I Japan skräpar man inte ner på gatorna och få väggar är fyllda med klotter. Rutor är inte krossade och bara det att polisen i Japan fick in oäääändligt med värdeskåp efter den stora jordbävningen med efterföljande tsunami tycker man ska säga det mesta om hur mycket japaner respekterar varandra. Jag har hela mitt liv sett respekt och stolthet gå litegrann hand i hand. Detta enbart utifrån mitt eget sätt att tänka: Jag respekterar människor som är öppna med att vara stolt över något – i första hand sig själv. Men jag har fått en klyfta i det här tänket presenterat för mig, i just japanerna:
Bara någon månad innan jag begav mig hit kom jag över något överraskande information. Att Pride inte är stort i Tokyo. Det känns otroligt motsägelsefullt med tanke på alla sjuka bilder man sett på Tokyoiter genom åren. Män som gjort hemmagjorda klänningar av färgglada kartonger, kvinnor som fått vaginor målade på sina naglar och allmänt en öppensinnad känsla till det som sticker ut från mängden – det är ju trots allt en mångmiljonstad. Ingen kastar en extra blick när en japan stampar fram på gatorna iklädd en fullständig SS-dräkt, det är liksom dennes persons val, han har säkert en anledning. Så varför? Jag har försökt sammanfatta det jag vet vad gäller Pride i Japan:
1994 hade Tokyo sin första lesbiska gayparad och den förblev årlig fram till slutet på 90-talet. När man ville stadga en officiell politisk åsikt till det hela skrämdes många bort och allt rann ut i sanden för något år. År 2000 togs paraden upp igen pga stor efterfrågan från sexuella minoriteter och riktade sig denna gång även till män. Diverse problem uppstod dock inom själva organisationsarbetet (TLGP – Tokyo Lesbian and Gay Parade) där ekonomiska brister och interna dispyter resulterade i att Tokyo Pride inte blev en annuell företeelse. Den senaste paraden hölls 2010 – om den ska hållas 2012 är ett frågetecken.
Japan är ett konservativt samhälle där det till stor del fortfarande ses som tabu att vara gay. Tokyos guvernör, Shintaro Ishihara* (född 1932), har även uttryckt sig offentligt om att homosexualitet är en genetisk defekt, och det blev inga större löpsedlar över det uttalandet även om gay-Japan gick ner i brygga av ilska.
Många använder ordet ”normal” som synonym till ”straight” och den genomsnittliga japanen vet föga mycket om TLGP och dess arbete.
Prideparaden i sig har sedan inte hållit samma mått som i övriga storstäder. I början använde man solglasögon och många höll sig till den delen av paraden som fotografer inte fick fotografera. Man har även bokat in den här paraden under en av få högtider då många japaner är lediga och håller sig undan från gatorna för en gångs skull – kanske inte det bästa sättet att sälja ett koncept, att göra det när ingen ser. Självklart kan det också vara svårt att få till något så stort som en Pridefestival när ens kommun väljer att inte hjälpa till på något vis alls.
Det är ironiskt att en högt utvecklad och nytänkande stad som Tokyo kan ha så bakåtsträvande invånare. Andra storstäder som Osaka och Sapporo har haft Pride varje år sedan 2006 respektive 1996 – med stöd från kommuner och ett fint mottagande från den ”normala” befolkningen, till skillnad från Tokyos parader.
Hittills älskar jag Tokyo som stad, men det finns en stor klyfta mellan oss i vår relation som jag hoppas kommer minska, eller i bästa fall försvinna. För Tokyo med dess höga genomsnittsålder har bara respekt, ingen stolthet.
note1: Tokyos Pridefestival drog 2010 femtusen människor. En siffra som borde kunna mångdubbleras med stadens antal invånare.
Bara någon månad innan jag begav mig hit kom jag över något överraskande information. Att Pride inte är stort i Tokyo. Det känns otroligt motsägelsefullt med tanke på alla sjuka bilder man sett på Tokyoiter genom åren. Män som gjort hemmagjorda klänningar av färgglada kartonger, kvinnor som fått vaginor målade på sina naglar och allmänt en öppensinnad känsla till det som sticker ut från mängden – det är ju trots allt en mångmiljonstad. Ingen kastar en extra blick när en japan stampar fram på gatorna iklädd en fullständig SS-dräkt, det är liksom dennes persons val, han har säkert en anledning. Så varför? Jag har försökt sammanfatta det jag vet vad gäller Pride i Japan:
1994 hade Tokyo sin första lesbiska gayparad och den förblev årlig fram till slutet på 90-talet. När man ville stadga en officiell politisk åsikt till det hela skrämdes många bort och allt rann ut i sanden för något år. År 2000 togs paraden upp igen pga stor efterfrågan från sexuella minoriteter och riktade sig denna gång även till män. Diverse problem uppstod dock inom själva organisationsarbetet (TLGP – Tokyo Lesbian and Gay Parade) där ekonomiska brister och interna dispyter resulterade i att Tokyo Pride inte blev en annuell företeelse. Den senaste paraden hölls 2010 – om den ska hållas 2012 är ett frågetecken.
Japan är ett konservativt samhälle där det till stor del fortfarande ses som tabu att vara gay. Tokyos guvernör, Shintaro Ishihara* (född 1932), har även uttryckt sig offentligt om att homosexualitet är en genetisk defekt, och det blev inga större löpsedlar över det uttalandet även om gay-Japan gick ner i brygga av ilska.
Många använder ordet ”normal” som synonym till ”straight” och den genomsnittliga japanen vet föga mycket om TLGP och dess arbete.
Prideparaden i sig har sedan inte hållit samma mått som i övriga storstäder. I början använde man solglasögon och många höll sig till den delen av paraden som fotografer inte fick fotografera. Man har även bokat in den här paraden under en av få högtider då många japaner är lediga och håller sig undan från gatorna för en gångs skull – kanske inte det bästa sättet att sälja ett koncept, att göra det när ingen ser. Självklart kan det också vara svårt att få till något så stort som en Pridefestival när ens kommun väljer att inte hjälpa till på något vis alls.
Det är ironiskt att en högt utvecklad och nytänkande stad som Tokyo kan ha så bakåtsträvande invånare. Andra storstäder som Osaka och Sapporo har haft Pride varje år sedan 2006 respektive 1996 – med stöd från kommuner och ett fint mottagande från den ”normala” befolkningen, till skillnad från Tokyos parader.
Hittills älskar jag Tokyo som stad, men det finns en stor klyfta mellan oss i vår relation som jag hoppas kommer minska, eller i bästa fall försvinna. För Tokyo med dess höga genomsnittsålder har bara respekt, ingen stolthet.
note1: Tokyos Pridefestival drog 2010 femtusen människor. En siffra som borde kunna mångdubbleras med stadens antal invånare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar