Tokyo på en vecka, del 2

Tänk vad man hinner sova på en hel vecka, som lär vara tiden som gått sedan jag skrev att jag skulle ge er våra sista dagar “efter att jag fått mig lite sömn”. Jag har en tendens att samla på mig jättemycket som jag vill skriva om, och så skapar jag press på mig själv att skriva, och så blir ingenting av. Men här kommer våra två sista dagar som 3 per 7 kvadrat!

Fredag hade vi bokat in regn, det var alldeles ypperligt väder för en sväng västerut till Ghibli-muséet. Ghibli (uttalas “jibri”) är ett animeringsföretag som koncentrerar sig på långfilmer. Deras filmer är mycket kända världen över för dess, för att vara japanskt, unika animeringssätt. Filmerna är även gjorda för en bred publik. Barn älskar dem lika mycket som vuxna eftersom det finns något att hämta för alla. Barn ser roliga figurer hämtat ur en otrolig fantasi, medans vuxna utöver det kanske har förmågan att se djupet i filmerna. Det handlar mycket om barn som är med om miljöomväxling och på ett eller annat sätt flyr verkligheten. Men även om man inte tolkar in djupt i filmerna kan man även som vuxen gilla dem för dess enkel- och renhet.

Så iallafall. Vi var dit. Till muséet. Det var dock förbjudet att ta kort inne så jag sitter inte på så många såna. Men se så vackert taket i entrén är!

Eftersom det var regn var vi inte väldigt aktiva efter det. Vi gick runt lite i en närliggande stad/by, Kichi-joji, innan vi drog oss hemöver.
Vi tog oss lite ramen (nudlar) på ett hak innan madrasserna slukade oss.

Även om lördagen var våran sista hela dag tillsammans höll vi på vårat lugna tempo. Maten var äten, staden var gjord och vi var trötta på varandra. Nej, ingenting utav det där är sant men vi kände att det vore onödigt att kolla upp turistattraktioner sådär samma dag, allt på Sannas lista var ju ändå avprickat. Så vi drog och käkade lite kaiten-sushi, eller bandsushi, vad man nu vill kalla det. Sushi som går runt på ett band och man tar själv de bitar man vill ha, prydligt upplagda på olika sorters tallrikar beroende på prisklass. Finns inte ens favoriter på bandet är det bara att ropa ut det till hela restaurangen att höra så gör kockerna i ordning bitarna till dig.
Gott med mat.

När vi sedan bestämde oss för att gå till närliggande Shibuya för att ta en titt på världens mest hektiska korsning hade vi himlen på vår sida och vi fick en briljant idé: Höga lägenheter måste ha en brandtrappa, eller hur? Och från högsta våningen (i detta fall 11? 13?) borde man ju få sig en schysst blick över solnedgången. Tänkte vi.
Och det stämde ju. Man skymtar även Fuji-san.

Sista dagen till ära kan man säga att vi drog tre utav de vanligaste ting man associerar med Japan: Sushi, Fuji och...KARAOKE! Jag vet inte om jag klargjort det i tidigare inlägg men karaoke innebär inte det som vi i väst känner som karaoke, där man ställer sig och sjunger inför främmande personer på en pub eller bar. Utan man har sitt eget rum vars storlek anpassas efter antalet personer man är. Inte i efterhand såklart, vi lever tyvärr inte i en Harry Potter-värld, utan man fyller i ett formulär i receptionen med antal personer så får man något som passar. En fruktansvärt rolig låt vi genomförde på våran första karaokerunda (den jag skrev om i första delen utav “Tokyo på en vecka”), förresten, var Ricky Martins Livin’ La Vida Loca. Och något utav det bästa med att vi sjöng och dansade som galna till den är att när vi väl var hemma i mitt rum igen fick jag ett sms från Jennifer där det enda hon skrev var “Living la vida loca?”. Vad är oddsen på det, egentligen?

Tokyo på en vecka visade sig vara möjligt, även om vi inte hade ens en bråkdel på våran lista jämfört med vad staden har att erbjuda. Tokyo är en stad som ständigt är i rörelse, det är OMÖJLIGT att hinna se allting på en vecka, men om man drar åt snöret på säcken liite-lite och bara låter de större brickorna stanna kvar när man vänder den upp och ner så är det inte omöjligt att i alla fall åka hem efter en vecka och känna att man sett tillräckligt – för den gången.
Men jag måste nog medge att jag är tacksam över att jag kan språket någorlunda, det hjälpte oss nog en hel del. Så mitt tips är att lära er japanska, man vet aldrig vilken vecka i era liv ni kommer ha nytta av det.