1 fot

Detta är ett 100% bowlinginlägg.
För en månad sen när jag gick hem från min bowlingträning kom jag på ett uttryck som beskrev min känsla väldigt bra: Att jag är som en strikemaskin som bara väntar på att få de sista kablarna att hitta fram till kretskortet.
Hmmm, i skrift fick det en mer hjärnrelaterad mening kanske, men läs det igen och tänk bowling.
Det känns sjukt att kunna säga det men jag hade en sådan tydlig känsla av att jag stod alldeles vid tröskeln in till ett mycket bra rum. Och jag tror att jag hade rätt.

Titeln på inlägget är hur mycket förändring i min ansats som behövdes för att kunna hitta de strike jag alltid sökt efter. Strike som kommer utav bra och snarlika slag. En träning för 2 veckor sedan (medans Sima var i Kyoto) slog det mig att mina två första steg har blivit jättekorta och att mitt sista steg därför gått tillbaka till den längd det var ett par veckor innan jag åkte hit, med andra ord lite för långt. Så jag förlängde de två första stegen vilket leder till att jag måste korta ner sista steget för att undvika övertramp. Och så PANG så befann jag mig plötsligt i ett läge med 9 strike i rad från start. Det var längesedan jag fått känna av pirret som kommer utav en lång strikerad, när man kan känna den perfekta serien alldeles runt nästa krön, och jag hoppades innerligt att detta inte var en engångsgrej.

Det var det inte. Träningen veckan därefter (när Sima åkt hem) slog jag till igen. Jag hade problem i första serien med att få ner käglorna trots bra slag, men lyckades komma upp i 214 med lite strike på slutet. Öppnade andra serien med en miss på hörnkäglor för att sedan spärra innan jag satte 19 perfekta strike rätt i fickan. Igen: Det sa bara pang. 268, 276. Sista serien hade jag ett par miss bland massa 9: spärr men bytte klot i 7e rutan för att avsluta med 6 strikar för att nå den högsta poängen jag fått på 4 serier, tror jag. 973. Det ironiska när sånt här händer är att fastän jag antagligen slog ett personligt ickeofficiellt rekord (bara träning) så kan jag inte låta bli att tänka över de fåtal miss jag hade. Hade jag spärrat dem hade jag varit över 1000-strecket... Eftersom det bara är träning stirrar jag mig inte blind på siffror, men det är kul att lyckas slå högt när jag faktiskt försöker – efter massa månader utav annan sorts träning där jag inte ens kollat scoringen. Det verkar i alla fall inte vara slut på strike än.

På dagens träning hade jag det lite jobbigt. Enbart två missar (4 tomrutor), men desto fler spärrar istället för strikar. För tredje träningen i rad fick jag uppleva pirret från att bara ha strike inför sistarutan. Dagens fyra serier gav mig dock bara 899.