Yamanashi bildbomb

Wow. Sedan min senaste uppdatering för ett par veckor sedan så har jag haft fullt upp känns det som med bussresa med skolan till Yamanashi-prefekturen, promenad till toppen av ett berg här i Tokyo, ett par vänners bröllop, och nu senast igår var jag till Yokohama för att se X Japan live i Yokohama Arena. Jag börjar med Yamanashi i det här inlägget.

Yamanashi-prefekturen är en grannprefektur till Tokyo, och den är känd bland annat för goda viner och Mt. Fuji som ligger i söder vid gränsen till Shizuoka. (Se karta över Japans prefekturer här.) Vi tog oss dit en fredag med buss på 2,5 timmar och hade dagen fullspäckad med ställen vi skulle stanna till vid, men med endast 1,5 timmes sömn under natten så var jag inte alls pepp på något över huvud taget. Jag försökte sova på bussen vilket såklart inte gick så jättebra. Jag lyckades skramla ihop kanske en timmes slumrande på ditvägen och var kanske inte riktigt lika intresserad som de andra var över att stanna vid en glassfabrik och äta gratis glass (jag åt en halv), utan jag kände mig bara allmänt misärig (helt klart ett ord) och ville till bussen igen så jag kunde vila. Bra start på resan med andra ord. Det som glassfabriken får ett plus i kanten av mig för är att den var omringad av tallskog. Eftersom jag var tidig tillbaka till bussen tog jag mig tid till att dra några djupa andetag, och kunde inte låta bli att tänka på Sverige och då framför allt Dalarna med all skog. Det var några sentimentala sekunder.

 

Vi var så pass många som åkte på resan att vi hade två stora bussar med en guide i varje som förklarade om ställena vi skulle till och gav oss lite information. När vår guide började prata om stoppet efter glassfabriken, en "vägkrog" som serverade en nudelrätt som tydligen kommer från Yamanashi, så var jag fortfarande måttligt intresserad och hade dessutom börjat känna mig illamående så jag ville helst inte tänka på mat. Men när vi kom fram, tog av oss skorna, tassade på tatamimattorna och satte oss vid det gigantiska bordet där maten redan stod serverad var det som att jag vaknade från min zombieliknande existens och jag kunde faktiskt exklamera med de andra. Jag menar kolla.

Nudlarna är breda och tjocka och liknar udon-nudlar, soppan är miso-baserad. Det är en helt vegetarisk rätt med pumpa, sjögräs, morot, potatis, purjolök, lök och någon svamp, i det här fallet shiitake. Maten serverades i järngrytor, jag åt nog inte ens upp hälften för att det var så mycket. Jag mådde onekligen bättre efter maten och har kanske den att tacka för min energi att fota under resten av resan.

Vårat nästa stopp var Takeda Shrine. Ett tempel byggt i slutet på 1910-talet för att hedra en gammal krigsherre, Takeda Shingen, som levde nån gång under 1500-talet. Tempelområdet var ganska stort och jag gick runt och fotade så mycket annat att jag faktiskt missade huvudtemplet, men när jag fick bilder som dessa känner jag att det inte gör så mycket ändå.

Speciellt den här sista kommer nog alltid vara en favorit. Inte bara på grund av de vackra färgerna, utan för att jag tog bilden medans kameran stod på Manuell, vilket innebär att jag fick fixa och trixa en del innan jag fick det ljus jag ville ha. Jag är nöjd över att jag tog mig tiden att klura. Här är den bara lätt redigerad med pyttelite ökad färgkontrast.

Som avslutning på Yamanashi-resan åkte vi till "Yamanashi Prefectural Maglev Exhibition Center", som det så kort heter. För att sammanfatta kan jag säga att det är en utställningsbyggnad om världens snabbaste tåg, JR-Maglev, som testkörs förbi den byggnaden. Vi hade turen att få se det sticka förbi i 500km/h vilket är den hastighet det kommer ha när det i framtiden kör passagerare mellan storstäder. Det som är speciellt med tåget förutom att det kan köra i över 600km/h är att det är förarlöst, det svävar, och det drivs fram av magneter. Som Oscar sa när jag skickade en video till honom: "vad sysslar SJ med liksom".

Under hela besöket vid utställningen gick jag runt och frös, men när vi sen satt på bussen på väg hem var det tvärtom som att jag höll på att brinna upp. Klassisk förkylning med antagligen 38-39 graders feber. Men trots att jag var helt slut så hade jag bestämt träff med Ayano för att gå ut och ta nånting att äta. Jag var på vippen att ställa in det men bestämde mig för att gå ändå, och tur var väl det för när vi kom tillbaka till skolan så stod inte bara Ayano där och vinkade, utan även Tommy som var hit på en 10-dagars visit. Jag hade inte träffat honom sedan innan sommaren så det var hur trevligt som helst även om jag var jäkligt sliten. Han hade med sig marabou schweizernöt och en chokladkalender såhär lagom till jul till mig, så himla gulligt. Jag hann träffa honom en till gång innan han stack hem, då hade jag blivit kvitt min förkylning och kunde prata mer sammanhängande. 

Även om resan till Yamanashi var slitsam så är jag glad att jag åkte. Det var något fantastiskt över att halvligga i sätet och se ut över det bergiga landskapet som en annars aldrig får se så mycket av i Tokyo eftersom det döljs av byggnader, och att få känna lukten av tall och gran. Och att dra ett djupt andetag och det enda som kommer in i lungorna är ren luft istället för avgaser eller avloppslukt som en annars är "bortskämd" med i en storstad. Det enda som var lite synd var att det var så molnigt att vi inte såg Fuji en enda gång, trots att vi i princip var alldeles bredvid. Istället fick jag skymta det en vecka senare från toppen av ett annat berg... (to be continued)