Eftersom det senaste inlägget jag skrev för snart pinsamma 2 veckor sedan handlade om hur jag blev statist i ett program som går på TV i Japan, kör jag vidare på det och berättar lite om det.
Jag har nu lite mer kött på benen och kan meddela att programmet pågått i ungefär ett halvår, vilket betyder att de har en budget som duger åt ungefär 5 minuter i TV per vecka. Vilket i sin tur betyder att scenen jag var med i väl kommer vara ungefär en sekund. Om de ska ha med de olika vinklarna de filmade med så blir det tre sekunder.
Hur litet programmet än är eller hur lite vi statister syns i TV är ju för mig ganska irrelevant eftersom jag inte har något intresse av att synas i TV om det inte skulle vara bowling-, eller intresse-relaterat. Det viktigaste för mig var att få vara på en plats där någonting skapas. Att få se skapelseprocessen av något tycker jag är otroligt givande. Jag tittar till exempel hellre på en artist som målar, än på tavlan hängande på väggen efteråt. Det är så jag som bäst kan uppskatta verk, när jag fått se vad som ligger bakom. Ansiktsuttryck eller kroppsspråk bakom penseldrag, kameravinklar och idéer. Och kanske framför allt tiden.
Vi kom till studion, i form av ett hus de antagligen köpt, klockan 11 på förmiddagen. Stationen var Meguro, en station jag alltid velat gå av vid men aldrig haft något ärende till. Huset ligger 6 minuter från stationen med skådespelar/sånggrupp/känd människa-tonade rutor-minibuss (med grymt sköna säten). Det var en trevlig åktur. Jag samtalade med en ryska hela vägen, hon hette inte Olga.
Produktionen var i full gång när vi kom och vi blev ombedda att sätta oss ner för att vänta. Och tur var väl det, för vänta fick vi. Men som sagt, det är inget jag klagar över. Jag observerade allt från skådespelarna till assistenten som fläktade deras ansikten, till bordet i seriens vardagsrum som var mycket fint med små kakel.
Efter 1,5 timme sittandes på en pall var det vår tur. Scenen vi skulle göra var en grillning där vi 4 statister var parets gäster. När kameran var igång och jag tog upp besticken som legat ute i solen väldigt för länge fick man bita ihop så gott det gick. Gästernas roller i programmet var att sitta vid bordet och bli serverad mat, äta litegrann och sedan tacka för inbjudan när värden höll sin välkommen-skål. Engelska och japanska blandades ganska fritt hela tiden. Över lag en rolig förmiddag ute i det friska, och för första gången på väääldigt länge satt jag i en utemöbel med gräs under fötterna. Något jag saknat extremt mycket i sommar.
Att för första gången få se en produktion inom TV-branschen var som sagt intressant. Ett program med 5 minuters avsnitt låter löjligt, men arbetet de lägger ner för att färdigställa dessa fem minuter är ännu löjligare. När vi kom vid 11 hade de redan filmat i flera timmar, och skulle fortsätta även efter det att vi blivit skjutsade tillbaka till stationen. Lite bilder:
Sista bilden är på en pudding vi fick medan vi väntade. Min var jordgubbssmak. I ett äggskal. Japaner, japaner.
Två av de andra statisterna var förresten också svenskar. De skulle till en glassbar efteråt och jag hakade på. Man tog en bägare och hade själv i mjukglass, frukter och önskade toppings innan man fick bägaren vägd och betalade efter priset. Jag har aldrig förr betalat 60 kr för mjukglass. Men då var det i och för sig både mango, choklad och jordgubbsvariant. Med färsk kiwi och tärnad honungsmelon. Ingen bild på det dock men eftersom baren ligger ungefär 24 sekunder från min skolas dörr finns risken att jag slinker in där igen någon mer gång.
Eftersom jag har varit så usel på att skriva under mitt lov kan jag lova att jag kommer skriva minst ett till inlägg innan skolan börjar igen på måndag. Antagligen ett inlägg, eller kanske stycke, om mitt sommarlov, som är en ganska dyster historia eftersom jag inte gjort så mycket. Visst är jag bra på att ge höga förhoppningar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar