Dagens inlägg kommer inte, trots titeln, handla om att jag söker mig in till berget och nationalsymbolen Fujis skogar där kompass inte fungerar vilket är en stor anledning till varför så många dör i den skogen – eller går dit för att dö.
Nej, dagens inlägg handlar om människors (och framför allt japaners) förbannade iver till att be om förlåtelse. Visst är det fint att få höra det ibland, men i många situationer här känns det väldigt extremt, konstigt och nästan löjligt.
Som till exempel när jag glömde min keps uppe på skåpet jag använt på gymmet. Jag kom på det halvvägs hem och gick tillbaka eftersom det trots allt inte var en 10kronors keps från Wal-Mart direkt. När jag mötte en förvånad personal sade jag med ett leende “jag glömde kepsen...” och fick till svar “åh, förlåt!”.
Ja, det är erat gyms fel att jag glömde min keps uppe på skåpet, det har du helt rätt i.
Eller när jag, som så ofta sker, brett ut mina grejer i sann blodtyp O-anda framför någons skåp i till exempel bowlinghallen eller, åter igen, gymmet. “oj, jag är i vägen” säger jag och flyttar på mina grejer. “Åh, förlåt!” får jag, som alltid, till svar.
Ja, det är ditt fel att jag brer ut mig i omklädningsrummet som om det vore mitt eget rum under ommöblering. Du gör helt rätt i att be om ursäkt över att du tvingar mig att flytta på mina grejer så att du kan komma in i skåpet du (i bowlinghallens fall) betalar hyra för.
I mitt förra inlägg skrev jag hett om min huskamrat Kohei. Idag ska jag skriva ännu varmare, men helt utan irritation eller missnöje, om min andra japanska huskompis: Ryoma.
Ryoma är vad jag vill kalla för min andra hälft. Nej, vi är inte tillsammans och jag har inget intresse av honom på det sättet, vilket väl får mig att låta antagligen som en hycklerska eller galning när jag ändå säger att han är min andra hälft. Han har en lugnande och positiv personlighet och energi i både sitt sätt att vara, och i sitt skapande som fotograf som gör att jag tycker otroligt mycket om honom. Eller så gör det mig bara till egenkär eftersom jag anser att jag och Ryoma är väldigt lika varandra.
Hur som helst, andra gången jag träffade honom (första gången var när jag som hastigast sade hej när han skrev kontraktet för sitt rum, jag hade besök och inte tid med mer än det nödvändiga artiga) bjöd jag in honom till mitt rum där vi satt och kollade på bilder som Chrisse tagit. Dels för att Chrisse tar sjukt bra bilder som jag gärna stoltserar med, och dels för att jag redan under de 3 minuter jag sade hej första gången fick en känsla att jag vill spendera mer tid med den här personen.
När jag märkte att det nog inte skulle finnas något slut på vårat pratande om framtidsdrömmar och visioner fastän klockan närmade sig ett på natten ledde jag samtalet mot ett slut, genom att säga “förlåt att jag tagit din tid”.
”Du pratar som en japan”, sade Ryoma och lade till “jag tycker att en istället för att ständigt be om ursäkt ska tacka. Så, tack för att vi pratade, och tack för att du visade mig bilderna.”
Och som hans självutnämnde andra hälft kan jag inte annat än hålla med. Varför be om ursäkt över något bra? Nu kanske jag sträcker detta väldigt långt, men jag har alltid tänkt mig att en person som enbart ber om ursäkt långsamt krymper ihop, liksom kroppsligt. Detta tänker jag mig då eftersom jag kopplar ihop bra hållning med stolthet och trygghet över och med sig själv lika mycket som jag kopplar ihop ett dåligt handslag till fruktansvärd osäkerhet. Jag känner kanske inte direkt avsky när jag skakar hand med en död fisk, men jag drar mig spontant bort från den personen, tänker att den skulle må bra av att binda fast ryggraden mot en stolpe – alternativt några timmars kroppsligt arbete.
”Förlåt för att jag inte låter dig breda ut dig över hela rummet.”
”Förlåt för att jag frågade dig om det var ditt papper.”
”Förlåt för att jag frågade om du vill ha sugrör med till drickan.”
”Förlåt för att du fick vänta på din tur i kön".
”Förlåt för att det tog mig en sådan tid att få ur mynten ur maskinen.”
Listan kan bli alldeles för lång men det jag vill säga med den är, att be om ursäkt över småsaker inte kan ha en positiv påverkan på dig. I alla fall inte enligt en grundlig studie från min låda av åsikter. Istället tycker jag som Ryoma, att du ska tacka så mycket du kan, eftersom det kan ha en sådan inverkan på de iblandade personerna.
Du är sen till en fika. Det är antingen “förlåt för att du fick vänta” eller “tack för att du väntade” som gäller, och jag hade då valt den andra meningen eftersom den har en starkare antydan till att fikan verkligen betyder något för mig – trots att jag kom sent.
I mina studier har vi sedan en tid tillbaka studerat ord som i ordboken kan skilja sig minimalt, men som ändå ger skillnad på artigt språk och känslostyrt språk, som i exemplet ovan kan vara valet mellan tack eller förlåt. Det har blivit så tydligt för mig att det är detaljer och nyanser som ska tas med i beräkning när man väljer vilket ord eller vilken formulering som passar bäst. Men det är klart att det ibland också är ganska givet att man ska be om ursäkt, om man till exempel skjuter någon, istället för att tacka för att den tog emot kulan.
........
Nu ska jag (inte så) abrupt låta denna vägg av text få ett slut eftersom detta verkar vara något jag kan spinna vidare på all evighet, ni ska bara veta hur mycket text jag tagit bort för att få detta någorlunda sammanhängande.
Jag ska ta en dusch efter ett svettigt bowlingpass och ett lika svettigt gympass. Jag ska duscha snabbt, för jag har längtat efter att dricka en kall öl efter en (inte så) varm dusch sedan lektionen idag där vi pratade om hur extra god ölen är just då. Jag är ledig från skolan imorgon.
Vädret i Tokyo håller sig stabilt kring 30 grader oavsett regn eller inte. Fuktigheten tar död på mig, men jag lever än så länge.
Tack för att du läste ända hit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar