Likt vilken skola som helst så har varje klass på Samu en lärare vars uppgift är att informera, agera rådgivare och lyssna extra mycket på oss elever om det är något som inte stämmer. En mentor. Min mentor heter Hoshino. Det är hennes efternamn. Hon är en person jag bara får mer och mer respekt för, för varje gång jag träffar henne.
Triviala saker som att hon är en 40kilos person som har svart bälte i karate eller att hon bott i Egypten i 4 år och arbetat som japanskalärare, där hon då även blev flytande i arabiska är såklart coolt nog som det är. Men det som jag tycker är otroligt respektingivande med henne är hennes psykiska styrka, och hennes ärlighet inför personer hon egentligen inte har en plikt att vara ärlig mot.
När vi gick på lov senast gjorde vi det utan att ha sett skymten av Hoshino på två veckor. Lärarna sade inget men såklart anade jag att något seriöst hänt eftersom senast någon lärare jag haft tog långledigt var pga. en familjemedlems bortgång.
När vi kom tillbaka till skolan efter lovet så hälsade vi med det vanliga god morgon (ohayou gozaimasu), och jag frågade som man ju så ofta gör, per automatik, “Är allt bra?” (genki desu ka).
Jag är en person som stör mig på att man oavsett sinnestillstånd eller hur man faktiskt mår ALLTID svarar “jotack, bara bra! själv då?”. När Hoshino däremot sade “Jag mår inte alls bra” (genki janai desu) blev jag paff och kände faktiskt mina ögon bli stora. Hon utvecklade och förklarade att hennes pappa plötsligt blev sjuk och gick bort väldigt hastigt. Japan som hon är bad hon även om ursäkt för att hon varit ledig så länge från sitt yrke.
Jag var ordlös och kunde följande dagar inte låta bli att imponeras varje gång jag såg Hoshino le eller skratta, vilket hon vanligtvis gör väldigt mycket. Det är en person med en sån där härlig energi som når en oavsett hur få timmar man sovit och hon får en hela tiden att arbeta engagerat. Också något en bara måste respektera, speciellt hos en lärare.
Den första skolveckan gick snabbt förbi, och när vi kom till skolan nu i måndags var Hoshino åter igen frånvarande. Jag anade att det var begravning och så vidare. Men när hon kom till skolan idag släppte hon nästa bomb: Hennes lillasyster har också gått bort. “Det har inte ens gått en månad sedan min far gick bort...” (även denna gång bad hon om ursäkt.)
Den här gången var jag inte bara ordlös, jag kände mig på gränsen till gråt när jag såg henne ta tag i närvarolistan och ropade upp våra namn. Hur kan man stå och ha lektioner med sånt här i huvudet? Hur kan man le och skratta över fåniga saker?
Hoshino slutar aldrig att förvåna mig. Jag trodde att hon för något alls i världen inte skulle visa någon hur hon egentligen mår. Ni vet, stolta japaner och allt det där.
Men när hon satt oss i arbete att skriva uppsats och gått ett varv runt klassen, så gick hon fram till hörnet bredvid tavlan och satte sig på huk och stirrade ut genom fönstret. En process som upprepades två gånger. Hon såg ut som ett litet barn.
När hon sedan reste sig upp och svarade skrattandes på en vietnames dumma fråga tänkte jag bara “wow”.
Låter klyschigt som fan, men hennes styrka är något jag aldrig kommer glömma. Eller hur äkta hennes leende verkar även om jag vet att hon är helt trasig inombords. Man kan väl bara säga att hon gör sitt arbete som mentor rätt. Får en att tänka över vad som är relevant och viktigt i ens liv, får en att fokusera på att göra dessa saker till ens styrka. Om man är som jag vill säga, som suger åt mig intryck och ord från människor jag respekterar bättre än en ökentorkad svamp suger åt sig vatten. Det finns såklart de i klassen som inte ens lagt märke till Hoshinos beteende, men det är enbart synd för dem. Hon är en grym person som jag hoppas ha kvar som mentor hela vägen till jul. Ja.
