Tokyo på en vecka, del 2

Tänk vad man hinner sova på en hel vecka, som lär vara tiden som gått sedan jag skrev att jag skulle ge er våra sista dagar “efter att jag fått mig lite sömn”. Jag har en tendens att samla på mig jättemycket som jag vill skriva om, och så skapar jag press på mig själv att skriva, och så blir ingenting av. Men här kommer våra två sista dagar som 3 per 7 kvadrat!

Fredag hade vi bokat in regn, det var alldeles ypperligt väder för en sväng västerut till Ghibli-muséet. Ghibli (uttalas “jibri”) är ett animeringsföretag som koncentrerar sig på långfilmer. Deras filmer är mycket kända världen över för dess, för att vara japanskt, unika animeringssätt. Filmerna är även gjorda för en bred publik. Barn älskar dem lika mycket som vuxna eftersom det finns något att hämta för alla. Barn ser roliga figurer hämtat ur en otrolig fantasi, medans vuxna utöver det kanske har förmågan att se djupet i filmerna. Det handlar mycket om barn som är med om miljöomväxling och på ett eller annat sätt flyr verkligheten. Men även om man inte tolkar in djupt i filmerna kan man även som vuxen gilla dem för dess enkel- och renhet.

Så iallafall. Vi var dit. Till muséet. Det var dock förbjudet att ta kort inne så jag sitter inte på så många såna. Men se så vackert taket i entrén är!

Eftersom det var regn var vi inte väldigt aktiva efter det. Vi gick runt lite i en närliggande stad/by, Kichi-joji, innan vi drog oss hemöver.
Vi tog oss lite ramen (nudlar) på ett hak innan madrasserna slukade oss.

Även om lördagen var våran sista hela dag tillsammans höll vi på vårat lugna tempo. Maten var äten, staden var gjord och vi var trötta på varandra. Nej, ingenting utav det där är sant men vi kände att det vore onödigt att kolla upp turistattraktioner sådär samma dag, allt på Sannas lista var ju ändå avprickat. Så vi drog och käkade lite kaiten-sushi, eller bandsushi, vad man nu vill kalla det. Sushi som går runt på ett band och man tar själv de bitar man vill ha, prydligt upplagda på olika sorters tallrikar beroende på prisklass. Finns inte ens favoriter på bandet är det bara att ropa ut det till hela restaurangen att höra så gör kockerna i ordning bitarna till dig.
Gott med mat.

När vi sedan bestämde oss för att gå till närliggande Shibuya för att ta en titt på världens mest hektiska korsning hade vi himlen på vår sida och vi fick en briljant idé: Höga lägenheter måste ha en brandtrappa, eller hur? Och från högsta våningen (i detta fall 11? 13?) borde man ju få sig en schysst blick över solnedgången. Tänkte vi.
Och det stämde ju. Man skymtar även Fuji-san.

Sista dagen till ära kan man säga att vi drog tre utav de vanligaste ting man associerar med Japan: Sushi, Fuji och...KARAOKE! Jag vet inte om jag klargjort det i tidigare inlägg men karaoke innebär inte det som vi i väst känner som karaoke, där man ställer sig och sjunger inför främmande personer på en pub eller bar. Utan man har sitt eget rum vars storlek anpassas efter antalet personer man är. Inte i efterhand såklart, vi lever tyvärr inte i en Harry Potter-värld, utan man fyller i ett formulär i receptionen med antal personer så får man något som passar. En fruktansvärt rolig låt vi genomförde på våran första karaokerunda (den jag skrev om i första delen utav “Tokyo på en vecka”), förresten, var Ricky Martins Livin’ La Vida Loca. Och något utav det bästa med att vi sjöng och dansade som galna till den är att när vi väl var hemma i mitt rum igen fick jag ett sms från Jennifer där det enda hon skrev var “Living la vida loca?”. Vad är oddsen på det, egentligen?

Tokyo på en vecka visade sig vara möjligt, även om vi inte hade ens en bråkdel på våran lista jämfört med vad staden har att erbjuda. Tokyo är en stad som ständigt är i rörelse, det är OMÖJLIGT att hinna se allting på en vecka, men om man drar åt snöret på säcken liite-lite och bara låter de större brickorna stanna kvar när man vänder den upp och ner så är det inte omöjligt att i alla fall åka hem efter en vecka och känna att man sett tillräckligt – för den gången.
Men jag måste nog medge att jag är tacksam över att jag kan språket någorlunda, det hjälpte oss nog en hel del. Så mitt tips är att lära er japanska, man vet aldrig vilken vecka i era liv ni kommer ha nytta av det.

FujiQ Highland

För en månad sedan var jag till ett nöjesfält inte alltför långt ifrån Fuji-san. Den där kullen, ni vet. Det var min första och hittills enda resa utanför Tokyo förutom till flygplatsen som jag gjort. Jag lovade er bilder från det, för ungefär en månad sedan, och här kommer de nu – bättre sent än aldrig!

Något av det roligaste med den här resan är att den för min del var riktigt spontan. På fredagen satt jag i min huskompis rum med hennes klasskamrater och hon frågade om vi “skulle hitta på något på söndag”, som sedan alltså resulterade i ett par timmars bussresa, enkel, mot (jag säger det igen) det vackraste jag vet i naturväg, Fuji.
När jag gick och lade mig på lördagen visste jag fortfarande inte om resan skulle bli av, men när hon knackade på min dörr 5:20 på söndagens morgon anade jag att resan skulle bli av. Bild från entrén:

Det absolut bästa med med FujiQ är att till skillnad mot Gröna Lund och Liseberg som har ett par stycken berg-och-dalbanor vardera hade FujiQ ett helt gäng med dem, och de var väldigt olika varandra också. Som ett stort fan av berg-och-dalbanor gick jag nästan ner i brygga av lycka. Den här hängde man i varsin stol som snurrade runt (mekaniskt) i dess fria fall, bågar och loopar:

Japaner har hakat på det där med att hyra grillor och ta en sväng, precis som man ser i gamla amerikanska filmer som Mighty Ducks eller Ensam Hemma.

Som en grand finale tog vi oss upp i pariserhjulet. Mest för att det var svinkallt och vi var i behov av vindskydd, och så var några av oss lite åksjuka så vi behövde något fint att göra innan vi tog oss till bussen och hemresan.

Bös

Bös är ett ord svågern, tjuren från västkusten, Martin introducerat till mig. Det kan nog förklaras som “smått och gott” eller “ditt och datt” på vanlig svenska, även om det även används till skit-objekt. “Fan vad mycket bös jag har” eller “Måste handla lite bös” funkar lika bra. Så, lite bös:

I tisdags efter skolan var jag till bowlinghallen och körde igenom 4 serier. 243, 237, 144, 234. Vad 144 gör där? Jag har, åter igen, ingen aning. Det sköna med dessa siffror är inte att de är höga, utan att jag förtjänade dem. Min teknik satt där den skulle förutom i tredje serien, jag är fortfarande osäker på vad jag sysslade med där. Jag ville spela mer efter dessa serier men efter att jag singlat slant och den landat på “gå hem” hade jag inget annat väl än att packa ihop och gå hem.
Något jag nog glömt säga är att jag “lurar” bowlinghallen på ett skåp. När mina klot ligger i sina väskor går de inte in i mitt skåp, men när jag tar ur kloten och lägger dem bredvid varandra med de tomma väskorna ovanpå kan jag med en liten kroppsknuff få låset att klicka. Det spar mig ett par hundra kronor!

Det har kommit en ny medlem i huset jag bor i. Atsushi heter han. En 27-årig japansk man från Japans norra ö, Hokkaido. Han arbetar/söker jobb och är otroligt behaglig att lyssna på. Hans röst ligger bra i luften liksom. Han känns som en bra snubbe, jag är glad att vi har fått en mer social japan i huset. De andra är inte osociala – bara mindre sociala. (Diplomaten har talat.)
Just det där med röst har jag tänkt mycket på det senaste. Med alla (jävla) vietnameser och nepaleser i klassen har jag blivit otroligt kinkig vad gäller röster. Deras språk håller bara en ton rakt igenom, det låter ofta mer som oljud än språk. Jag blev inte positivt överraskad när jag kom till skolan i tisdags och vi fått tillökning med 3 personer i klassen. 3 vietnameser. Det klingade inte gott någonstans, bokstavligt talat. Min irritation över dem är egentligen inte språkbelagd, i Vietnam misstänker jag att de i klassrummet har en standard att “kan du svaret – säg det”. Mäkta irriterande.

Jag ska skriva en text till Blueberry, företaget som hjälpt mig organisera den här resan. Det ska vara en text som får andra att göra samma sak som jag. Texten ska sedan läggas upp på deras hemsida och som tack för hjälpen får jag 500kr (eller snarare att jag betalar 500kr mindre vid nästa betalning). Kan tänkas vara piece of cake eftersom jag skriver i den här bloggen, men det är otroligt annorlunda att skriva för nära och kära, och att skriva för alla. Jag har haft den här “uppgiften” i huvudet i 3 veckor nu och inte kommit längre än att jag skrivit en inledning. Hur mycket har jag inte skrivit i bloggen senaste 3 veckorna?

Nu i dagarna får jag nog min tusenlapp från skolan för att jag höll 100% närvaro förra terminen. Om jag kommer kunna ha det den här terminen också återstår att se. Jag ska göra mitt bästa.

Jag har som tidigare nämnt bytt tåg. Detta är billigare, och därför extremt mycket mer packat med folk. I två dagar nu har vi fått hjälp från personalen på perrongen att trycka in oss i vagnarna. Rutorna har varit våta av kondens och det känns likadant som när man står längst fram på en konsert, tappar en balansen är det lugnt för det finns ett par hundra som håller en uppe. Tappar alla balansen är det kört.
Idag vid en station var det en man som ramlade när han klev av på grund av trycket från folk bakom sig. Givetvis var ett par personer snabba med att hjälpa honom upp.
Tricket att få dörrarna att stängas är att få väskan och fötterna innanför dörrarna, då kommer kroppen lätt in. Med lite hjälp då såklart.

I söndags var jag iväg till ett nöjesfält i närheten av Fuji-san. Tanken “människan är fan bra liten” slog mig inte bara en gång. Fuji-san kan vara något av det vackraste jag vet i naturväg. Det är egentligen bara en vanlig vulkan med snö på toppen, men ja, det är något speciellt över det. Jag slänger upp lite bilder från den turen med nästa inlägg, jag har nu en läxa att göra och ett 50-tal ord att plugga. Ska först göra lite äggröra med hackad lök och svamp i.

Mobilbilder

Jag har ju en kamera på min mobil. Om det inte var för att det låter som en kanon går av hade jag tagit fler bilder med den. Men de få jag tagit delar jag gärna med mig av. Speciellt dessa första som är det enda bildbevis jag har på att jag sett Fuji-san. Jag vet inte hur svårt det är att se så jag slängde in en fin beskrivningsbild också.

Sämre pluggställe kan man hitta: