Det jag inte gillar med japanska

Japanska är ett roligt språk att plugga. Det är heller inte särskilt svårt att uttala det rätt eftersom svenskan överstiger japanskan med konstiga ljud. Japanskan är renare inte bara ljudmässigt utan orden har även en direkthet och ärlighet som gör det så lätt att förklara känslor och tankar på ett vackert sätt.

Men det jag inte gillar med japanska är hur språket är uppdelat utefter vilket kön du har. Du ska avsluta meningar på olika sätt, och använda dig av rent av olika ord ibland beroende på om du kvinna eller man. Till exempel har vi ordet för “jag”. Är jag man kan jag välja mellan att säga “ore”, “boku” eller det gemensamma ordet oavsett kön: “watashi”. Är jag kvinna ska jag säga watashi. Pojkflickor säger ibland boku, men det är ingenting som går förbi obemärkt, och ens spontana tanke är verkligen “jaha, här har vi en pojkflicka”, eller “så modigt av henne”, eller “så vågat gjort!”.

Jag vet inte hur många gånger vi kommit över ord där läraren poängterar vilket kön som ska använda ordet, och hur starkt de understryker att det motsatta könet absolut inte ska använda det. Jag kokar inombords varje gång.
Jag vill använda “ore”. Det går snabbare att säga, låter starkare och ligger rent allmänt bättre i munnen. Men om jag skulle använda mig av det skulle alla påpeka att jag gör ett brutalt misstag, och skulle jag skriva det i en uppsats eller på ett prov skulle jag helt enkelt få minuspoäng – eftersom jag uppenbart missuppfattat något väldigt grundläggande. Ironiskt, eller hur?

När jag kollar på japansk TV lägger jag alltid märke till vad olika personers roller och meningar är utefter vilket kön de har. På nyheterna är det ofta minst en kvinna och en man. Mannen drar ofta de stora nyheterna, och kvinnan finns där för att poängtera hemskheten i det som sker. Hon är den som ska uttrycka känslor, bli förskräckt, påpeka rädsla eller uttrycka sig allmänt på sätt som gör att hon ger eftertryck av att vara svag eller hjälplös inför det hemska som sker.
Detta är något som jag tror grundar sig mycket i hur japanska som språk är uppbyggt. Mannen har aldrig haft samma mjuka talesätt som kvinnan haft genom hur de till exempel avslutar meningar, en kvinnas japanska låter helt enkelt mjukare, snällare, vekare.

Japaner tenderar även att anpassa språket utefter vad den en pratar med har mellan benen. Det används mer korrekt och artig japanska till kvinnor, medans det blir mer “lösaktigt” och liksom sluddrigt till män. Jag kör hårt på (den språkliga) lösaktigheten oavsett kön. Mest för att jag inte tycker att det spelar någon som helst roll, men även mycket för att japanskan som ska användas av kvinnor är för svag för mig och min personlighet. Jag känner mig fånig, vek och som om jag sätter mig i en tidsmaskin och åker 50 år bakåt i tiden när jag använder den korrekta kvinnliga (underkastliga) japanskan.

Detta är inte ting som lyser rakt igenom för alla, men jag tror att jag lägger märke till det eftersom det är en blandning av mina åsikter, intressen och min kärlek till språk. Speciellt sedan jag började plugga japanska har jag kunna se och förstå nyanser av ord eller meningar, ibland även (varning för flummighet) färger. Det är med andra ord förståeligt om folk som studerar/studerat japanska vandrar över detta inlägg och tänker “vad i helvete babblar hon om?”. Men detta är hur jag ser och tolkar japanskan, och jag måste dela med mig av det även om jag inte gillar det jag ser.

watashi my ass.