Triviala saker som att hon är en 40kilos person som har svart bälte i karate eller att hon bott i Egypten i 4 år och arbetat som japanskalärare, där hon då även blev flytande i arabiska är såklart coolt nog som det är. Men det som jag tycker är otroligt respektingivande med henne är hennes psykiska styrka, och hennes ärlighet inför personer hon egentligen inte har en plikt att vara ärlig mot.
När vi gick på lov senast gjorde vi det utan att ha sett skymten av Hoshino på två veckor. Lärarna sade inget men såklart anade jag att något seriöst hänt eftersom senast någon lärare jag haft tog långledigt var pga. en familjemedlems bortgång.
När vi kom tillbaka till skolan efter lovet så hälsade vi med det vanliga god morgon (ohayou gozaimasu), och jag frågade som man ju så ofta gör, per automatik, “Är allt bra?” (genki desu ka).
Jag är en person som stör mig på att man oavsett sinnestillstånd eller hur man faktiskt mår ALLTID svarar “jotack, bara bra! själv då?”. När Hoshino däremot sade “Jag mår inte alls bra” (genki janai desu) blev jag paff och kände faktiskt mina ögon bli stora. Hon utvecklade och förklarade att hennes pappa plötsligt blev sjuk och gick bort väldigt hastigt. Japan som hon är bad hon även om ursäkt för att hon varit ledig så länge från sitt yrke.
Jag var ordlös och kunde följande dagar inte låta bli att imponeras varje gång jag såg Hoshino le eller skratta, vilket hon vanligtvis gör väldigt mycket. Det är en person med en sån där härlig energi som når en oavsett hur få timmar man sovit och hon får en hela tiden att arbeta engagerat. Också något en bara måste respektera, speciellt hos en lärare.
Den första skolveckan gick snabbt förbi, och när vi kom till skolan nu i måndags var Hoshino åter igen frånvarande. Jag anade att det var begravning och så vidare. Men när hon kom till skolan idag släppte hon nästa bomb: Hennes lillasyster har också gått bort. “Det har inte ens gått en månad sedan min far gick bort...” (även denna gång bad hon om ursäkt.)
Den här gången var jag inte bara ordlös, jag kände mig på gränsen till gråt när jag såg henne ta tag i närvarolistan och ropade upp våra namn. Hur kan man stå och ha lektioner med sånt här i huvudet? Hur kan man le och skratta över fåniga saker?
Hoshino slutar aldrig att förvåna mig. Jag trodde att hon för något alls i världen inte skulle visa någon hur hon egentligen mår. Ni vet, stolta japaner och allt det där.
Men när hon satt oss i arbete att skriva uppsats och gått ett varv runt klassen, så gick hon fram till hörnet bredvid tavlan och satte sig på huk och stirrade ut genom fönstret. En process som upprepades två gånger. Hon såg ut som ett litet barn.
När hon sedan reste sig upp och svarade skrattandes på en vietnames dumma fråga tänkte jag bara “wow”.
Låter klyschigt som fan, men hennes styrka är något jag aldrig kommer glömma. Eller hur äkta hennes leende verkar även om jag vet att hon är helt trasig inombords. Man kan väl bara säga att hon gör sitt arbete som mentor rätt. Får en att tänka över vad som är relevant och viktigt i ens liv, får en att fokusera på att göra dessa saker till ens styrka. Om man är som jag vill säga, som suger åt mig intryck och ord från människor jag respekterar bättre än en ökentorkad svamp suger åt sig vatten. Det finns såklart de i klassen som inte ens lagt märke till Hoshinos beteende, men det är enbart synd för dem. Hon är en grym person som jag hoppas ha kvar som mentor hela vägen till jul. Ja.
Säg det till henne!
SvaraRadera