Jag är på väg att åka på den årliga Förkylningen, men jag har ändå tillbringat tre dagar på mitt tillfälliga jobb.
Som beskrivet i mitt förra inlägg lyckades jag snubbla (stillasittandes och kollandes på House) över ett extrajobb som privatlärare i engelska under december månad. Nu har jag mycket mer kött på benen: Barnet är 3 år och bröt benet i en taxidörr, vänsterbenet är gipsat från tårna upp till höften och kan därför inte gå till skolan förrän gipset tas av, i januari. Mamman är hemma nu pga detta, men om hon kommer återgå till studier sen har jag ingen aning om. Pappan driver ett företag tillsammans med sin bror som deras far startade.
Mitt oskrivna kontrakt säger 13.30-15.30 måndag till fredag där jag varje dag sitter på en madrass på golvet och leker med plastfigurer eller bygger med LEGO där det enda jag pratar är engelska. Med i timmarna är även lite uppgifter som rita efter prickar och streck. Jag går igenom alfabetet, färger och siffrorna 1-10. Jag pratar om stor och liten, kort och lång och jag använder barnets personliga grejer för exempel förutom när det kommer till färgerna, då använder jag mina nyköpta färgpennor.
När jag äntrar den 52 våning höga byggnaden behöver jag ringa upp till Mamman som därifrån öppnar gästdörren. I den gigantiska lobbyn måste jag ringa henne igen för att hon ska skicka ner hissen som går upp till de två översta lounge-våningarna. Omständigt. Deras lägenhet finns på 51a, det slår lock för öronen runt våning 30.
Vardagsrummet, som är det enda förutom hallen jag varit i, är rätt stort med fin utsikt över både skyskrapor, ett och annat pariserhjul samt hav. Varje kväll kan de skåda fyrverkerierna från Tokyos Disneyland.
Såhär ser byggnaden ut:
Med allt ovan som den enda informationen är det lätt att man får fördomar. Jag gick nog igenom dem alla i huvudet när jag närmade mig byggnaden första gången.
Det jag inte hade väntat mig var ett halvstädat ställe med leksaker upptryckta i bokhyllan bredvid fina bilder på familjen. Jag pratar inte studiobilder utan spontana bilder på föräldrarna som ser ut att vara såna där man tar på krogen efter en öl för mycket. Och de klassiska privata barnet-i-förälders-famn.
Jag hade inte heller väntat mig att båda Mamman och Pappan ogillar dyra märkeskläder eller att han har varit DJ (inte känd och bara för skojs skull). Att hans favoritmusik är techno. Att Mamman haft tre piercings och en tatuering (alla nu urtagna och tatueringen borttagen med laserbehandling). Att när jag pratar om Peace and Love-festivalen kan de bara relatera till Rave-festivaler.
Jag kommer komma i god tid till dem eftersom jag åker direkt efter skolan och tågresan tar 40 minuter. Så jag kommer ta tillfället i akt och utforska närliggande områden. Bilden nedan är tagen idag, det har varit en molnig dag. Ser fram emot en klar så att jag kan få se Mt. Fuji från balkongen.
Som beskrivet i mitt förra inlägg lyckades jag snubbla (stillasittandes och kollandes på House) över ett extrajobb som privatlärare i engelska under december månad. Nu har jag mycket mer kött på benen: Barnet är 3 år och bröt benet i en taxidörr, vänsterbenet är gipsat från tårna upp till höften och kan därför inte gå till skolan förrän gipset tas av, i januari. Mamman är hemma nu pga detta, men om hon kommer återgå till studier sen har jag ingen aning om. Pappan driver ett företag tillsammans med sin bror som deras far startade.
Mitt oskrivna kontrakt säger 13.30-15.30 måndag till fredag där jag varje dag sitter på en madrass på golvet och leker med plastfigurer eller bygger med LEGO där det enda jag pratar är engelska. Med i timmarna är även lite uppgifter som rita efter prickar och streck. Jag går igenom alfabetet, färger och siffrorna 1-10. Jag pratar om stor och liten, kort och lång och jag använder barnets personliga grejer för exempel förutom när det kommer till färgerna, då använder jag mina nyköpta färgpennor.
När jag äntrar den 52 våning höga byggnaden behöver jag ringa upp till Mamman som därifrån öppnar gästdörren. I den gigantiska lobbyn måste jag ringa henne igen för att hon ska skicka ner hissen som går upp till de två översta lounge-våningarna. Omständigt. Deras lägenhet finns på 51a, det slår lock för öronen runt våning 30.
Vardagsrummet, som är det enda förutom hallen jag varit i, är rätt stort med fin utsikt över både skyskrapor, ett och annat pariserhjul samt hav. Varje kväll kan de skåda fyrverkerierna från Tokyos Disneyland.
Såhär ser byggnaden ut:
Med allt ovan som den enda informationen är det lätt att man får fördomar. Jag gick nog igenom dem alla i huvudet när jag närmade mig byggnaden första gången.
Det jag inte hade väntat mig var ett halvstädat ställe med leksaker upptryckta i bokhyllan bredvid fina bilder på familjen. Jag pratar inte studiobilder utan spontana bilder på föräldrarna som ser ut att vara såna där man tar på krogen efter en öl för mycket. Och de klassiska privata barnet-i-förälders-famn.
Jag hade inte heller väntat mig att båda Mamman och Pappan ogillar dyra märkeskläder eller att han har varit DJ (inte känd och bara för skojs skull). Att hans favoritmusik är techno. Att Mamman haft tre piercings och en tatuering (alla nu urtagna och tatueringen borttagen med laserbehandling). Att när jag pratar om Peace and Love-festivalen kan de bara relatera till Rave-festivaler.
Jag kommer komma i god tid till dem eftersom jag åker direkt efter skolan och tågresan tar 40 minuter. Så jag kommer ta tillfället i akt och utforska närliggande områden. Bilden nedan är tagen idag, det har varit en molnig dag. Ser fram emot en klar så att jag kan få se Mt. Fuji från balkongen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar