Oma

Min förkylning har ökat ett steg till ständigt rinnig näsa och ögon så jag ringde Mamman och meddelade att jag inte skulle komma på dagens lektion. Jag drog hem direkt efter skolan och sov fyra timmar, kände mig lite bättre när jag vaknade. Men det som fick mig att må som bäst i detta stadie var en knackning på min dörr...
Det var min koreanska husvän, Haz. Jag öppnade och möttes av ett par onda ögon som strax förvandlades till hopplöshet. Hon sjönk ihop på golvet med orden “Jag vill inte lära den där ungen nå mer!!!”. Jag satte mig bredvid henne och frågade vad som hänt, hade en av Haz’s senaste Facebook-uppdateringar i bakhuvudet där hon skrivit hur barnet hade varit otroligt bråkig och bitit henne i ett raseriutbrott. Jag funderade vad i allsindar hade hänt nu;
Idag när hon hade satt sig ner för att leka med barnet hade det slagit på hennes händer och sagt att hon inte får röra leksakerna: “Josefin-sensei* och jag ska leka med dessa!!!!”

Hur sjuk jag än känner mig imorn vill jag inte ta ledigt från jobbet igen. Just nu tänker jag att det inte kan vara mycket här i världen som kan ge en mer självkänsla än när ett barn som man inte ens vet om den förstår allt man säger uttrycker tillförlit om sina favoritleksaker.

*Sensei betyder lärare och används hela tiden i Japan där man knappt duar ens lärare. Så Oma (barnets namn) med familj kallar mig för sensei, ibland Josefin-sensei.
En svår del av mina timmar som lärare är att man alltid använder tredje person i japanska, som ju är mellanspråket mellan mig och Oma då jag ibland förklarar ord på japanska. Jag säger inte “vill du ha lite vatten?” utan jag säger “Vill Oma ha lite vatten?”.