I början av månaden köpte jag ett månadskort på gymmet för 400kr. Det slog mig i början av förra veckan att jag var tvungen att gå 6 gånger till innan den 5:e februari för att tjäna någonting på det, så jag spenderade minst en timme per dag, måndag till torsdag, på gymmet där jag varierade springa och “leka” runt på maskinerna. Hela veckan hade jag ett helvete att ta mig upp till klassrummets tredje våning i skolan och den enda gången jag vågade mig till bowlinghallen för ett pass hade jag sådan träningsvärk i armen att jag inte kunde få klotet rakt fram för många ören. Irriterad gick jag därifrån, och det var mot min starka vilja som jag gick upp varje morgon för att trotsa musklerna i benen som skrek i protest vid minsta tåvinkning.
Men det jag fick i utbyte (förutom vetskapen att jag fortfarande har kondition – och bättre än jag trodde) är att jag denna vecka behöver gå två gånger för att gå plus-minus-noll på gymkortet, som jag sedan kommer förlänga. Och desto oftare jag tränar desto mindre kommer min kropp skrika i sådan protest som förra veckans. Igår, till exempel, gymmade jag, men jag lyckades ändå prestera på dagens 4 serier. Faktum är att jag efter ett par serier på 190 ändå slog mig upp till 877 sammanlagt. Jag nämner det inte enbart för att berätta hur nöjd jag är, utan det är faktiskt relaterat till gymmet: Jag har vid varje gymbesök gjort en balansövning där jag står i slutposition på vänsterbenet hållandes en 7kilos hantel i handen. Det är kul att se att det redan gett resultat, bokstavligt talat.
På gymmet finns det ett par riktigt stora killar, tvillingar, som är intresserade av att umgås för att prata engelska. Det är ingenting jag är jättesugen på egentligen, att umgås på engelska, men det faktum att jag inte säger nej till omväxlande umgänge gjorde att jag gav den ena av dem min mail. De heter Ryu och Jun, är som sagt stora för att vara japaner både i axelbredd och muskler. Men de är också träningsnarkomaner så vad mer kan man förvänta sig. De är 21 år och bodde i New York tills de var 9, så deras uttal är dugligt även om man måste prata en väldigt simpel engelska. De pluggar båda två till att bli sushikockar.
Jag har precis haft lite kontakt med Jun, de ska gymma och jag ska dit och kuta så jag kommer träffa på dem där om drygt en halvtimme. Det säger jag mest för att kunna glida in på hur det är att sms:a i Japan, och jag kan nog hålla det ganska simpelt: Det är mycket roligare:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar