Bös

Bös är ett ord svågern, tjuren från västkusten, Martin introducerat till mig. Det kan nog förklaras som “smått och gott” eller “ditt och datt” på vanlig svenska, även om det även används till skit-objekt. “Fan vad mycket bös jag har” eller “Måste handla lite bös” funkar lika bra. Så, lite bös:

I tisdags efter skolan var jag till bowlinghallen och körde igenom 4 serier. 243, 237, 144, 234. Vad 144 gör där? Jag har, åter igen, ingen aning. Det sköna med dessa siffror är inte att de är höga, utan att jag förtjänade dem. Min teknik satt där den skulle förutom i tredje serien, jag är fortfarande osäker på vad jag sysslade med där. Jag ville spela mer efter dessa serier men efter att jag singlat slant och den landat på “gå hem” hade jag inget annat väl än att packa ihop och gå hem.
Något jag nog glömt säga är att jag “lurar” bowlinghallen på ett skåp. När mina klot ligger i sina väskor går de inte in i mitt skåp, men när jag tar ur kloten och lägger dem bredvid varandra med de tomma väskorna ovanpå kan jag med en liten kroppsknuff få låset att klicka. Det spar mig ett par hundra kronor!

Det har kommit en ny medlem i huset jag bor i. Atsushi heter han. En 27-årig japansk man från Japans norra ö, Hokkaido. Han arbetar/söker jobb och är otroligt behaglig att lyssna på. Hans röst ligger bra i luften liksom. Han känns som en bra snubbe, jag är glad att vi har fått en mer social japan i huset. De andra är inte osociala – bara mindre sociala. (Diplomaten har talat.)
Just det där med röst har jag tänkt mycket på det senaste. Med alla (jävla) vietnameser och nepaleser i klassen har jag blivit otroligt kinkig vad gäller röster. Deras språk håller bara en ton rakt igenom, det låter ofta mer som oljud än språk. Jag blev inte positivt överraskad när jag kom till skolan i tisdags och vi fått tillökning med 3 personer i klassen. 3 vietnameser. Det klingade inte gott någonstans, bokstavligt talat. Min irritation över dem är egentligen inte språkbelagd, i Vietnam misstänker jag att de i klassrummet har en standard att “kan du svaret – säg det”. Mäkta irriterande.

Jag ska skriva en text till Blueberry, företaget som hjälpt mig organisera den här resan. Det ska vara en text som får andra att göra samma sak som jag. Texten ska sedan läggas upp på deras hemsida och som tack för hjälpen får jag 500kr (eller snarare att jag betalar 500kr mindre vid nästa betalning). Kan tänkas vara piece of cake eftersom jag skriver i den här bloggen, men det är otroligt annorlunda att skriva för nära och kära, och att skriva för alla. Jag har haft den här “uppgiften” i huvudet i 3 veckor nu och inte kommit längre än att jag skrivit en inledning. Hur mycket har jag inte skrivit i bloggen senaste 3 veckorna?

Nu i dagarna får jag nog min tusenlapp från skolan för att jag höll 100% närvaro förra terminen. Om jag kommer kunna ha det den här terminen också återstår att se. Jag ska göra mitt bästa.

Jag har som tidigare nämnt bytt tåg. Detta är billigare, och därför extremt mycket mer packat med folk. I två dagar nu har vi fått hjälp från personalen på perrongen att trycka in oss i vagnarna. Rutorna har varit våta av kondens och det känns likadant som när man står längst fram på en konsert, tappar en balansen är det lugnt för det finns ett par hundra som håller en uppe. Tappar alla balansen är det kört.
Idag vid en station var det en man som ramlade när han klev av på grund av trycket från folk bakom sig. Givetvis var ett par personer snabba med att hjälpa honom upp.
Tricket att få dörrarna att stängas är att få väskan och fötterna innanför dörrarna, då kommer kroppen lätt in. Med lite hjälp då såklart.

I söndags var jag iväg till ett nöjesfält i närheten av Fuji-san. Tanken “människan är fan bra liten” slog mig inte bara en gång. Fuji-san kan vara något av det vackraste jag vet i naturväg. Det är egentligen bara en vanlig vulkan med snö på toppen, men ja, det är något speciellt över det. Jag slänger upp lite bilder från den turen med nästa inlägg, jag har nu en läxa att göra och ett 50-tal ord att plugga. Ska först göra lite äggröra med hackad lök och svamp i.