Min kära huskamrat som går mig på nerverna mycket oftare än vad de andra i huset gjort någonsin tillsammans, inklusive de som redan lämnat huset för andra vyer.
En snubbe som klagar över att huset är gammalt och skitigt. Ja, det är det också, men vad ska man göra åt dess ålder? Bygga ett nytt? Och i och med att det är gammalt har det lättare för att bli skitigt eftersom möss och kryp vet bättre än gud vart alla dammhål finns. Dessutom är det 6 personer som bor i huset. Och jag vet inte om han vet om det, men mycket av det damm man har i ett hus kommer från människor, så att det är skitigt är ingen skräll. Att det sedan finns människor i huset som inte bryr sig lika mycket eller har för mycket att göra för att städa mer än vad som är på gränsen till tillräckligt är något man helt enkelt får leva med – annars är man inte fit för att bo i ett delat hus. Om man inte känner för att ta reda på det själv, vilket man blir tvungen att göra ibland. Jag gapar dock aldrig om att jag diskat någon annans kastrull eller skrubbat bort nåns annan skit i toaletten med toaborsten.
“Idag tog jag ut soporna”, var det första jag möttes av förra veckans onsdag när jag kom hem från skolan. Det var inte första gången han berättade vad han gjort för något “bra”, och jag vet att han sökte ett tack. Men för mig faller det naturligt att om jag är sist i köket kvällen före sophämtning så tar jag ut soporna. Så irriterad som jag var bredde jag på med så mycket ironi att till och med en blåögd Kohei kan förstå den när jag sade mitt “Vad bra du är!”.
Men att förstå som i höra och uppfatta känslan och verkligen förstå är olika. Dagen efter möttes jag istället med “visst är det RENT i hallen? Jag har städat.”. Jag vet inte vad jag ska säga. Tack är väl det normala, men jag kan inte finna mig till att tacka någon för att den gjort något enbart för att få höra hur bra den är. “Jaha”, tror jag att jag svarade men jag minns inte riktigt.
“Toaletten luktade piss så jag städade den”, sade han en annan gång. När jag frågade om han står eller sitter ner när han kissar svarade han skrattandes att han givetvis står upp. Inte konstigt att det blir att lukta piss då om du bestämt ska stå upp och låta det skvätta upp på toalettstolen utan att du torkar upp det innan du lämnar toaletten, utan att fälla ner locket, svarade jag honom, jävlart bitter.
Det är klart, det finns mycket småsaker med Kohei som bygger upp så pass att när en litenliten grej händer eller sägs så blir irritationen maximal direkt. Jag kanske är en dålig människa som säger såhär, men jag har liten tolerans för en människa som tror att vegetarianism är en hjärtsjukdom, eller som seriöst funderande och undrande frågar om Grekland är ett rikt land... 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar