En bra måndag. En viktig måndag.

Idag har varit en rätt så annorlunda dag. Måndagar är egentligen tunga eftersom jag har lektioner från 8:50 till 16:00, och den allra första lektionen är en ganska svår lektion där vi tillsammans med japanska studenter pratar om mångkultur. Det kan vara ett ganska tungt ämne med mycket ord som en inte lärt sig än vilket gör att en måste hålla sig fokuserad till 100% för att kunna hänga med. Hittills har jag spenderat många av dessa lektioner genom att stirra ut i luften och inte kunna ta in ett ord pga trötthet och därmed inte kunnat bidra till gruppdiskussionerna, men idag hände det något. 

Jag gick upp tillräckligt tidigt för att hinna äta frukost (äggröra och smörgås med ost), tvätta håret samt fylla på min vattenflaska. När jag satt på bussen så satt jag och läste i en bok (novell) istället för att sitta och sova med huvudet mot rutan och musik i öronen. På första lektionen hängde jag med rätt så bra och fick användning för min nya elektroniska ordbok som jag spenderade en fjärdedel av stipendiet på (~2000kr), och inte nog med det så fortsatte allt att flyta på under hela dagen. Andra lektionen (hörförståelse) var skitsvår eftersom läraren ville att vi skulle lära oss urskilja ord bland gröten som kommer ur en gammal sluddrig japansk farbrors mun, men det var ändå roligt eftersom alla satt som frågetecken. Jag själv släppte pennan i bordet flera gånger i uppgivelse, jag har sällan varit så irriterad på mig själv samtidigt som jag är det med glimten i ögat. Hur ofta kommer jag lyssna på sluddriga gubbar med ljudkvalité som passar ett gammalt VHS-band liksom. Inte på något framtida prov i alla fall, that's for sure!

Tredje lektionen är en kurs som kan översättas till "Upptäck mångfalden i Japan", där läraren varje vecka presenterar en ny majoritet i Japan. Det är vanligtvis en sjukt intressant kurs, men idag så var det något extra i och med att vi hade en gästföreläsare från ICU, ett universitet som ligger ett par hållplatser bort från våran. Föreläsaren i fråga är transgender och han pratade om hur det var att leva som det i Japan. Mer om det längre ner i inlägget under stjärnorna.

På fjärde lektionen fick jag tillbaka en uppgift jag lämnade förra veckan där läraren enbart markerat ett enda tecken som överflödigt. Resten av texten (innehållet, grammatiken etc) var helt perfekt, tydligen. Det var en sjuk boost. Inte så mycket att renskriva heller när det bara handlar om ett tecken.

Efter skolan stack jag till Shinjuku för att möta upp med några andra utbytesstudenter. Vi medverkade i en intervju om ett karaoke event som vi var på för några veckor sedan och fick betalt 5000 yen (350kr) för att sitta i ett karaokerum och säga vad vi tyckte om eventet, eventuella priser på ett sånt event, och bara generellt prata idéer och tankar om olika japanrelaterade underhållningsevenemang. Efter intervjun blev vi bjudna på mat och dricka i en sån där kryp-in-restaurang som använder plastdraperi som väggar, hur mysigt som helst. Det rundade av dagen helt perfekt. 

☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

Jag undviker att nämna personens namn, men använder pronomen han eftersom det är så han identifierar sig.

Killen som kom och gjorde en presentation för oss är hyfsat jämnårig med mig och föddes med en kvinnas kropp här i Tokyo, men har så länge han kan minnas alltid identifierat sig som kille. Tankar som "vad är det för fel på mig?" och "varför får jag inte vara såhär?" ledde till självmordsförsök som tonåring (han försökte hänga sig), och det faktum att han är transgender har även lett till misshandel inte bara från barn/människor i skolan eller i hans närhet, utan även från hans föräldrar. Han bor sedan några år tillbaka ensam och har ingen kontakt med sina föräldrar, som han säger att han aldrig mer behöver träffa. (Han valde efter mycket om och men att fortsätta plugga efter gymnasiet och valde ICU av två anledningar: ICU som universitet är väldigt LGBT-vänlig, och det är också ett av få universitet där du kan ändra ditt kön i ditt skolregister.) Han har fått utstå mobbning och har även blivit diagnostiserad med ADHD, vilket allt kan kopplas till hans djupa depression som ibland hindrar honom från att kunna röra sig en millimeter från sängen. "Idag är en bra dag, jag kunde ta mig upp ur sängen."

