vilket land de träffar mig i och vilket språk jag använder. Jag tänker att ens identitet inte är något som är hugget i sten utan snarare något som förändras bland annat av och med erfarenheter och kunskap. Jag känner mig inte kluven, utan snarare som om att jag har sått ett äppelträd där nya grenar växer ut och gör trädet lite fylligare, och där nya äpplen står för ytterligare en ny valmöjlighet.

Fan vad äpplen jag skulle ha att välja mellan om jag även slängde mig in i det koreanska språket...