Senaste tiden har jag hängt ute på skolans rökruta på rasterna. Inte för att röka, utan för att språka med klassens nya korean. En snubbe jag direkt fattade som vettig när jag skymtade hans stilrena tatuering och hans 6 millimeters hål i öronen. (Åter igen: herregud vad egenkär jag är.)
Idag efter skolan stod vi och snackade vid stationen ett tag innan han kom på genidraget att vi tar en lunch tillsammans. Sagt och gjort, vi köper oss en varsin macka och iskaffe och sätter oss på kaféets andra våning. Fem och en halv timme senare lämnar vi stället, och då käkade vi ändå mackorna på en kvart.
En kan väl säga att tiden bokstavligen sprang iväg. Vi trodde båda att något måste vara fel på klockan när vi såg att den närmade sig halv sex.
Det var första gången sedan jag kom till Japan som jag kastade ur mig i stort sett allt jag tycker i politisk väg till en asiat. Till övriga vänner har jag nog bara nämnt mina åsikter lite sporadiskt, och till Tobbe som jag vet är min raka motsatt vad gäller politik men som ändå är min närmaste vän här... ptja, pratar jag i stort sett aldrig politik med över huvud taget.
Det intressanta idag med Yongmin är att han för att vara asiat var väldigt mottaglig för diskussion, och ännu mer intressant (läs: ovanligt) är att han uttryckte egna åsikter och liksom bidrog till de första riktiga diskussionerna jag haft sedan jag kom hit – som inte har varit över Skype med någon i Sverige.
Det var intressant att få höra en sydkoreansks åsikt om Nordkorea, att prata nära-döden-upplevelser som vi båda haft (trafikolyckor i bådas fall), att prata om Japans, Koreas och Sveriges skillnad vad gäller skattebetalning, höra om en skobutik han öppnade upp i Korea och körde ett par år, om hans år i Australien – om maten han åt där, om Japans kackerlackor, och om våra framtidsvisioner.
Och bäst av allt: att vi klarar av att snacka non-stop i 5,5 timmar på japanska. Fast ibland stannar man ju såklart upp och söker frenetiskt efter vokabulär som man VET finns där bak någonstans (i huvudet).
tillägg: sen kan man ju fundera om jag verkligen har tid till 5 timmars fika när jag borde plugga, bowla och gymma, men "jag tar det imorgon”, som mamma brukar säga.
Idag efter skolan stod vi och snackade vid stationen ett tag innan han kom på genidraget att vi tar en lunch tillsammans. Sagt och gjort, vi köper oss en varsin macka och iskaffe och sätter oss på kaféets andra våning. Fem och en halv timme senare lämnar vi stället, och då käkade vi ändå mackorna på en kvart.
En kan väl säga att tiden bokstavligen sprang iväg. Vi trodde båda att något måste vara fel på klockan när vi såg att den närmade sig halv sex.
Det var första gången sedan jag kom till Japan som jag kastade ur mig i stort sett allt jag tycker i politisk väg till en asiat. Till övriga vänner har jag nog bara nämnt mina åsikter lite sporadiskt, och till Tobbe som jag vet är min raka motsatt vad gäller politik men som ändå är min närmaste vän här... ptja, pratar jag i stort sett aldrig politik med över huvud taget.
Det intressanta idag med Yongmin är att han för att vara asiat var väldigt mottaglig för diskussion, och ännu mer intressant (läs: ovanligt) är att han uttryckte egna åsikter och liksom bidrog till de första riktiga diskussionerna jag haft sedan jag kom hit – som inte har varit över Skype med någon i Sverige.
Det var intressant att få höra en sydkoreansks åsikt om Nordkorea, att prata nära-döden-upplevelser som vi båda haft (trafikolyckor i bådas fall), att prata om Japans, Koreas och Sveriges skillnad vad gäller skattebetalning, höra om en skobutik han öppnade upp i Korea och körde ett par år, om hans år i Australien – om maten han åt där, om Japans kackerlackor, och om våra framtidsvisioner.
Och bäst av allt: att vi klarar av att snacka non-stop i 5,5 timmar på japanska. Fast ibland stannar man ju såklart upp och söker frenetiskt efter vokabulär som man VET finns där bak någonstans (i huvudet).
tillägg: sen kan man ju fundera om jag verkligen har tid till 5 timmars fika när jag borde plugga, bowla och gymma, men "jag tar det imorgon”, som mamma brukar säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar