Alla hjärtans dag

I Japan har man inte riktigt samma traditioner kring alla hjärtans dag. Det är lika påföst och kommersiellt här, men medan det i Sverige är parens dag så är det i Japan den enda dagen en tjej kan säga till den hon tycker om hur hon känner – utan att behöva säga några ord alls. Så hur får man fram orden “jag gillar dig”, “jag vill gå ut med dig” eller “jag älskar dig” utan att faktiskt säga dem? Man ger personen choklad. Det kan vara hemmagjord såväl som en kaka av ett fint märke. Eller bara en 100grammare Marabou (fast Japans motsvarighet då), men det är nog inget någon annan än en upp-till-12-åring skulle göra.

Orättvis, kan man tycka, att pojkar inte får visa sina känslor i form av brun gegga. Men faktum är att de har en helt egen dag för det. Den heter White Day och infaller den 14:e mars. Det är då de kan besvara flickans känslor genom att ge en bit choklad tillbaka (antagligen inte utav den choklad de fick en månad tidigare...). 

Alla hjärtans dag är stort här. Riktigt stort. Det är till och med förväntat att tjejer på företag ska göra/köpa choklad att ta med sig till sina manliga kolleger även om de inte hyser några känslor för någon. Det är liksom bara så man gör för att visa uppskattning (?). Det blir dock mer och mer opersonligt vad jag förstått. Min japanska vän Yuri berättade att de på hennes företag bara samlar in pengar och köper någon sorts ask tillsammans. Jag vet inte hur det är med männen, om de måste ta med sig choklad till företagen på White Day. Jag ska fråga runt och återkomma om det.

Jag har, antagligen till min familjs lycka för att garantera att jag faktiskt kommer hem en dag, ingen speciell att ge choklad åt och jag är mycket tveksam om jag ens hade gett något om jag hade haft honom. Jag är inte ett stort fan av såna här “högtider” som enbart är skapade för att få folk att bränna pengar “bara för att”.

Däremot har jag länge velat prova ut hur det går att baka kladdkakemuffins utan en faktiskt ugn. Så idag köpte jag min svindyra kakao efter månader av ögnande och kan konstatera att muffins blir lika bra i micro som i ugn. Förutom att jag inte hade en aning om hur länge de skulle vara inne eftersom jag inte visste värmen så den första vändan fick en bränd yta men gudomlig insida som ju sig bör, titeln i åtanke.
Min koreanska huskompis Ahram visade mig sedan att det faktiskt går att ställa in grader på micron, upp till 250. Det känns som en viktig kunskap, jag har gått och haft en sjuk önskan om att göra en god potatisgratäng en lång tid nu. Det kan vara en sån där grej jag vill göra bara för att jag inte kan, nu är det upp till bevis att se om det faktiskt kan bli av...

Med ett gäng muffins stående på bordet i väntan på att mina huskompisar ska komma hem och se mitt meddelande om att de får äta hur mycket de vill, och ett annat gäng i magen, kan jag bara anse mig nöjd med resultatet – och dra iväg till gymmet där jag hoppas träffa på ett par bröder. Det har blivit till en lustig ovana det där, att umgås med tvillingar.