Japanska

Efter tre veckor har jag kommit in i vad jag tror är det normala tempot i klassen. Lägger jag ner ett par extra timmar varje dag på att plugga vokabulär och tecken så kommer jag strax vara ikapp helt och hållet, kanske till och med ligga något steg före då jag besitter kunskaper som de ännu inte gått igenom. Och så tar jag in mycket ord från att kolla på japanska TV-dramor som jag försöker använda själv. En ständigt återkommande fras på TV är “shi-sugiru” som man lägger till efter ett verb eller adjektiv. Det betyder att man gör eller är något alldeles för mycket. När jag igår använde det på lektionen blev läraren paff och gick upp någon tonart när hon sa att det var en mycket bra mening jag komponerat där.

Vidare har jag tagit till en metod som gör det lättare för mig att lära mig ta in all ny information man får på lektionerna: Jag ifrågasätter ingenting.
Om man ska börja fundera varför ordföljden är “’(Jag)Vokabulär inte förstå när, lärare jag frågar” (istället för: ‘När (jag) inte förstår vokabulär frågar jag läraren) så kan det hela kännas mycket svårare än det egentligen behöver vara.

Jag tror att det vanligaste ordet att säga är “sumi-masen”, som betyder “förlåt” eller “ursäkta”. Man säger det när man råkar gå in i någon, när man vill passera vid trångt utrymme, när man låter kunden vänta, när man vill säga en fråga, när ens barn ramlar av cykeln och man är rädd att man stört, när... när... när... Det tar aldrig slut.

Däremot är det ord som hörs mest garanterat “irra-shai-masen” som betyder “välkommen”. Går man in i en affär blir man välkomnad varje gång man möter en anställd, i en restaurang ropar de välkommen inifrån köket. På gatan utanför butiker står anställda och ropar ut till den som lyssnar (ingen) att man är hjärtligt välkommen in. Överallt. Hela tiden. Det var förresten så jag träffade Miho, hon stod ute på gatan och skrek – och jag nappade.

Och se så glada vi är över att hon ropade!