En morgon under mina första veckor här stod jag på perrongen och kikade på människorna som forsade fram från bokstavligen alla håll och kanter. Jag tänkte mig själv som den enda människan bland ett hav av radiostyrda robotar som går framåt med snabba och säkra kliv. Robotar som synchar sina första steg ut ur tåget med löjligt exakt tidspression eller svär någonting på robottiska inombords när den får vänta några minuter på ett tåg. Robotar i kostym och väska som ställer sig i precisa led i väntan på tåget, som kliver åt sidan exakt samtidigt som det exakta tåget stannar, på exakt samma ställe som det alltid gör. Jag antar att det var just för att det var morgon som jag fick den här visionen, eftersom det varje morgon avgår tåg samma minut som nästa anländer.
Men det var då det. Nu finner jag mig själv stående på samma perrong som alla andra utan den blekaste aning om hur jag tog mig dit eller hur lång tid det gått sedan jag lämnade huset. Musiken är på ganska hög volym och jag behöver inte längre kolla vilken som är nästa station, jag känner det på mig när jag ska gå av. Och så tyckte jag att det var förbannat jobbigt att behöva vänta 9 minuter på ett tåg hem en gång när jag stått och pratat med Tobias i ungefär 11 sekunder för länge.
かっこいい!
SvaraRadera