Detta är livet

Nästan en vecka har gått sedan min senaste uppdatering. “Hon måste ha fullt upp”, kanske ni tänker. Men det har jag inte. Jag har bara fruktansvärt svårt att hitta någonting som är värt att skriva om, för mer än någonsin befinner jag mig i vardagens vardag.

I veckan fick jag min allra första sena ankomst till skolan. 10 minuter. Om man ska komma försent är det bra om man håller sig inom den första kvarten, det noteras inte som lika illa som om man kommer efter det – så än så länge ligger jag på det goda planet. Jag är väldigt nöjd över att klara mig nästan 7 veckor innan min första sena ankomst. Jag har dessutom 100% närvaro. Om jag håller i det fram till jul och håller mig borta från sjukdom eller något annat som skulle kunna trassla till min procent blir jag belönad med någon slant. Hur mycket kommer jag inte ihåg, men många bäckar små säger man ju.

Två gånger i veckan går jag direkt från skolan till bowlinghallen i Takadanobaba, en promenad på ungefär 20 minuter. Vid lathet kan jag betala 12kr och ta tåget en station, men det har hänt en gång hittills. Jag trivs bra i bowlinghallen, de anställda känner nu igen mig och istället för välkommen får jag ett vanligt hej. Jag har en känsla av att det mesta av mina besparingar kommer gå åt i den lokalen. 25kr per serie kan jag gott betala, men min första månadshyra för ett skåp som tar två klot blev över 600kr, men då betalade jag en “startavgift” på det skåpet och eftersom november är en av de mer aktiva månaderna är priset högre då. Det förekommer ett par månader om sommaren att hyran är nere på 100kr. Men ja, jag blundar inte för att det är dyrt – och då har jag ännu bara två klot här, med planer på att få hit två till. Banorna är relativt lättspelade, med en spärrboll kommer jag nog kunna snitta ett tiotal över 200 om jag går in för poäng. Bra för självförtroendet, men jag åkte inte hit för att bli ännu divigare – jag har faktiskt påbörjat min grundträning.

Det är mycket nytt som har kommit med den här flytten. Inte bara att jag måste lära mig ta hand om mig själv på en ny nivå, jag måste även lära mig ett språk och anstränga mig rejält om jag vill ha någon form av umgänge. I Sverige kom allting liksom gratis med bara ett par telefonsamtal. Detta är inget som kommer som käftsmällar såklart, jag är inte dum. Men det är annorlunda att inte vara i sånt behov av telefon eller andra kontaktnät. Så eftersom jag ändå lever under kategorin annorlunda har jag satt upp mål för två, kanske tre, joggingturer i veckan och jag har sett ut ett gym som eventuellt kommer få dra en och annan slant från mitt konto framöver. Kul, kanske.

Vad som mer är noterbart från dessa 6 dagar är att jag hittat ett bageri som ligger längs vägen till/från tågstationen som säljer baguetter och någonting wienerbrödsaktigt fast med äpple och kanel istället för “det där äckliga gula” som vi har i Sverige.

Jag hade gärna delat med mig av lite nya bilder jag tagit, men jag glömde kameran i bowlingväskan. Så istället rundar jag av här och värmer upp min första och riktigt goda hemmagjorda broccolisoppa innan jag sätter mig med 16 nya tecken och 100 nya ord. Eftersom det regnar lämnar jag dagens gymnastik till hjärnan.