De senaste dagarna har jag läst igenom många av mina inlägg här på bloggen. Det är väldigt kul att läsa mycket av det. Jag kommer ihåg när jag satt och skrev vissa av inläggen och jag blir påmind om känslorna och intrycken jag hade om det jag skrev om. Även om jag inte alltid skrev så bra som jag vet att jag ville när jag började komponera inläggen så är jag väldigt glad att jag lade upp dem, även om jag märker att jag förändrats en hel del i vissa avseenden. I ett inlägg rekommenderade jag till exempel er att läsa boken "en geishas memoarer" och även att se filmen. Jag skulle aldrig rekommendera den boken eller filmen till någon idag, om det inte är någon som jag vet kommer förstå varför jag vill att hen ska se den. Kort sagt är det en rätt så rasistisk och felaktig skildring av geishor. I filmen är det dessutom en kines som spelar huvudrollen, och många karaktärer (som ju är japaner i boken) spelas av antingen koreaner eller kineser. Hej generalisering liksom.
Jag märker också hur jag många gånger skrivit om prestationer. "Mitt mål är att vara bäst i klassen.", skrev jag en gång. "Jag vill prata svårare japanska med mina lärare för att träna mer och bli bättre", skrev jag en annan gång. Som om att det inte räcker att vara medel i klassen? Som om det inte är tillräckligt bra träning som det är att "bara" prata med lärarna på den nivå jag egentligen var på?
Det kan vara lite jobbigt att läsa om hur jag så gärna ville prestera, vara bäst, vara one of a kind. För jag kan fortfarande relatera till känslan så himla starkt eftersom det var så nyligen som jag började lägga ner tid på att försöka att inte tänka så. Men som tur är känner jag mig inte lockad av det jag läser, tvärtom har jag flera gånger slängt ur mig ett "åh fyfan alltså" om mina egna texter, mina egna ord, mina egna tankar och känslor. På ett sätt är det ledsamt att se svart på vitt hur jag helt oproblematiskt yttrat sånt här, men samtidigt känner jag en form av lättnad av att jag i nuläget faktiskt lägger märke till det och framför allt reagerar starkt på det. Hur som helst accepterar jag att JAG som var DÅ är annorlunda mot JAG som är NU, och jag vill inte beskylla mina känslor och mina målsättningar "på den tiden" eftersom det inte är något jag kunnat rå för. I alla fall så tar jag reaktionerna som ett tecken på att jag är på väg i en annan riktning jämfört med tidigare, och det gör mig glad!
Som det redan står under "Jag och bloggen" så ville jag blogga dels för min egen skull, och jag är himla glad att jag tog det beslutet. Även om mycket med mig förändrats så har jag nog alltid haft hyffsad framförhållning med såna här grejer. Jag menar, det är en blogg jag började skriva när jag skulle åka till Japan. Och här sitter jag nu och läser och skriver i exakt samma blogg igen.
Jag märker också hur jag många gånger skrivit om prestationer. "Mitt mål är att vara bäst i klassen.", skrev jag en gång. "Jag vill prata svårare japanska med mina lärare för att träna mer och bli bättre", skrev jag en annan gång. Som om att det inte räcker att vara medel i klassen? Som om det inte är tillräckligt bra träning som det är att "bara" prata med lärarna på den nivå jag egentligen var på?
Det kan vara lite jobbigt att läsa om hur jag så gärna ville prestera, vara bäst, vara one of a kind. För jag kan fortfarande relatera till känslan så himla starkt eftersom det var så nyligen som jag började lägga ner tid på att försöka att inte tänka så. Men som tur är känner jag mig inte lockad av det jag läser, tvärtom har jag flera gånger slängt ur mig ett "åh fyfan alltså" om mina egna texter, mina egna ord, mina egna tankar och känslor. På ett sätt är det ledsamt att se svart på vitt hur jag helt oproblematiskt yttrat sånt här, men samtidigt känner jag en form av lättnad av att jag i nuläget faktiskt lägger märke till det och framför allt reagerar starkt på det. Hur som helst accepterar jag att JAG som var DÅ är annorlunda mot JAG som är NU, och jag vill inte beskylla mina känslor och mina målsättningar "på den tiden" eftersom det inte är något jag kunnat rå för. I alla fall så tar jag reaktionerna som ett tecken på att jag är på väg i en annan riktning jämfört med tidigare, och det gör mig glad!
Som det redan står under "Jag och bloggen" så ville jag blogga dels för min egen skull, och jag är himla glad att jag tog det beslutet. Även om mycket med mig förändrats så har jag nog alltid haft hyffsad framförhållning med såna här grejer. Jag menar, det är en blogg jag började skriva när jag skulle åka till Japan. Och här sitter jag nu och läser och skriver i exakt samma blogg igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar