Andas in... och ut

De senaste veckorna har varit ganska stressiga med känslor som gått upp och ner som den beryktade berg- och dalbanan. Det har varit lite extra pirrigt inför hemfärden eftersom jag gjorde den i hemlighet för mina föräldrar. Jag överraskade dem med att åka hem 5 dagar tidigare än jag sagt till dem. Efter mycket funderade över hur, och med syskon med poker-ansikten i världsklass kunde jag stiga in i vardagsrummet där föräldrarna satt och väntade på överraskningen min bror presenterade. En mamma som svimfärdig sjunker ner i fåtöljen med händerna för ansiktet, och en pappa som får tårar ner på kinderna inom loppet av någon bråkdels sekund. Bilder jag sent kommer glömma. Min bror filmade det hela och jag hoppas kunna dela filmen här med er när jag får tag på den, så fortsätt gärna hålla koll på bloggen ett tag till även om mina dagar i Tokyo är över för den här gången.

Min förra uppdatering var 6 dagar innan hemfärd. Vad gör du dina sista dagar i Tokyo, egentligen? Du pysslar med sånt där som helt enkelt måste fixas innan du sticker hem så som se till att all försäkring är betald, att du lämnar in officiella papper på att du flyttar ut ur kommunen, säljer överflödiga kläder till second hand-butiker, stänger av ditt abonnemang på mobilen, skänker bort mat, väger väskorna, städar rummet... Och så träffar du de viktigaste vännerna.

Jag hade luncher med Sunjin (koreanskt en dag, ramen den andra) och tog de obligatoriska kopparna med varmt vatten i skolans pentry. 
Jag spenderade en hel dag från tidig lunch till middag med Yongmin. Åt mat, promenerade, och var hem till hans lägenhet och hängde lite. Han spelade gitarr för mig, och jag spelade “herrarna i hagen” för honom. Som jag lärde mig när jag var kanske 9 år men som fortfarande sitter kvar.
Jag var även på restaurang med ett 10-tal andra varav speciellt 5 stycken är personer jag gillar extraextra mycket, även om de andra också är superbra människor. Det handlar om japanerna Yuri, Soichiro och Watta, och svenskarna Tobbe och Tommy.

Att säga hejdå kändes väldigt vemodigt. Jag vet att jag kommer träffa dem igen, men att inte veta när är det som gjorde det jobbigt. Det är som när jag först kom till Tokyo och fick vänja mig vid att det inte bara var att skicka iväg ett SMS eller ringa till mina vänner här i Sverige för att höra om vi kan träffas och umgås. Nu är det tvärtom, jag måste vänja mig vid att jag KAN umgås med dem igen, och vänja mig vid att de i Tokyo är dem jag inte kan träffa.

Den där känslan att “vi ses, men vi får se när och var” var extra klar med koreanerna. Jag vet att Yongmin blev ganska sugen på att åka till Sverige, men jag tror att jag kommer vara snabbare med att åka till Korea – ett land jag verkligen fick upp ögonen för via mina kära vänner. Till min fördel bor de i olika delar av landet, så när jag väl åker kommer jag få se lite mer än bara Seoul. Jag ser redan fram emot tågresorna. Jag ska bara spara ihop lite pengar...

Jag känner mig inte ett dugg färdig med Tokyo. Jag har bott där i 16 månader och inte sett hela staden, även om jag har en bra idé över hur många ställen är och vad du kanske borde se och inte se om du ska dit på en semester. Eller bo där.

I och med att jag kommer fortsätta på det japanska spåret även här i Sverige ser jag efter möjligheterna att eventuellt kunna ta ett utbytesår/halvår i Japan, och även om jag under min vistelse i Tokyo kände mig sugen på att se något annat ibland tror jag ändå att just huvudstaden kommer ligga högt upp på min lista över önskvärda utbytesuniversitet. Men det är dock långt tills dess och jag har vet inte var mina Tokyoiter befinner sig då, så det är bara att vänta och se. Det blir som det blir.

Det har gått lite över en vecka sedan jag kom hem. Första dagarna levde jag i hemlighet för släkten för att kunna överraska dem alla, vilket jag också gjorde, men det bidrog även till att mitt officiella utrop över att jag är hemma blev väldigt sent, och jag har inte haft tid eller ork att uppdatera bloggen sedan dess. Jag har ingen jättestark jetlag egentligen, men jag lägger mig ändå tidigt på kvällarna för att vara jag, och vaknar tidigt (typ 6) eftersom kroppen är så van att bara sova ett visst antal timmar även om jag kan sova ut hur länge som helst.

En vecka. Och jag börjar redan bli lite rastlös och få ångest över att jag inte gör något annat än att vara hemma, träna bowling, eller leva på mina föräldrar. Jag tror dock att jag behöver ha lite tid för att kunna komma in i nya rutiner som kommer med att bo hemma, mest vad gäller bowling- och konditionsträning. Jag har ju skolkat från gymmet senaste halvåret, och tänkt att jag ska köra igång seriöst när jag väl kommer hem till Sverige. Ja. Och nu är jag hemma... Då kör vi då.

Jag kommer fortsätta uppdatera bloggen en liten tid framöver.