Han pratade mycket om hur Japans lagar sätter stopp för en transgender att genomgå operationer. Till exempel så måste du för att byta kön i Japan uppfylla bland annat följande krav:

- Du ska vara över 20 år gammal.

- Du får inte vara gift.

- Du får inte ha barn som är under 20 år gammalt.

- Du ska vara infertil. 

Du måste även bli diagnostiserad med GID (Gender Identity Disorder) av två olika psykiatriker, en process som oftast tar flera år, för att få rätt till operationer och hormonterapi. Låt oss ta en paus här och fundera över hur ens identitet ens kan klassas som en "disorder" - som om det vore en sjukdom. Så. Ni får gärna fundera vidare utan uppmaning också. Släng in en tanke på att detta självklart betalas ur egen ficka, en summa som lätt närmar sig 100 000kr.

Efter hans presentation var över så delades vi in i grupper där vi skulle diskutera hur vi tror att vi skulle reagera om våra eventuella framtida barn kom ut som LGB eller T. I min grupp var vi väldigt överens om att oavsett vad så är stöttning det absolut viktigaste. Det har inte så mycket med "acceptans" att göra tycker jag, eftersom "acceptans" kan tolkas som att du accepterar något utöver det vanliga. Mitt personliga svar på frågan är att jag hoppas och tror att jag i ett sånt läge inte kommer kommentera någonting, eftersom det inte ska behöva vara något som behöver kommenteras. Det är inte min sak att "tycka till" om en annan persons identitet. Med folk från olika länder från Europa och Asien och ett par amerikaner blev det intressanta diskussioner där några av tyskarnas inlägg var det som kanske stod ut mest. Två tyskar sa att deras uppfostran varit strikt katolska och att de innan den här lektionen aldrig ens tänkt tanken på att deras barn skulle vara något annat än hetero, och sa att de ärligt talat inte ens kan föreställa sig varken den ena eller den andra reaktionen. En annan i klassen från samma område i Tyskland är däremot homosexuell och kan knappt förstå hur tanken aldrig slagit dem.

Diskussionen avrundades med att gästföreläsaren sa sin egen personliga åsikt: att om hans barn skulle vara LGB så skulle det vara "party every day", men om hans barn kom ut som transgender som han själv så skulle han säga stoppstoppstopp och förklara hur slitsamt det är på ens psyke och ens kropp om en vill gå igenom alla operationer. På något magiskt sätt fick han genom sitt kallblodiga och neutrala sätt att säga det på få de nästa orden att låta helt normala: "I don't know how long I will live."

Det var lite surrealistiskt att höra någon prata så öppet och så lätt om att man i framtiden kanske kommer ta livet av sig på grund av att man mår så jävla dåligt. Jag kände direkt hur mina ögon tårades och jag fick svälja många gånger innan jag kunde få bort klumpen i halsen. När lektionen var slut gick jag fram och ville tacka för hans engagemang och försöka få fram något som "kan hjälpa honom att må bättre" men jag kunde inte annat än tacka och kommentera hur viktigt detta är inte bara för folk att få höra på utan också för en själv för den personliga bearbetningen. Det var så fruktansvärt upprörande att höra om hans upplevelser och jag tänker för mig själv, såhär en hel vägg av bloggtext som tagit 2 timmar att skriva senare, att det är viktigt att komma ihåg att han inte är deprimerad för att han är transgender, utan han är deprimerad för att samhället inte tillåter honom att vara transgender.