Idag har jag varit ut på äventyr. Jag var till Ikebukuro, ett av de lite större områdena i Tokyo. Grundtanken var att jag skulle köpa mikrofon så att Skype inte ska förbli en omöjlighet.
Jag skulle ta den östra utgången och sen bara gå åt höger, har min norska husvän sagt. Jaha, det lät ju inte så svårt tänkte jag och gick av tåget. Jag hittade inte östra utgången. Istället följde jag bara strömmen och hamnade mitt på ett torg och det första jag såg var KFC (bilden är inte tagen från torget). Det luktade friterat och andra ännu oidentifierbara dofter. Jag blev hungrig.
Jag kikade in genom varje mathak jag kom över men de såg överfulla ut, eller så behövde jag jobba lite på mitt mod att beställa mat på ett språk jag ännu inte hanterar. En del restauranger var det kö till för att få komma in. På något vänster lyckades jag dock strosa så pass att jag kom över ett Soba & Udon-hak (läs: nudlar), som låg ungefär 100meter från där jag ursprungligen kom, som var nästintill öde så när som på en människa.
Eftersom jag provade Udon under mitt Londonbesök 2009 valde jag den här gången Soba. Med fisk. Fråga mig inte vilken, jag pekade bara på det som såg minst friterat ut. Gott var det i alla fall. Jag har en plan på att återvända till restaurangen när jag kan säga något mer än vad jag vill äta.
Jag har sett att det ligger ett par Soba-hak väldigt nära huset, de ska få sig sina besök också – det är jag säker på.
När jag var redo att ge upp sökandet utav den där butiken norsken, Tommy, tipsat om återvände jag till stationen. Jag gick en gång till vilse innan jag till min stora glädje (läs: förvåning) hittade östra utgången och sedan också Bic Camera. Det är alltså en 8-våningars byggnad med allt en teknik/prylnisse kan önska sig. Skal till iphone/ipods/Xperias, massagestolar, hörlurar i alla jordens färger, TV-apparater som visade upp sin kvalité med Final Fantasy XIII-2 på högsta volym – och så vidare. Det var så fruktansvärt mycket grejer att kolla på men när jag kom till dammsugarna kände jag att det fick räcka. Min IQ sade mig att mikrofoner antagligen finns vid hörlurarna, på våning 2. Nu är jag fit for Skype.
På vägen hem stannade jag och handlade. Köpte något från havet, gissade jag. Bläckfisk visade det sig att det var.
Jag skulle ta den östra utgången och sen bara gå åt höger, har min norska husvän sagt. Jaha, det lät ju inte så svårt tänkte jag och gick av tåget. Jag hittade inte östra utgången. Istället följde jag bara strömmen och hamnade mitt på ett torg och det första jag såg var KFC (bilden är inte tagen från torget). Det luktade friterat och andra ännu oidentifierbara dofter. Jag blev hungrig.
Jag kikade in genom varje mathak jag kom över men de såg överfulla ut, eller så behövde jag jobba lite på mitt mod att beställa mat på ett språk jag ännu inte hanterar. En del restauranger var det kö till för att få komma in. På något vänster lyckades jag dock strosa så pass att jag kom över ett Soba & Udon-hak (läs: nudlar), som låg ungefär 100meter från där jag ursprungligen kom, som var nästintill öde så när som på en människa.
Eftersom jag provade Udon under mitt Londonbesök 2009 valde jag den här gången Soba. Med fisk. Fråga mig inte vilken, jag pekade bara på det som såg minst friterat ut. Gott var det i alla fall. Jag har en plan på att återvända till restaurangen när jag kan säga något mer än vad jag vill äta.
Jag har sett att det ligger ett par Soba-hak väldigt nära huset, de ska få sig sina besök också – det är jag säker på.
När jag var redo att ge upp sökandet utav den där butiken norsken, Tommy, tipsat om återvände jag till stationen. Jag gick en gång till vilse innan jag till min stora glädje (läs: förvåning) hittade östra utgången och sedan också Bic Camera. Det är alltså en 8-våningars byggnad med allt en teknik/prylnisse kan önska sig. Skal till iphone/ipods/Xperias, massagestolar, hörlurar i alla jordens färger, TV-apparater som visade upp sin kvalité med Final Fantasy XIII-2 på högsta volym – och så vidare. Det var så fruktansvärt mycket grejer att kolla på men när jag kom till dammsugarna kände jag att det fick räcka. Min IQ sade mig att mikrofoner antagligen finns vid hörlurarna, på våning 2. Nu är jag fit for Skype.
På vägen hem stannade jag och handlade. Köpte något från havet, gissade jag. Bläckfisk visade det sig att det var.
Coolt, riktiga bilder från riktiga Japan!
SvaraRaderaFit for skype lol.
Såg gott ut! (Shit vilken hej-jag-är-din-mamma-kommentar) Menar: Blööööööö fan va äcklitt de ser ut!
SvaraRaderaI love that KFC made you hungry, haha! Love, Fez
SvaraRaderaHaha, にいほんはすごいねー
SvaraRaderaHaha, det är micket gott vare! A must try. ;)
Haha, love that you nammed yourself fez. And actually Tokyo is all over fried food, it's crazy. In the store you can buy like freshly fried food, just like we buy our sallads nowadays at ICA.