För en vecka sedan ägde Borderless Tokyo Festival rum. Det vill säga företaget jag bor med slängde ihop ett evenemang med lekar, aktiviteter och stånd där man kunde köpa mat, bilder från tidigare evenemang eller, i år, riktigt awesome konst.
En man satt på golvet och sålde teckningar som barn han träffat när han rest runt i olika länder i världen ritat. Bangladesh, Nepal, Yemen, Brasilien, Niger, Bahrain med flera. Det var intressant att se att de flesta, när han gett dem ett papper och kritor, ritat sitt hus, ibland även familjemedlemmarna. Afrikanska barn hade lagt ner mer tid på att färglägga de ganska platta taken i olika färger till skillnad från asiatiska barn som gärna ritade till lite växtlighet runt det simpla huset.
Dessa teckningar hade han också gjort till diverse föremål så som kylskåpsmagneter och stripes man sätter på telefonen
Han sålde även vykort som hans vän målat med tema barn+krig. Jag blev kär i samtliga 7 varianter men köpte bara mina 3 absoluta favoriter:
Vykort jag aldrig kommer skicka, utan som jag sedan när jag kommit hem kommer rama in och “för alltid” låta vara en del i den samling konst jag vill bekläda mina rum med i framtiden.
När jag ser på dem forsar det fram känslor. En stark irritation över världens idiotiska makthungriga människor som låter deras barn växa upp i förhållanden som bilderna visar, och samtidigt blir jag glad när jag ser dem eftersom det enligt mig är mycket vacker konst som säger så mycket mer än vad färgerna demonstrerar.
En man satt på golvet och sålde teckningar som barn han träffat när han rest runt i olika länder i världen ritat. Bangladesh, Nepal, Yemen, Brasilien, Niger, Bahrain med flera. Det var intressant att se att de flesta, när han gett dem ett papper och kritor, ritat sitt hus, ibland även familjemedlemmarna. Afrikanska barn hade lagt ner mer tid på att färglägga de ganska platta taken i olika färger till skillnad från asiatiska barn som gärna ritade till lite växtlighet runt det simpla huset.
Dessa teckningar hade han också gjort till diverse föremål så som kylskåpsmagneter och stripes man sätter på telefonen
Han sålde även vykort som hans vän målat med tema barn+krig. Jag blev kär i samtliga 7 varianter men köpte bara mina 3 absoluta favoriter:
Vykort jag aldrig kommer skicka, utan som jag sedan när jag kommit hem kommer rama in och “för alltid” låta vara en del i den samling konst jag vill bekläda mina rum med i framtiden.
När jag ser på dem forsar det fram känslor. En stark irritation över världens idiotiska makthungriga människor som låter deras barn växa upp i förhållanden som bilderna visar, och samtidigt blir jag glad när jag ser dem eftersom det enligt mig är mycket vacker konst som säger så mycket mer än vad färgerna demonstrerar.
Vad bra Jossi!
SvaraRadera