Shinjuku och Nakano

I veckan som gått har jag förutom varit i skolan även varit på äventyr på nya ställen i Tokyo. Eftersom jag slutar väldigt tidigt har jag god tid på mig att se mig omkring, så länge vädret tillåter.

I måndags, till exempel, hookade jag upp med två från skolan. De är svenskar och heter Simon och Leif.  Vi går inte i samma klass nu, de är nybörjare i språket. Vi gick till Shinjuku, en promenad på 13 minuter från skolan. Vi möttes av skyskrapor, neonskyltar och folk. Folk, folk och folk.


Jag gillar den här bilden extra mycket. När jag redigerade den lite hittade jag en guldklimp jag inte märkt innan:

Hursomhelst, i Shinjuku gick vi mest in i butiker med fräna Halloween-dräkter, eller sportbutiker som såg ut att kunna sälja skateboards. Killarna vill åka skateboard till skolan. Vi snubblade även över ett tempel innan vi begav oss hem.
Man åker till Shinjuku när man går ut på clubbar eller karaoke.


När jag efter skolan i torsdags frågade efter vägen till Nakano trodde kvinnan att jag menade från vilken tågstation. Nejnej, jag vill gå dit. Hon skrattade och frågade om jag var seriös, det är ju trots allt ganska långt. Jodå, jag vet, svarade jag och försäkrade henne om att jag har tid och inte bryr mig om hur långt det är (jag hade kollat på Google maps att det bara skulle ta 53 minuter). Så hon bad mig vänta och skrev ut en liten karta åt mig innan hon bad mig ta tid och berätta för henne dagen efter hur lång tid det tog.
Det var en lätt väg dit, jag skulle bara följa samma väg tills en större korsning och där ta höger. Jag gick faktiskt inte vilse. Och på vägen fick jag se nya vyer vilket gör promenaden mycket kortare.

Några utav Shinjukus skyskrapor.




Ett tempel.

45 minuter efter start hittade jag det jag sökte – anledningen till att jag ville till Nakano: Bowlinghallen.

Misströsta dock inte, bowlinghallen låg som vanligt under markyta. Två våningar med 14 banor på varje våning. Det var svårt att avgöra om det var liga eller bara träning som pågick, antagligen det senare alternativet. Oavsett var det ingen intressant där att kolla på, mest pensionärer, men jag stannade ändå 20 minuter längre än vad jag egentligen hade behövt. Jag har saknat ljudet. Att ta mig dit skulle kosta mig ungefär 30kr T&R med tåg.

När jag till slut slitit mig ut ur bowlinghallen lät jag mina fötter bestämma var jag skulle ta vägen härnäst. Egentligen var det mer min mage som styrde mig för den här dagen hade jag försovit mig och därför inte ätit frukost och klockan började närma sig halv tre. Är man hungrig i Tokyo går man till närmsta gränd i hopp om att finna något mysigt hak.

Jag hittade inget som föll mig i smaken och när jag vände om för att ta mig ut mot storgatan fick jag ögonkontakt med en kvinna vars hår var både svart och rött, både långt och rakat. Hon jobbade på en restaurang, hon verkade cool. Jag valde hennes restaurang, enbart för att hon vid den sekundens ögonkontakt verkade mycket, mycket sympatisk. Vi konverserade. Eller ja, jag hackade mig fram på japanska. Hon heter Miho, är 24 år och ska om ett år sticka till Australien för att jobba. Hon vill träna sin engelska tills dess, och föreslog att vi kan byta språk med varandra. Hon ger mig japanska och jag ger henne engelska. Deal, sade jag.
Vi utbytte mail och ägnade några minuter åt att fundera på vad man kan hitta på i Tokyo, lustigt nog kom vi inte på så mycket eftersom vi inte känner varandra så väl. Men vi bestämde att vi ska träffas och hitta på något i stil med karaoke, fika, gå på nån konsert, hon föreslog olika sorters fester – om vi skulle välja en fest med kimonoklädsel skulle hon låna mig en eftersom de är så dyra. Så, hon verkar inte cool längre, hon är väldigt cool. Jag ska träffa henne under dagen på torsdag, vad vi hittar på då vet jag inte.

Jag gillar Nakano.