En helt ovanlig torsdag

Igår, torsdag, var en sån där dag då jag var på väg till cafeet för att plugga. Men jag var aldrig mer än på väg utan stannade på mitt rum hela dagen. Så när Ahram hörde av sig på kvällen och frågade om jag ville hänga med ut och ta en bit mat och sedan köpa en madrass tillsammans tackade jag efter en titt i plånboken ja. Vi gick till ett ställe jag alltid velat gå till, i närheten av den närmaste mataffären. Beställde in en varsin öl, friterad kyckling, caesarsallad och en tallrik med rå bläckfisk och tonfisk som vi doppade i soja och wasabi.
När vi kände oss mätta gick vi för att inhandla våran madrass. Eftersom vi båda får besök som avlöser varandra var våran plan att köpa en tillsammans för att få ner kostnaden, men då jag sen fick veta att hon tänkt använda den ovanpå sin sängmadrass drog jag mig ur. Jag vill inte betala för något bara hon kommer använda hela tiden, så vi kollade bara priser och bestämde oss för att köpa varsin. Så vad gör man när man inte har en Futon (madrass) att köpa? Man går till en bar som jag hade sett ut och velat prova! 
Den här baren var en dart- och spelbar. Men eftersom männen vid darttavlorna var så pass avancerade att de hade sina egna pilar valde jag att inte utmana dem. När vi betalat och skulle gå pratade vi litegrann med bartendern. Eftersom jag och Ahram pratar engelska med varandra blev han imponerad över att jag kunde prata japanska och frågade hur många år jag varit här. Hans tappade haka när jag svarade 5-6 månader är alltid en schysst ego boost. Nu tänker jag på honom som “den söta bartendern”.

Vi bestämde oss för att gå till en bar vi passerat på vägen upp som jag tyckte verkade nice men Ahram tyckte såg lite död ut. Hur som helst återvände vi och kom knappt innanför dörren för att den lilla baren med 4 bord och ett 20-tal personer inte blockerade ingången så väl som alla instrument som var placerade rätt innanför dörren. Det fanns en keyboard, en bas, 4-5 gitarrer och en låda (cajón) folk turades om att sitta och slå på. Tre män stod/satt vid ett par mikrofoner med en varsin gitarr om halsen. En man satt med en låda full med munspel på bordet bredvid sig.
Vid första anblicken var det en fullproppad bar – men folk makade på sig på soffan och gav plats åt oss där egentligen ingen plats fann. Så helt plötsligt befann vi oss delandes på ett bord med främlingar som alla verkade kunna spela instrument och/eller sjunga.
Folk turades om att framföra covers så väl som egna låtar och vi blev tillfrågade om vi ville spela eller sjunga något (jag har aldrig någonsin önskat så mycket att jag kan spela gitarr) men vi tackade nej och jag njöt istället av varje framträdande. Många var riiiktigt duktiga. Rätt var det var tog de två ägarna till baren (gifta, som jag förstod det) och en av männen med gitarrerna plats vid mikrofonerna och framförde en hysteriskt vacker version av någon låt som jag inte kan komma ihåg namnet på men jag misstänker att det är Beatles. Hela situationen var så unik: En man i kostym som spelade gitarr bredvid en kvinna med en ljuvlig röst – och en make med bulldogsskinder och flaskbottenglasögon som sjöng stämmor. Det var så vackert att jag blev tårögd och för (typ) andra gången i mitt liv tappade jag hakan.

När 23:00 närmade sig rundade de av och först DÅ förstod jag att detta inte var en tillfällighet, utan att vi traskat rätt in i någon form av klubbaktivitet. Som är tre gånger i veckan, kollade jag upp. Mannen som haft munspel i högsta hugg under kvällen tog fram en ukulele och började lära Ahram lite grunder eftersom Ahram nämnde att hon tar gitarrlektioner. När hon gav upp efter några minuter gav han den till mig. Som inte har ett uns av sådana rörelser invanda som krävs för att få ett avslappnat ljud på stränginstrument. Jag har ju aldrig spelat ackord på gitarr till exempel. Och en ukulele är ju MINI-mini! Men efter tio minuter satt de tre grundackorden och han sa att det var de tre som spelas om och om och om igen på Hawaii, att jag nu skulle kunna vara i stånd att spela flera tusen låtar. Jag tror honom! Det var sedan roligt hur han ville visa övriga i baren hur “bra” jag kunde spela och sade hela tiden “det där lärde hon sig på TIO minuter?!”.

Jag har funderat på det förut när jag befann mig i Sverige att jag ska börja ta gitarrlektioner igen, kanske är dags att göra slag i saken. Och jag kanske skulle ta och köpa en ukulele också...