Ett år

(två inlägg på en dag! missa inte mitt förra inlägg!)
Huuujeda mig. För ett år sedan hade jag panik och fjärilar som spökade för mig dygnet runt inför avresan till det som skulle bli det största jag gjort i mitt liv hittills.

Ett år. Det är minst sagt otroligt att det redan har gått ett år. Nog för att tiden går fort när man är sysselsatt och har roligt, men detta känns på gränsen till löjligt. Jag kommer ihåg allting mycket tydligt, alla säsongsrelaterade event, är medveten om att jag levt ett faktiskt år här, men det känns ändock i ordets fulla betydelse otroligt.
Vad har jag gjort den här tiden egentligen? Har jag kommit så långt jag hoppats med språket, bowlingen och med mig själv?

Vad gäller språket är jag glad över hur pass långt jag kommit, men jag känner mig så pass ofärdig att jag inte kan säga att jag är nöjd. Det finns mycket jag hade gjort om i studieväg om jag hade haft den chansen, som till exempel antalet timmar av självstudier som det borde funnits mer av i början, men jag kan inte låta bli att le när jag tänker på kommentarer jag fått om min japanska. När jag precis hade kommit hit och träffade japaner frågade de alltid hur många år jag varit i Japan. “3 månader”, svarade jag. Det är tillräckligt för att göra en lat och få tankar som “ähh, jag behöver ju inte plugga”. Sen kommer man till proven där ens muntliga kunskaper inte spelar någon roll om man inte kan orden vi tagit upp på lektionerna. Jag är en bättre student nu dock. Pluggar inte varje dag, men när jag är inne i det gör jag det ordentligt, och jag märker av det så snabbt även på min fritid att jag blir sporrad till att plugga mer. I perioder.

Bowling då. Eftersom det tar lång tid för ens huvud och kropp att vänja sig vid förändringar i ens teknik är ett år ett ypperligt tillfälle att just träna. Det har tyvärr inte blivit så hård träning jag hade hoppats, mycket för att jag p.g.a. kostnaden har varit tvungen att gå ner från att träna fem dagar i veckan till enbart ett par gånger. Jag har tränat seriöst i perioder, gått igenom mängdträning, steglängd och kroppshållning. Har filmat i alla fall runt 20 slag allt som allt för att hålla koll på var mina fötter tar vägen. Men det har inte blivit så hardcore som jag hade planerat. Jag kanske inte ångrar det eftersom det är en ekonomisk fråga, men jag tycker att det är synd att det inte blivit av. Här om veckan hade jag ett moment på träningen när jag slog ett slag, och kände direkt när jag släppte att “fyyyyfan vad cool jag ser ut nu!”. Så lite har jag nog utvecklats.

Med mig själv. Det är mycket som är utmanande i och med att bo utomlands helt själv. Framför allt om man pratar om länder med andra tider än i Sverige ifall man skulle känna för en Skype eller två. Men jag tror inte att det kan finnas någonting som kan vara bättre för ens personliga utveckling än att just kasta sig ut eller in i det man inte har någon aning om, och bara köra.
Det finns såklart mycket som är irriterande med att vara ensam i ett land där deras tankessätt är så annorlunda mot en svensk feminists, men det är lärorikt att diskutera och ta in nya eller andra intryck.
Jag skulle vilja säga att jag känner mig själv bättre. Jag vet mer vad jag är ute efter för människor att hänga med, jag vet att acceptera människor på ett helt annat sätt än tidigare. Även om jag inte är den typen som diskriminerar, eller inte försöker se allting ur mer än ett perspektiv, så har mängden folk – och framför allt sortens folk – i Tokyo fått mig att inse till en helt ny grad hur viktigt det är att en inte dömer folk utefter varken jobb eller utseende. Eller fascination av märkeskläder. (Min bästa japanska vän äger 5-6st väskor av märket Louis Vuitton. Idioti tycker jag, tjusiga väskor tycker hon.) Och på tal om ytligt så säger en del som jag känt sedan jag kom hit att jag gått ner i vikt. Ingenting jag har fakta på, men eftersom det inte vore konstigt då jag i tre månaders svettig sommarvärme bara hade aptit för ett mål om dagen går jag inte ner i brygga av överraskning om jag tappat ett kilo. Ni kan ta det lugnt, jag kommer gå upp det kilot när jag kommer hem till kebabpizzan.

Ett år. Som jag gärna hade gjort om till två, tre, fyra eller fem år om jag inte haft så mycket som väntar i Sverige, eller så mycket bowlingrelaterat som jag vill göra där. Men jag får nöja mig med att blicka fram över ett kvartal. Fyra månader är vad jag drygt har kvar här för den här gången, varav tre månader innehåller plugg, och den sista besök från syster och bästa vän som båda känner att nyår vore coolt att se från Japan.
Med förra veckans slutprov i minnet kan jag inte låta bli att tänka över att jag även dessa tre sista månader kommer behöva vara i samma klass med samma språkligt obegåvade människor som saktar ner mina studier. Jag fick nämligen black out på provet och blev grinfärdig av irritation över att jag inte kom ihåg det jag läst precis innan. Jag fick blinka flera gånger för att hindra tårar från att falla... Nåja, jag vet inget svar än, och om det är så att jag måste fortsätta där jag är nu har jag bestämt mig för att prata med min lärare och anordna det så att vi enbart pratar den allra formellaste japanskan till varandra. Det är oerhört svårt, något japanerna till och med har svårt för, och definitivt något att bita i. Återstår att se på onsdag nästa vecka hur det gick. Några klickande vietnameser ska inte få kasta mina pengar i sjön oavsett.

Jag har några ärenden till skolan i veckan. Mest för att skriva ett tal, och få det rättat. Det är ett 5-minuters tal jag ska hålla inför de nya eleverna som börjar på Samu från och med nästa vecka. Jag har ett helvete att skriva det eftersom man kan fylla så mycket mer japanska ord på 5 minuter än svenska, eftersom de har ord som visar ens känslor på pricken utan att behöva massa beskrivningar runt i kring dem. Jävla japanska... Men jag kan ju inte förneka att jag känner mig hedrad över att vara den av alla 300 elever som ska hålla tal. Jag gör det av två anledningar:
1. Det ger en bra bild utav mig i lärarnas och rektorns ögon.
2. Det skrämmer skiten ur mig.