Reina och Anders bröllop

Sådär. Nu har jul passerat och jag är enbart en dag bort från en hel veckas ledighet, vilket är vårat vinterlov. Egentligen borde jag inte klaga eftersom jag inte har lektioner på torsdagar och fredagar vilket gör att jag har minilov nästan varje vecka, men jag kan ändå inte hålla tillbaka en suck av lättnad över den kommande lediga veckan. Det är många projekt och rapporter som kommer sluka så mycket av min tid i januari att de redan börjat göra mig trött. Jag känner att det hade varit asnice att vara hemma i Sverige nu och jobba och få in en medelmåttig lön än sitta här och skriva rapporter, men det är nog en känsla som uppstått på grund av min lysande ekonomi de senaste veckorna. På den korta tiden jag har varit här så har jag hunnit spendera mer eller mindre allt av mina sparpengar, vilket på ett sätt nu i efterhand känns jobbigt att tänka på - samtidigt som de spenderade pengarna i sin helhet enbart gått till vettiga saker, så som konserter, sängkläder, skolgrejer, julklappar, umgänge och Reina och Anders bröllop. Det sistnämnda är vad jag vill fokusera på i det här inlägget!

Jag träffade Reina i Göteborg för två år sedan, nästan direkt när jag flyttat till Göteborg och började hänga på språkcaféet där. Jag kände på en gång att hon var en sån där person som jag vill lära känna mer och som jag nog har mycket gemensamt med. Några tre-fyratimmars fikavändor senare så kändes det som om att vi känt varandra i flera år, och hon blev snabbt en person som jag kan vända mig till utan rädsla över att låta dum. Anders träffade jag i samma veva och vi har träffats några gånger där vi bland annat gått på Lisebergs julmarknad tillsammans, eller lagat mat hemma hos Reina och Anders. De är ett väldigt fint par som jag håller mycket av och det gör mig otroligt glad att jag kunde vara med på deras bröllop här i Japan. Det var första gången jag var på ett bröllop här, det var första gången jag hade en kimono på mig i mer än någon timme, och det var första (och kanske enda) gången som jag fick se Meiji-jingu från insidan.

Meiji-jingu byggdes för drygt 100 år sedan till minne av dåvarande kejsaren och kejsarinnan Meiji. Templet förstördes under andra världskriget men byggdes upp igen under '50-talet och är idag ett vanligt turistmål för den som besöker Tokyo. Däremot så är turister inte välkomna att gå in till helgedomarna, utan det är bara något de anställda har tillträde till. Eller de som är där på låt säga ett par vänners bröllop... Till och med Wikipedia och Google saknar bilder på det rum där ceremonin ägde rum, det är lite coolt. Självklart har inte jag heller några bilder från ceremonin eftersom det är fotoförbud, men jag har fått tillåtelse att dela med mig av bilderna jag tog före och efter ceremonin.

Det regnade den dagen, och när vi gick sakta i led mot helgedomen för ceremonin och en tittade mot den öde innergården dit ingen har tillträde så kändes det som om det var en scen som hämtad ur en film. Fint silande regn som faller mot kalla, gråa stenplattor med träväggar och pelare i mörkt trä och mörkgrönt tegeltak. Det känns som att jag kan förstå hur människor som mediterar och som menar att de funnit sitt "inner peace" känner.

Under ceremonin var vi uppdelade på varsin sida om Reina och Anders, som satt mitt i rummet. Anders släktingar/vänner på ena sidan och Reinas på den andra. Det var en präst som sjöng/manade på japanska till helgedomen om att ta hand om Reina och Anders lovord till varandra. De drack sake ur varandras koppar, de läste upp sina löften, och även vi andra drack sake för dem. Det var även ett gäng andra ceremoniella grejer som hände men som jag inte riktigt kommer ihåg meningen med. De hade bland annat ett varsitt blad som de vände på i ett bestämt antal rörelser, och vi bugade några gånger. Efter att prästen ropade "grattis till ert giftermål!" så var vi gäster som eko och ropade också grattis (detta var en del i ceremonin). Reinas kimono vägde över 10 kilo och hon hade hela tiden en kvinna med sig som assisterade och lade kimonon rätt när Reina hade satt sig eller ställt sig upp. På någon bild kan man se, om man anstränger sig, hur Reina håller upp kimonon med ena handen, något hon fick grym träningsvärk av efteråt. Nu till bilderna!

Reina med riktiga blommor i håret signerar deras giftermål.

Trädgården utanför.

Det traditionella instrumentet koto.

Förrätt: Tofu, sjöborre, räka, daikon rädisa, krabba, lax, rom

Sashimi: Torsk, räka, bläckfisk, guldbrax

Hummer (spiny lobster)

På tallriken: Grillad biff med potatischips och grönsaker. I skålen: kokad fisk, grönsaker och räka

Misosoppa med tofu och svamp, ris med krabba och ägg, inlagda grönsaker.

Anders pappa höll ett tal på japanska.

Jag i en kimono som jag hyrde. Min kimono har länga ärmar som hänger ner eftersom jag är ung och ogift.

Strumpan och skorna.

I "väst" så har vi blivit matade med idén om att en kimono är något som en sätter på sig som en morgonrock, och ja, om du går in på H&M och frågar efter en kimono så är det självklart ett sådant plagg som du får i dina händer. Men en riktig kimono är inte något simpelt du bara drar på dig för att kyla dig när du gör din frukost. Det är inte ens bara ett plagg. En kimono består av en underkjol, en undertröja, en underkimono (på bilden på mig ser ni lite rosa i de långa ärmarna, det är underkimonon), strumporna, skorna, obi:n (det guldiga bältet runt midjan) som knyts, snöret utanpå obi:n, och innanför obi:n så har jag fem eller sex snören som är knutna tight om de lägre revbenen. Jag har även två handdukar som hjälper till att hålla formen på obin. Och det rosa som sticker fram runt bröstet, samt det rosa som syns vid min hals är också två fristående tygbitar. Jag betalade lite mer än en tusenlapp för att bli påklädd, och när jag stod där och hade två kvinnor som försörjer sig på att klä på kimonos så fick jag erfara vilken konst det verkligen är, och det fick mig att uppskatta kimono än mer än jag redan gjorde. En gång var det en som sa till mig att "det finns ingen klänning som kan slå en fin kimono", kanske inte det mest objektiva en som jobbar med att klä kimono kan säga, men jag är ändå beredd att hålla med! Det var en riktigt trevlig upplevelse att ha på sig även om det var ganska tacksamt när allt togs av och jag kunde andas normalt igen. För att inte nämna hur skönt det var att gå på toaletten...

Även om det var det traditionella instrumentet koto som användes och som tros ha funnits sedan ett par tusen år tillbaka så var låtarna betydligt mer moderna än så. När Reina och Anders kom in i matsalen så spelades en låt med X-Japan (som jag och Reina veckan efter bröllopet såg live), och det spelades även ett gäng låtar från Ghibli-filmer, First Love med Utada Hikaru (som är roten till varför jag befinner mig i Japan just nu eftersom jag fastnade för hennes musik när jag var yngre), och de hade även förberett den svenska nationalsången. Det var en riktigt häftig och känslosam dag generellt, men att höra musik som jag annars älskar framföras på det här för mig främmande instrumentet var även det tillräckligt för att bli tårögd flera gånger. Jag avslutar inlägget med en video jag hittat på en "gammal klassiker"...