Mitt största misstag

Sommarlovet är nu inne på sista minuterna japansk tid. Under lovet som var har jag i stort sett tagit patent på orden “ta det lugnt”. Det har varit mycket tittande på serier, ätit mat framför datorn, gått på långa promenader, sprungit litegrann, festat till det ett par gånger – och så har jag som titeln säger, gjort mitt största misstag.

Det är kanske känt i min vännerkrets att min hy inte är särskilt stark i solen. Vilket är en anledning till varför jag ligger på stranden med en handduk som täcker hela mig när jag “solar”, eller varför jag hellre ligger i skuggan under ett träd än ute i solen när vi är ute och reser. Jag bränner mig alltså väldigt lätt.
När man vet detta, och ändå åka till Odaiba (en konstgjord ö i Tokyo) för att hänga lite på stranden med ett par vänner UTAN att smörja in sig så kan man ifrågasätta om det inte är mer än min hy som blivit bränd med åren.

Nu låg jag som tur var inte i bikini, utan vi satt mest på en gräsplätt hela tiden. Jag satt i skräddarställning med solen från vänster, vilket betyder att mitt vänstra lår och vänstersidan av mitt högra ben blev jättebränt. Likaså blev min vänsterarm mer bränd än min högra. Ansiktet åkte på en hel del också.
Att komma hem från stranden och se sig själv i spegeln efter en hel dag i solen utan solskydd var kanske inte den bästa peppningen till en klubb-utgång som skulle vara fram till efterföljande morgon. Men jag drog på mig ett par leggings för att skydda skinnet, och hade hela kvällen på mig en långärmad tröja även om det blev fruktansvärt varmt. Det skyddade ju från att folk kom åt det brända i alla fall.
Som bilderna visar hade jag shorts på mig den dagen.

När jag vaknade senare den dagen och skulle kliva till frysen för att hämta lite kylklabbar höll jag på att ramla ihop. Skinnet på högra benets vänstersida var så bränt och i hoptorkat att foten inte kunde röra sig. Det blev att hoppa till frysen och jag tänkte faktiskt “varför inte bara döda mig på en gång?”, för jag blev verkligen illamående av smärtan. Mina armar har dessutom varit fulla av små-små vattenblåsor som gör något så djävulskt ont att vidröra, men de gick sönder bara man petade på dem. De fick mig att tänka på ödlor. Ett par sekunder hade jag “roligt” åt att ha sönder blåsor, innan det slog mig att infektionsrisken ju lär vara ganska stor. Då slutade jag.

Sedan jag vaknade den dagen, torsdags, har jag hållit mig inomhus. Bortsett från den kväll jag gick till en affär i närheten för att inhandla proviant för helgen som skulle komma. Och ett par andra kvällar. Idag märkte jag att mycket av det brända lagt sig, det mesta av blåsorna är borta, och jag har i 1,5 dag kunnat stå och gå rakt så jag tog en sväng till ett McDonalds som fick bli dagens mat och pluggställe. Men jag har inte varit ut på dagtid sedan i onsdags för att skydda hyn. Just nu känns mitt högra smalben som ett enda stort blåmärke ungefär. Men jag hoppas att det ger med sig.
Enligt sökningar jag gjorde när jag upptäckte mina blåsor, och svedan på högra smalbenet så är den här sortens skada en svag grad två-brännskada. Bildsökningen på det var kanske inte det roligaste jag sett i mitt liv.

Den här helgen som jag då spenderats inomhus hade jag faktiskt planerat ta mig till Yokohama, en hamnstad strax söder om Tokyo som sägs vara som ett Tokyo fast med 20 miljoner färre folk, lite mer havslukt, och främmande för mig eftersom jag aldrig varit där. Men det får bli en annan dag.
Som en avslutande parentes kan man väl fastslå att om jag någonsin kommer dö av något som inte är av ålder så är risken ganska stor att det är hudcancer. Så nu kör vi, solskydd dygnet runt!