Josefin

I hela mitt liv har det i stort sett bara varit lärare som tilltalat mig vid fulla namn. Resten har sagt Jossi. Josse eller ännu värre jossan är för gräsliga för att användas på någon som jag. Visst, i fotbollslaget där vi var tre Josefin(e) som alla kallades Jossi(e) blev jag helt enkelt kallad Herman, lika väl som en av de andra också fick efternamnet som tilltalsnamn, allt för att undvika förvirring på planen. Jag är har aldrig varit en Josse, jag har aldrig varit en jossan, jag är en Jossi. Punkt.... Trodde jag.

För några veckor sedan fick jag mig ett nytt smeknamn. Med japanska bokstäver blir det Yose, men i svenska skulle det kunna skrivas som jåse.  Inget dubbel-S.
Jag var och bowlade en kväll med några kompisar och bekanta, och eftersom de övriga i gänget hade namn med två stavelser (Sara, Yuri, Yuki, Gishi, Hiro) kortade de även ner mitt namn, till alltså Yose. Sedan dess har det bara varit dessa två nya bekantskaper (Gishi, Hiro) som sagt Yose till mig, men igår när vi hängde i Tokyos gigantiska park, Yoyogi, och träffade ännu fler nya människor som hade problem med att höra eller säga Josefin korrekt och Jossi blev till “Yoshi”, så drog jag till med Yose. Sen råkade jag hamna på karaoke med dessa 4 nya människor och fick hela natten lång bli kallad Jåse, vilket gör att jag ändå känner mig bekväm med det.

Det har väl att göra med att japaners och svenskars o:n uttalas helt olika. Svenska o:n är klarare och lutar mer åt ett u-ljud än japaners (eller engelskans för den delen). Jåse är mycket annorlunda mot Josse. Punkt.

Eftersom att det känns lite konstigt att skriva ett inlägg bara om hur jag tilltalas slänger jag in lite bilder från gårdagens parkhäng, och från en festival jag råkade vandra rätt in i igår på väg till en konst- och fotoutställning där Ryoma hade äran att hänga upp en av sina bilder. Det var längesen jag visade bilder, dessutom. Förlåt för att kvällsbilderna är så mörka, men ja, det var kväll.

Ovanför har ni min bild, på Ryomas bild, som hängde på utställningsväggen. Nedanför har ni en snubbe som kollar portfoliepärmar, och den uppslagna pärmen ni ser är Ryomas.Vattenkrig i mörkret innebar även lite vatten på min kamera. Men den lever!Luftgitarr på karaoke är ett måste. På bild är det Yutaka som levererar.En snubbe som inte är rädd för att posera framför kameran. Och som bjöd mig på karaoken. Snäll person.

Slår på stort idag och ger er även en film från festivalen för att ni lättare ska först känslan av förvirring när man kommer ut från Shinjuku station, höghusens metro, och ramlar rakt in i en sjukt gammal traditionell festival från Japans ö i söder, Okinawa. Detta var väl dock lika mycket promo som tradition.

Ett litet tillägg om hur jag tilltalas här. Koreaner har inte f-ljud i sitt språk, så alla koreaner säger Josepin. Det är ganska sött. Som jag.