Ahram

I huset där jag bor är vi tre kvinnor och tre män. Jag har träffat samtliga då vi i söndags hade en välkomstmiddag för mig. En utav de koreanska kvinnorna, Ahram, har jobbat på koreansk restaurang och har matlagning som hobby – hon stod alltså för maten. Efter middagen delade vi upp husets sysslor mellan oss alla, jag har fått äran att göra ren duschen 2 gånger per vecka. Vi bestämde även att vi den 15:e ska ha en välkomstfest här i huset. Oftast när det är fest i något utav Borderless-husen kommer det 15-16 personer. Men till vårat hus kommer det alltid 25-30 personer. Ingen vet varför, vi har inte det största huset och absolut inte bäst planlösning. Vi blir tvungna att använda hela bottenvåningen, vilket betyder mitt rum, köket och Ahrams rum. Totalt ~25 kvadrat.

Ahram är cool. Hon har bott i Japan i 4 år nu och pratar perfekt japanska. Hon har varit nästintill ovärderlig för mig de här första dagarna. Eftersom hon även kan engelska (hon har pluggat i New York i ett år) har hon erbjudit sig att hjälpa mig skaffa japanskt ID (ett måste), en telefon, följa mig till närmaste station och allmänt svarat på alla mina frågor. Hon har med andra ord erbjudit sig vara min personliga översättare.

Nåja, jag åkte inte till Japan för att förlita mig på andra, så japanskt ID fixade jag själv. Det blev mycket gester och “Ursäkta, jag förstår inte” – men till slut blev det gjort (kortet kommer om ungefär en månad, tills dess lever jag på ett intyg). Närmaste stationen (Naka-Itabashi) hittade jag till med karta.

Men en ny telefon... Hade jag gett mig in i den djungel av information och paragrafer själv hade jag varit i behov av hemtjänst innan jag hittat ut igen.
Jag har länge suktat efter iphone men priset i Japan är sjukt. På två år ska jag ha betalat ungefär 11.000kr. Så jag vände på tabellen och gick på det absolut billigaste de har. Problemet är bara det att det billigaste erbjudandet de hade inte bara var en mobil, utan även en digital fotoram. En digital fotoram är ingenting jag har intresse av, men klart jag hade kunnat ta en sån. Om det inte var för det att i och med att jag bara stannar 1 år och deras kontrakt ligger på 2 år så är jag i behov av att avaktivera både telefonen samt fotoramen när jag åker hem. Ett pris som ligger på ungefär 900kr, vardera. Eftersom jag inte är i behov av en fotoram gick vi på nästa idé. Eller ja, Ahram och försäljaren snackade ganska gott, jag stod mest och såg från den ena till den andra.
De kom fram till en super mega deal som inte alls följer företagets regler:
- Jag får köpa en telefon.
- Ahram tar en mini-telefon, istället för fotoramen, som hon kopplar till sin telefon, så pratar man gratis mellan dessa. Hon har pojkvän i Nagoya. Grundtanken är att den ska vara till barn – mobilen har bara en knapp så man kan bara svara eller ringa telefonen som den är kopplad till. Den kostar lite under 300kr.
- Inom tre dagar efter köp måste man registrera sig någonstans. Försäljaren gjorde detta åt mig direkt eftersom jag inte kan språket (detta är en superhemlis mellan oss tre – därför skriver jag det här).

Gode gud, tack tänker jag när vi sätter oss för att skriva diverse papper. Diverse papper visade sig vara en koll av mitt pass, mitt intyg att jag får köpa mobil och en hel DRÖS med papper som försäljaren enligt ny lag måste berätta för oss. Jag var tvungen att personligen bocka för samtlig information, ett bevis på att jag är införstådd i spelets regler.
Sedan samma procedur för Ahrams lilla telefon. Vi hann tappa intresset.
En liten miss är att för att värdet ska gå jämt upp var Ahram tvungen att ta två minitelefoner. Så jag ska ge henne 600kr. Men det är ändå billigare än om jag bara skulle ha köpt telefonen. Sjukt.

Men nu så, efter ungefär en timme hos Softbank, har jag en japansk mobil. Som jag ringer och mailar gratis med till andra Softbank-abonnenter för 60kr i månaden. Jag satt i 10 minuter innan jag lyckades lista ut hur man komponerar ett sms.
Vi firade genom att gå till ett ät-så-mycket-du-vill-ställe.

En kastrull på platta, med två olika såser/soppbaser. Ett buffébord bakom med grönsaker, svamp, ris och tofu. Till vänster i bild 6 lådor med tunt skivade köttbitar (fläsk och nöt, så tunna att de blir klara efter bara några sekunder i “soppan”). Vi beställde in fler allt eftersom. Mina tre skålar har vispat ägg, soya och sesamsås att doppa det man tar ur “soppan” i innan man äter det. 140kr.

En annan fruktansvärt awesome grej med Ahram är att hon gett mig hennes studentrabatt på tåget eftersom hon oftast går eller tar bussen till skolan. Detta sparar mig ungefär 414kr varje månad.

Hon nämnde i förbifarten att hon inte har någon att clubba med, eller någon som vill hänga med till baren. Eftersom det är så mycket folk. Intressant.