100

Vi är inne i september. Om 20 dagar har det gått ett år sedan jag kom hit. Det är helt sjukt vad tiden har gått fort, och jag kan inte låta bli att känna ångest över att jag bara har hälften så kort tid kvar här innan jag befinner mig i Sverige igen. Samtidigt som jag ser fram emot mycket som kommer med en hemflytt. Jag hade köpt flygbiljett. Gick igenom velande och ångest och magont i flera veckor efteråt, tills jag vande mig vid tanken på att jag faktiskt måste hem och sätta igång. Och så gick British Airways och ställde in flyget vilket gör att jag måste gå igenom processen igen så fort jag fått tillbaka pengarna.

Under tiden medan jag väntar på dem är jag ledsen över att min favorit i huset, fotografen Ryoma, flyttat hem till sina föräldrar för att kunna spara ihop lite pengar. Han flyttade i och för sig igår så jag har inte haft så jättelång tid på mig att vara ledsen, men det finns ingen tvekan om att jag kommer sakna att ha honom nära intill. Det var nice att även i Japan ha en storebror som tar kort på en och frågar om man inte ska ta och gå ut och gå lite för att prova på lite nya tillbehör. Men Ryoma är samtidigt en person jag hädanefter alltid kommer känna att jag har en nära relation med, oavsett om vi pratar varje månad eller inte. Jag hade turen att komma hem minuten han skulle till att sätta sig i bilen, jag var den enda han sa något till den dagen och hade även skrivit en lapp som han satt på min dörr. I och för sig bara en önskan att jag tog ut hans sopor och att han ger mig lite matgrejer, men jag blev ändock väldigt glad och log som ett fån över den. När vi sade hejdå var det med ett lugnt konstaterande att vi kommer ses snart igen. Hans hem är på andra sidan Tokyo, drygt en och en halv timme med bil, kanske lite snabbare med tåg.

Jag har fått tillbaka resultatet från JLPT. Det blev som väntat ett icke godkänt prov, men jag var ändå inte helt väck om man tänker på att jag först förra veckan började studera de tecken som är på den nivå provet jag skrev var, och jag var ändå bara var 20 poäng ifrån ett godkänt. Jag skulle nästan kunna våga mig på att säga att jag lärt mig så pass mycket sedan jag skrev JLPT att jag i dagsläget skulle kunna gå ett godkänt, om än ett väldigt väldigt svagt sådant. I december kan man ta provet igen, jag ska nog göra det – mest för att jag då kan hålla en bra nivå på mina studier hela vägen ut. Sen får jag ju ett certifikat på att jag kan japanska vilket väl är ett plus även jag inte kommer ha ett dugg nytta av det ändå hos de svenska universiteten... sjukt nog, men det är får bli en annan debatt.

Den 21:a september tar terminen slut, med ett obligatoriskt slutprov. Jag vill, vill och VILL verkligen klara provet med bra poäng så att jag kan gå upp en klass. Jag har haft viljan tidigare också, men inte gjort så mycket mer för det eftersom jag går i en klass med sköna personligheter. Men det har slagit mig att vafan, dessa sköna personligheter förstör mina studier som jag BETALAT för genom att vara helt värdelösa på japanska. Bortskämda satar som inte förstår vad det innebär att betala för något själv. Eller så är det för att jag som bortskämd svensk för en gångs skull betalar för något som gör att jag brinner lite mer än dem.

Min favoritkorean Yongmin slutar skolan efter provet, likaså gör den enda svensk jag tycker om att prata med här, Tobbe. Men det har kommit en bra kines/korean till klassen. Houkan heter han, uttalas Håkan. Vi var ut och drack öl en kväll och sen minns vi inget mer än att vi vill ut och dricka öl igen för vi tror att vi hade skitkul. En sån där kille som är som jag, törstig på språk och har lätt för att prata med folk. När jag, Håkan och hans vän hade tävling i öldrickande (som kan vara en bidragande orsak till våra delade minnesbrister) pratade vi från start som om vi känt varandra i flera år. Jag gillar såna personer extra mycket.

För att runda av uppdateringen kan jag ge er en gårdagsfärsk bild från en brödaffär. Figuren på brödet är Doraemon, antagligen den mest kända anime/manga/seriekaraktären i Japan eftersom serien lämpar sig både för barn (som den ursprungligen är skapad för) men även tilltalar vuxna med till exempel sin magiska hamna-var-du-vill-dörr. Och så tar den upp världsproblem som den globala uppvärmningen, slaktandet av regnskog eller utrotningshotade arter. Jag har själv sett ungefär 3 minuter av det, om man bortser från Toyoto-reklamerna som tagit Doraemon som sin tales”person”. I sann Japan-anda är den dock väldigt söt.

P.S. Detta är mitt 100:e blogginlägg.