Det japanska språket #2

Den tredje och svåraste delen med japansk skrift är de tecken som är hämtade från kinesiskan, i japan kallat kanji. Det är den första skriften som användes i Japan, i alla fall utav de som används idag. I grunden kommer tecknen från målningar, jag har fixat fram en bild med lite exempel:

Som ni ser finns det en spalt med “KUN” och en med “ON”, det är kort för kunyomi och onyomi, vilket i sin tur kan översättas till “japanskt läsesätt” och “kinesiskt läsesätt”. Och det är där det börjar bli krångligt eftersom tecken ofta har mer än ett sätt att kunna läsas på, och det ändras beroende på om och vilket tecken det har bakom sig. Jag kan ta ännu ett exempel, tecknet för 1)storebror och 2)lillebror: 

ani | 兄 | kyou
otouto | 弟 | dai

Till vänster står kunyoumi, vilket är hur tecknet skulle läsas om det stod där själv. Till höger onyoumi, vilket är hur tecknet läses tillsammans med ett annat tecken. Om man sätter ihop dessa två blir det alltså kyoudai, vilket är ordet för syskon. Det finns även en kvinnlig variant på syskon utifall man bara har systrar, men man använder oftast kyoudai, även om man har syskon av båda kön. (...)

När man skriver kanji är det även viktigt att man skriver strecken i rätt ordning. Eftersom alla skriver efter samma mall är det lättare att tyda tecknen när det är slarvigt skrivet, eller i skrivstil. Så det första jag gör är att lära mig streckordning, sedan försöker jag få in en bra balans i tecknet när jag skriver, och sedan går jag in på att lära mig dess betydelse och vanliga ord det förekommer i. Det hela är en lång tidsprocess som egentligen aldrig tar slut. Kanji är en färskvara, japaner som inte skriver mycket glömmer ofta hur man skriver dem även om de kan läsa och som utlänning och ny till det bör jag lägga ner tid varje dag på att gå igenom kanji jag lärt mig för att det ska fastna.

Det är inte samma sak att förstå ett kanji och att kunna läsa det. Mer avancerade tecken än de skrivna ovan är ofta i hopbyggda genom att ta delar av andra tecken. Så ofta när jag inte kan läsa ett tecken eller ord går jag in på tecknets detaljer och försöker tyda det på så vis. Det är svårt, men det funkar ofta, tror jag. Just nu besitter jag kunskapen att förstå kanske 200 tecken eller så, men jag kan skriva runt 100. En medel japan (och kines) sitter på 10.000 tecken. För att kunna läsa en tidning krävs 2,500-3,000 tecken. Så om jag kommer vara nöjd här efter 1 års studier där bara 2 lektioner i veckan är ämnade åt kanji? Absolut inte, men kanji är något man kan plugga på egen hand var man än befinner sig. Därför anser jag det inte vara viktigare än någon annan del i språket, bara för att det är svårare. Inte heller anser jag det vara mindre viktigt bara för att jag kan plugga det i Sverige också.

Så om vi har två lektioner i veckan åt kanji, jag var tvungen att kunna läsa och skriva hiragana och katakana innan jag kom hit – vad gör vi då på lektionerna?
Vi lär oss att prata. Vi går igenom olika sätt att säga saker, som skillnaden mellan att plugga (just NU på sekunden, när jag pratar) och att plugga (som i sysselsättning, istället för att arbeta). Vi lär oss ord. Japaner måste nog vara bäst på att skapa ord för ingenting, bara för att de tycker det är smidigt att ha till exempel:

• Olika räknetal beroende på om det lever eller inte, om det är i fast eller lös form eller vilken form ett objekt har. I Sverige säger vi en penna, en boll, en öl. I Japan har de olika ord för varje sådan “en”.
• Ord för att riva ett papper eller riva ett klädesplagg är lika lite samma ord som att ha sönder en stol och ett glas.

Inte minst lär vi oss grammatik. Jämfört med kinesiska som är mer eller mindre totalt fritt från grammatik har japanskan ganska mycket utav det, dock inte som skolans spanska grammatik som kedjas kring att böja verb, utan vi lär oss att böja meningar. Att skapa substantiv, ackusativobjekt och allt vad det kan heta på svenska.

Och just det, det finns formell och informell japanska. Man använder alltid formell japanska till personer som “står över en själv” i rang, det vill säga till de som är äldre än en själv, till de som jobbat längre än en själv på företaget och framför allt till ens lärare. När min lärare fick veta att vi säger våra lärares förnamn i Sverige fick jag nog höra det renaste och ärligaste samt längsta “EEEEEEEEH?” jag hört sedan jag kom hit. Jag vet inte vad mina lärare här heter i förnamn ens.
När jag träffar nya personer använder jag alltid formell japanska, men jag brukar snabbt övergå till informell just för att det är en vänskapligare känsla och om de skulle bry sig om det är de inte personer jag vill lägga ner tid på.

Wow, inlägget lider mot sitt slut. Det fanns till och med mer att skriva än jag hade tänkt mig. Jag hoppas det inte känns för utdraget.  Jag är glad för eran skull att jag valde att dela upp detta i två delar...